Japp, där satt den. Äntligen har jag fått till alla almanackorna inför 2013 och skickat iväg beställningarna. Det var ju tre månader där det fattades bilder, har jag berättat tidigare när jag avslöjade mitt fuskande, så när solen plötsligt sken i söndags lockade jag med mig barnen till havet.
Det är världens tappraste och snällaste barn som ställer upp på sin mammas nycker. Dessvärre hade jag helt och hållet tappat rösten och eftersom de var så långt ifrån mig kunde jag absolut inte ropa. Istället fick jag veva med armarna hit och dit försöka få dem att förstå vad jag menade.
På bilden ovan tyckte jag att de var för långt ifrån varandra, så då fick jag vifta att det skulle gå ihop. Men med kameran i ena handen såg det tydligen mest ut som om de skulle kliva av bryggan, för de kom glatt skuttande mot mig.
Då busvisslade jag och gjorde stopptecken med handen. Förvirrade blev de då stående, de arma barnen. men jag var nöjd, för de var närmare varandra.
Nu skulle de bara sluta se så förbryllade ut och le istället. Även om det inte direkt syns på det här avståndet. Det kan ju faktiskt vara nästan vilka barn som helst när man ser bilden. Fast det är det ju inte.
Det är de tålmodigaste och de är mina.
7 kommentarer:
Haha, bilden blev fin i alla fall! :-) Kram
Haha, det där kommer att bli kanon :)
Kram.
Jag har alltid drömt om att kunna busvissla
Tack för ditt gulliga inlägg hos mig, det värmer...
Kramar till dig
Haha. Jisses, så tålodigt av dem! Min son hade aldrig skött sig lika exemplariskt. ;)
Resultatet blev kanon. :)
Hahaha! De lär sig fort att det ÄR viktigt att fota.
Bilden blev jättefin!
Sv. Vi hyr en bagarstuga där vi bakar hela dagen.
Kram
Skicka en kommentar