Spännande återseende

Idag har jag varit på studiedag med mina kollegor från andra Ljud & Bildskolor i västsverige och det blev en riktigt kul dag. Inte minst för att jag återsåg två killar som en gång i tiden var mina elever. Den förste kände jag igen direkt. Han var precis sig lik från när jag hade honom i sjuan för 24 år sedan.

Visst var han några decimeter längre, hade betydligt mycket mer skägg och var mörkare i håret, men dragen kände jag igen direkt. Och det var riktigt kul att se.

Jag gick fram till honom och berättade vem jag var, men han hade inget tydligt minne av mig och det förstår jag, för jag vara bara inne i klassen några få gånger. Dock har jag ett rätt så extremt minne för människor, så jag kände som sagt genast igen den lille 13-årige gossen i den nu vuxne 38-årige mannen. Jättekul.

Ännu roligare blev det lite senare när vi alla delades in i mindre grupper. Min grupp bestod av tre män och mig. Vi presenterade oss för varandra och berättade på vilken skola vi arbetade på och vilka kurser vi har. Jag kunde inte sluta titta på en av killarna. Det var något ruskigt bekant över honom.

Efter  någon timme tog jag mod till mig och sa att jag kände igen honom från förr och undrade om inte han också kände igen mig, men nej, det gjorde han inte. Jo, framhärdade jag, och frågade om han möjligen gått på den skola jag arbetade på. Visst hade han gjort det, men han kände ändå inte igen mig.

Jag fortsatte att envisas och berättade vem jag efterträtt och då minsann! Han visste plötsligt precis! Han berättade detaljer som jag bara skrattade åt, för det stämde ju precis. Bland annat kom han ihåg att det skvallrades om min eventuella romans med en kollega på skolan.

Jodå. Nog var det en spirande romans även om vi själva inte visste det då. Det tog några månader extra för oss att förstå det som de kloka eleverna fattat för länge sedan. Jag berättade att käre maken och jag fortfarande, efter nästan 22 år, fortfarande är tillsammans och numera har två barn ihop.

Tänk så spännande livet är ändå!