Tankar kring Operation Nordvind

Vilket lyft det är för läsningen och analysen att ha kontakt med författaren bakom en bok. Jag har blivit lite bortskämd med det det senaste året, så nu vill jag helst bara läsa böcker där det kan bli eftersnack. Boken och upplevelsen blir ju så mycket större då.

Det började egentligen redan när jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap på 1990-talet. Då valde jag att skriva om FödelseDagen av Ulla Isaksson och senare samma år var hon gäst på Bokens Dag i Göteborg. Då tog jag med mig min uppsats och gav henne den, för det kunde ju vara intressant läsning för författaren och jag hade trots allt lagt ner åtskilliga veckor på analysen.

Hon blev mycket glad och skrev sedan ett långt brev där hon berättade att jag haft helt rätt i mina tankegångar. Faktum är att jag hade haft mer rätt än hon själv visste om, så hon uppskattade mycket att jag tagit mig tiden och jag å min sida värdesatte hennes svar otroligt mycket.

Under det senaste året har jag läst ett antal böcker av egenutgivarkollegor och det har varit mycket intressant, eftersom jag då kunnat ha kontakt med författarna efteråt. I samband med att Kristina Svensson och jag skrev Förverkliga din bokdröm har jag också intervjuat med 25 spännande kollegor och haft möjlighet att prata om allt möjligt som rör ett författarskap.

En av dem är Kaj Karlsson som skrivit Operation Nordvind. Under sitt första år lyckades han sälja imponerande 8 000 exemplar av sin debutbok och om detta berättar han generöst i Förverkliga din bokdröm. Han har många konkreta tips på hur man gör för att lyckas. Under bokmässan i september träffades vi för första gången IRL och när det i oktober var min tur att välja månadsbok till bokcirkeln passade jag på att välja Kajs bok, för naturligtvis var jag nyfiken på boken bakom försäljningssuccén.

När jag visade upp boken jag valt kom det direkt spontana utrop kring bordet om att det var ett oväntat val och jag höll med. Jag läser varken deckare eller spänningsromaner så värst ofta och en bok om en före detta officer och terrordåd känns inte adresserad till mig alls. Dock var min nyfikenhet så stor att jag absolut ville läsa den och då passade det bra att kunna bolla mina tankar med andra läsare, eftersom vi alltid har spännande diskussioner i bokcirkeln.

Operation Nordvind handlar om Gustav Sterner, som är en före detta officer vid Särskilda skyddsgruppen, Försvarsmaktens hemliga specialförband. När han bevittnar en kallblodig avrättning är han själv nära att bli nästa offer och han kontaktar Katarina Wallin, som är analytiker hos den militära underrättelsetjänsten och före detta kollega. Hon ha kommit över uppgifter om att en grupp terrorister planerar ett dåd där tusentals människors liv står på spel.

Kaj Karlsson har själv en bakgrund som kustjägarkapten och är utbildad vid specialförbandet Särskilda skyddsgruppen, så självklart är det extra intressant att se vad någon med insyn i den världen har skrivit.

Inledningskapitlet var rent plågsam läsning. Det gör mig ont att så brutalt kastas in en värld av utstuderad ondska, men det ger mig också omedelbart en förståelse för huvudpersonen Gustav Sterners framtida agerande, så på det sättet fyller våldet en funktion i berättelsen.

Jag är ingen expert på genren, så jag kanske gör det enkelt för mig om jag säger att Operation Nordvind  påminner om Hamilton-serien av Jan Guillou, där jag läst de första böckerna i serien för ett antal år sedan. Kanske är det ändå ganska nära sanningen för det finns likheter och det är spännande, actionspäckat, initierat och välformulerat hela vägen. Jag tror inte att jag har fel om jag säger att den är skriven i Hamiltons anda i alla fall.

Gustav och Katarina håller som karaktärer ihop väl i sina konturer och författaren har varit mycket mån om att ge dem varsin bakgrund som kan förklara deras handlande. Det finns för övrigt inget slarv i boken på något område, utan allt är genomtänkt och det är en känsla som följer mig genom hela läsningen. Varken Gustav eller Katarina har haft det enkelt och båda är märkta av livets ovarsamhet.

Visst kan det bli lite klichéartat ibland med vissa av karaktärerna och handlingarna, men samtidigt tycker jag inte att det är fel att vi som läsare möts av det vi förväntar oss. Om jag läser en spänningsroman med terrorinslag förväntar jag mig något annat än om jag läser en romantisk komedi. Jag ser ingen konflikt i det så länge det inte alldeles tippar över och det tycker jag inte att det gör här.

Det är en rätt grabbig bok (om jag törs säga det så hänger det ihop med genren) med mycket muskler, vapen och testosteron, och mycket riktigt norpade två av bokcirkeltjejernas män boken direkt och fullständigt älskade den. Det är utan tvekan en bok man, självklart oavsett kön för i grund och botten handlar det mycket mer om smak än om kön, kan ta med på semestern som underhållning i actionkostym. Perfekt under ett parasoll eller efter en dag i skidbacken.

Det är lättläst och rappt hela vägen, men samtidigt får man vara lite skärpt för det är en del termer och kopplingar man bör hålla i huvudet längs vägen. Det får inte vara för många drinkar under parasollet och heller inte för mycket öl på After Ski:n.

Analytikern Katarina Wallin hade gärna kunnat få ta ännu mer plats, men jag gillar att hon inte är sådär fånigt ljuv som kvinnor ibland ska vara både i filmer och böcker. Och för all del även i verkligheten. När författaren skriver "Kjoldräkterna lämnades orörda och hon bar istället vita sneakers, svarta byxor och en ljusblå, ärmlös blus som framhävde hennes biceps" kan jag inte låta bli att le en smula. Av alla charmiga kommentarer och komplimanger jag själv fått genom åren har nog inte en enda person lagt märke till mina biceps och de har definitivt inte sagt något om dem. Det kan bero på att de är obefintliga, men ändå - det känns nytt och lite uppfriskande skrivet om en kvinna.

Det är många målande miljöbeskrivningar i boken och många scener känns filmiska. Det är en actionrulle jag ser medan jag läser.

När vi diskuterade Operation Nordvind i bokcirkeln tog jag upp det som händer i den tredje delen av boken och där blev det en mycket intressant och givande diskussion. För att inte förstöra spänningen för framtida läsare vill jag inte gå in på vad som händer, men det som sker fick mig att ifrågasätta Gustav Sterner som hjälte. Det som var svartvitt och tydligt blev mer grått.

När jag läst klart mejlade jag författaren mina funderingar och fick då ett mycket intressant och långt svar om mekanismerna bakom agerandet. Eftersom jag inte vill störa läsningen väljer jag att inte gå in på detaljer kring det hela. För trovärdighetens skull är det antagligen det enda rätta att skriva som Kaj gjorde här. Säkert är det så här det går till. Det tror jag nu och det faktum att jag bara fick ett litet medhåll på mina tankar i bokcirkeln säger att gemene man inte nödvändigtvis tänker som jag. En bra bok får gärna ha lite tuggmotstånd och lämna lite till läsaren att fundera över.

Jag vet att Kaj skriver på en uppföljare och jag kommer absolut att läsa den också. Kanske blir jag helt såld på genren till slut?