Denna jäkla kyla...

Jag som varit så flitig och kommit igång med promenader i förra veckan har plötsligt helt gett upp. Jag misstänkte att det inte skulle bli någon långlivad hobby, för det ligger helt enkelt inte för mig att vandra upp och ner när det finns så mycket annat roligt att göra.

Men det är faktiskt inte i första hand min lathet som gör att jag inte promenerat varken igår eller idag. Det är kylan. Jag är så in i hoppsan trött på att frysa. Oftast när jag har gått en stund får jag upp värmen och då går det rätt så bra, men när det blåser och river är det inte lätt att reglera värmen med hjälp av halsduk, vantar och luva. Och nu ger jag upp innan jag ens kommit utanför dörren. Motståndet från vädermakterna är för starkt.

Igår kväll var jag hembjuden till en mycket trevlig och klok kvinna, som jag lärt känna tack vare att vi båda skrivit och gett ut böcker, och det blev en riktigt mysig kväll. Fiskgrytan var supergod och jag blir alltid lika glad av god mat. Drycken var finfin; ett par matskedar vin, eftersom jag skulle köra några timmar senare, och vatten fullt av fina citronskivor.

Vi som var på besök slog oss ned i soffan och pratade om allt möjligt spännande i livet. Till slut kunde jag inte hålla mig längre. Jag frös så förfärligt. I ren desperation bad jag om en filt och på en sekund hoppade värdinnan upp och kom med två fina filtar. Jag slog in mig själv som en liten ljusblå julklapp i filtarna.

Uppmärksam som värdinnan var tyckte hon antagligen att jag fortsatte att huttra trots filtarna, för hon kom med både dunsockor och ett underbart täcke. Där jag satt jag. Med två filtar, dunsockor och täcke i en soffa jag aldrig besökt tidigare.

Jag tinade nästan upp innan det var dags att åka hem, men nästippen var lika fullt iskall hela kvällen. Till saken kan läggas att det bara var jag i sällskapet som var en fryslort. De andra såg ut att mer än väl kunna hantera temperaturen, så det handlade knappast om att det var minusgrader inomhus.

Det är bara det att min kropp är så fett trött på kylan att den vrålar konstant.

På jobbet har jag fått ett litet extraelement som jag har på min kontorsarbetsplats när jag inte har lektioner och jag vet inte hur jag ska komma tillräckligt nära för att verkligen avnjuta den ljuvliga värmen som strålar ut alldeles intill mina ben. Ibland vill jag pussa mitt element av pur kärlek, men jag brukar hejda mig av hänsyn till kollegorna i samma arbetsrum.

Så än en gång konstaterar jag:

Varken jag eller min kropp (idrottare refererar alltid till sina kroppar som om de vore fristående personer och här passar det mig utmärkt att göra sammalunda) orkar med mer kyla. Vi har fått nog.

Har du och din kropp också fått nog...?

Uppdatering kl 23.27: Jag har tömt soporna i köket. Det var fullt av gammalt äckel och inte minst skalet från den varmrökta laxen som utgjorde middagen. Men har jag gått ut med soporna? Åh nej, aldrig i livet! Det är ju svinkallt mitt i natten! Påsen står vid ytterdörren och jag tar ut den imorgon bitti. För till jobbet ska jag. Till mitt element.