För ett par decennier sedan läste jag att Calle Norlén ansåg att hur ofta och hur mycket man skrattar är ett mått på hur festligt liv man har. Om man skrattar ofta har man ett kul liv, men om man sällan drar på munnen har man det rätt trist.
Jag har genom åren tänkt rätt mycket på den analysen. Det är självklart något läskigt över att inte minnas när man skrattade hjärtligt så man kiknade senast, men samtidigt kanske det är helt naturligt att inte få träningsvärk i magen av gapskratt när man är äldre än 13 år...Med detta sagt vet jag inte hur kul liv jag har utifrån Calles måttstock. Jag ler ofta och skrattar nog varje dag oavsett läget. Men betyder det att glädjen går på djupet? Betyder det ett lyckligt liv? Ingen aning, faktiskt.
Det jag i alla fall vet är att jag idag skrattade så sinnessjukt mycket när jag pratade med mamma i telefonen att jag fick hålla i magen för den hotade att hoppa bort från kroppen i vilda attacker. Jag skrattade så jag inte kunde prata. Och mamma gjorde samma sak.
Vad var det då som var så hysteriskt roligt? Jo, det var att jag saknade ord. Helt och hållet. Orden var borta. I eftermiddags berättade jag för lilla morsan att Ordjakten fanns och då tyckte jag att vi skulle spela det mot varandra. Mamma, som alltid är öppen för förslag, nappade direkt, men hon höll på att garva ihjäl sig några timmar senare när motståndet var så extremt dåligt att hon häpnade. Inte ens ordet ORDJAKT funkar ju som ni ser.
Hur kul är det att spela mot någon som inte hittar ett enda ord?
2 kommentarer:
Att skratta är balsam för själen brukar jag säga.
Kram och ha en fin kommande vecka!
skratt är bra - ska kolla in den där ordjakten. Själv håller jag på med Ruzzle fortfarande
Skicka en kommentar