Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

söndag 9 oktober 2011

SM slutade med ambulansfärd

Här backar ambulansen iväg med min skadade make...

Strax efter den roliga lunchen skulle barnen och jag åka och kika på pojkarna som tävlade i speedvindsurfing i Torkelstorp, så jag kikade för fullt ut genom fönstret för att vara säker på att det blåste tillräckligt.

När klockan närmade sig tresnåret var det dags och söta dottern hade då packar ner en massa fika och fyllt en flaska med färdigblandad saft. Alldeles innan surfstället går lösa får omkring på vägen, så det är alltid med stor spänning man tar sig fram och idag hade vi sådan tur att de fåren som låg stilla låg precis vid sidan av vägen och inte mitt på, så vi kom smidigt förbi.

När vi var ett par hundra meter ifrån såg jag en ambulans och mitt hjärta började genast att rusa. I samma sekund som vi parkerade bilen såg jag hur de rullade fram någon halvsittande på båren. Det var omöjligt att se vem det var, eftersom en filt täckte mannen ända upp till hakan.

Ändå visste jag instinktivt vem det var. Jag var helt säkert på att det var min käre make. Fortfarande fanns hoppet om att det inte var han, men jag tog rejält stora kliv mot ambulansen och möttes då av en av killarna som sovit över hos oss två nätter i rad.

Då var jag helt säker. Surfaren försökte lugna mig med att det inte var så farligt, men om ambulansen är på plats så ÄR det farligt. Jag började springa och var framme precis när de fått in den skadade maken i liggande läge i ambulansen. Mitt hjärta bankade och benen började darra.

Där låg min älskade man i blöt våtdräkt på båren och berättade att han kraschat ännu en gång i nästan 80 kilometer i timmen. Den här gången var det inte bara en sena i ringfingret som gått av (han har fortfarande skenan på varje sekund) utan nu hade blivit så fruktansvärt yr att han inte kunnat stå upp. Det är så grunt där att han normalt kan det.

Fyra snälla vindsurfare hjälpte till att rädda honom och han låg på sitt segel när de hjälptes åt att få honom i land igen. Väldigt snart konstaterade de att han behövde en ambulans och de frågade om han ville att någon skulle ringa mig, men där blev det nobben direkt.

Hur förvånad blev han inte då när jag med fingertoppskänsla glider in på parkeringen just som han förs in i ambulansen?

Alla snälla surfkillarna ville höra detaljer när jag kom
tillbaka efter första turen till sjukhuset.
Han kördes till Kungsbacka sjukhus, där en läkare undersökte honom omgående och konstaterade att örat fått sig en rejäl smäll, men att han i övrigt efter omständigheterna mådde hyggligt. Ambulanspersonalen väntade tills undersökningen var klar om de skulle behöva köra honom vidare, men de fick klartecken att ge sig av och jag fick köra hem honom istället.

En snäll granne följde med mig tillbaka till surfstranden för att hämta makens bil, släpkärra och alla surfgrejer och när vi kom dit var tävlingen över och alla saker fint ihoppackade igen och lagda i släpet. Vindsurfare är ett snällt släkte som tar hand om varandra!

När jag kom hem  igen var maken dock värre och trycken över örat hade ökat, så vi bestämde oss för att åka in till Sahlgrenska i alla fall. Regn och rusk var det och genomblöt, efter att ha parkerat bilen långt bort, satte jag mig vid sjuksängen för att vänta.

Två läkare undersökte honom noga och det kändes bra. Den första var kirurg och den andra öron-näsa-halsspecialist, så nu är han ordentligt genomgången.

Antagligen har hörselgången i örat svullnat på grund av den kraftiga smällen som blir när man dundrar in i något i åttio knyck, men i det stora hela såg det bra ut, trots allt.

Nu är nog det värsta att han inte vet om han kan åka på den planerade världscupstävlingen nästa helg. Båten går på torsdag och vem vet hur han mår då? Och framför allt vad är det värt att placera sig högt om man riskerar sin hälsa?

Jag lider enormt med honom och konstaterar att vår lilla utflykt till surfstranden inte alls blev som planerat. Och det blev sannerligen inte hans heller...

13 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

Oj, shit!
Men tur i oturen ändå... att krocka i 80 km/timmen kan ju sluta betydligt värre.

Ta hand om honom. Och vore det min make skulle jag nog INTE släppa iväg honom nästa helg...

Joanna Björkqvist sa...

Nilla: Det var faktiskt tur i oturen och BRA att han hade hjälm!

Om jag fick välja skulle jag aldrig släppa iväg honom... Inte bara nästa helg, utan han skulle få vara hemma och mysa med sin fru resten av livet... ;)

Karin sa...

Oj, vilket tråkigt slut på helgen, hoppas han kryar på sig snabbt :)

Mvh
Karin

Anonym sa...

Men fy vilket äventyr det där blev... det hade räckt med lite huttrande kyla tycker jag.
Tack och lov för att det gick bra, den här gången också!
Hoppas att alla mår bra nu, så bra det går efter det slaget men framför allt efter att ha sett sin man och pappa ligga på bår!
Varm kram

Anette sa...

Kramar om ♥ ♥

Joanna Björkqvist sa...

Karin: Tack så mycket! Det hoppas verkligen jag med!

Anonym sa...

Nejmen vad tråkigt, ni som laddat för helgen så bra! Hoppas allt går bra och att det inte blir några efterspel..

kram till er alla!

Joanna Björkqvist sa...

mie: Det hade verkligen räckt med kylan! Jag sa till barnen att de var tvungna att ha på sig vinterjackor för nu skulle vi stå ute och huttra i ett par timmar. Jo tack, det blev tre minuter...

Det blev ju ett trauma för hela familjen, men vi får vara glada över att han mår så pass bra som han gör!

Varm kram tebax!

@nette: Tusen tack och kram och <3 till dig med!

Joanna Björkqvist sa...

bubbel: Precis. Snopet är det det minsta man kan säga... Han ska träffa en fjärde läkare idag och han är expert på öron, så vi hoppas att han ska kunna säga något... Kram tebax!!!

Hanna Lans sa...

Hjälp, vad tråkigt! Och så får jag ett styng av dåligt samvete eftersom jag skämtade om att de kunde köra natt-SM för att det hade blivit så bra vind fram på kvällen och då satt ni på sjukhuset ... :(

(Jag kan förstå att du inte vill att han åker iväg på sådana här saker, men samtidigt verkar han ju älska det hela, och då får man väl bita i det sura äpplet som sambo helt enkelt. Men det har jag ju förstått att du gör.)

Joanna Björkqvist sa...

Hanna: Jag log lite när jag läste din kommentar om natt-SM! Man måste ändå kunna skratta lite åt eländet så ha inget dålig samvete alls!

Jag har bestämt mig för att jag inte kan hålla på att oroa mig för honom hela tiden. Det får räcka med oron över barnen. Ändå är det förstås ofrånkomligt ibland... Det är hans val och att säga till honom att han inte får vindsurfa är som att ha ett lejon i en fågelbur. Det går bara inte...

Åsa sa...

Usch å fyyy vad dramatiskt :(
Men vilken tur att det gik så bra som det gjorde :)

Stor kram från mej

Joanna Björkqvist sa...

Åsa: Verkligen hemskt att se honom där på båren och inte veta hur illa det är... En mardröm. Särskilt som barnen var med...

Stor kram tebax!