Jul på Liseberg

Vilken härlig helg vi har haft med våra underbara norska vänner! Det började dramatiskt med snökaos i Norge och en snigelfart på 50 km/tim på motorvägen innan de ens nått svenska gränsen. Till råga på allt var det sedan totalstopp i trafiken innan Svinesund och där blev de stående.

Flera gånger hade vi kontakt via chatten på Facebook och spänningen var stor om de skulle klara att komma fram till klockan 14, då vi hade bestämt att ses vid Liseberg.

Som tur var lättades allt upp ganska raskt på vägarna och klockan 14.08 kunde vi kramas IRL, så med facit i hand gick det bättre än vi vågade tro bara några timmar tidigare.

Vi var inte direkt ensamma på Liseberg om man säger så, men det var ändå jättetrevligt på alla sätt. Några attraktioner var stängda på grund av vädret, men vi var inte där för att åka saker egentligen, utan det gör vi mer på sommaren. Jukebox var i alla fall, till barnens stora glädje, i full gång och som vanligt mådde jag lite halvilla bara att att se de barnen snurra runt som galningar. Nog är det ganska imponerande att skylten på den röda bilen, där båda mina barn sitter, är så skarp när resten av bilden, på grund av farten, är så suddig?

Barnen fick som vanligt varsitt knäckäpple och jag drack en mugg varm choklad som det var ljuvligt att värma händerna på, för som vanligt hade jag glömt att ta på mig vantar och det var rätt kyligt, även om det var någon enstaka plusgrad.

Mariannelunds karamellkokeri var på plats i år och lyckan var förstås stor eftersom godiset jag köpte på Tjolöholm för några veckor sedan är slut sedan länge. Tänk att det är så himla gott med riktigt gammaldags marknadsgodis.

Jag hade med mig kameran, för jag tycker att det är så vackert på Liseberg i juletid, men det var inte lätt att ta bra bilder, för dels var det mörkt och dels dessutom regnigt då och då. Jag hade en pappersnäsduk som jag hel tiden torkade kameran med, för trots att jag höll den under paraplyet som jag fällde upp vid alla små regnskurar, så kom det hela tiden några envetna droppar på den.

När jag kom hem och laddade in bilderna i datorn blev jag glatt överraskad, för bilderna var faktiskt bättre än jag vågat tro. Skönheten och stämningen som jag upplevde hade fångats ganska väl, trots allt.

Nu har våra underbara vänner åkt mot grannlandet igen och det känns tomt utan dem och deras härligt kvittrande norska. Jag längtar redan till sommaren då vi ska hälsa på dem i deras hytte - tiden kommer ju att flyga iväg till dess, för det gör den ju alltid.