Promenad i blåsippeland

Jag har en fin väninna som är underbar att umgås med. Våra män vindsurfar tillsammans, så det är hon och jag som brukar kampera ihop vid poolen på hotellet i Grekland och även på surfstranden när vi tar oss ner dit. Den typen av umgänge, att ligga och slappa i en solsäng och småprata lite under tiden, passar mig utmärkt.

Min väninna däremot är betydligt sportigare än så, så igår stämde vi träff för att gå en promenad i trakterna kring Tjolöholms slott. Min lilla modesta plan var att gå från parkeringen till slottet, det brukar vara ganska lagom. Hehe. Det tyckte inte väninnan.

Istället föreslog hon att vi skulle gå en slinga i skogen först, långt ut mot en halvöliknande del av området. Visst, jag ville inte verka alldeles försoffad, så sonen och jag hängde på. Sonen fick dessutom hålla i en av hennes två fina hundar, så även han tyckte att det var lite trevligt.

Åtminstone i början. Då var det lätt att gå för det var en väg som slingrade sig fram. Jag hade mina vita vackra vårkängor på mig, medan väninnan, som är betydligt mer van vid skog och mark, hade rejäla promenadkängor, redan fulla av lera och klet, på fötterna. Sonen hade turkos converse med illgröna snören. När vi började gå hade han det i alla fall.

Efter en stund vek vi av från vägen och in på en stig i skogen. I början var det visserligen brant, så jag flåsade en hel del på vägen upp, men det var fortfarande hyfsat torrt på marken. När vi gått en bit kom vi till ett skogsområde fullt av vackra träd med grön mossa på och jag var glad att jag hade tagit med mig kameran, för jag väntade bara på att Tomtebobarnen skulle dyka upp någonstans, så fint var det.

Plötsligt fick jag syn på något lysande blått på marken. Blåsippor! En liten grupp med tre blåsippor, så sött, hojtade jag glatt. Väninnan, som självklart var tio steg före, ropade tillbaka att det fanns massor längre fram och, ja, det gjorde det verkligen.

Det var ett hav av blåsippor! Så otroligt vackert! Jag har aldrig sett så många blåsippor i hela mitt liv och kröp glatt omkring längs marken med kameran för att fånga de fina blommorna på bild. Sonen passade på att slå sig ner på ett nedfallet träd och via mobilen kunde han kika exakt var vi befann oss. Han är så modern.

När vi lämnat blåsippeland och gick lite mer nedåt började det bli sörjigt på marken. Mer och mer kletigt blev det. Mot slutet av promenaden var det riktigt svårt att ta sig fram på grund av geggan. Sonen och jag försökte gå omvägar, där så många inte gått och klafsat, men det hjälpte knappt utan marken var helt enkelt väldigt sank.

Då hände det. Arme sonen trampande rätt i geggan och hans tidigare så tjusiga skor fick en helt annan kulör. Mina vita kängor var inte heller helt vita efter vårt äventyr, men betydligt lättare att bara torka av. (När vi kom hem slängde jag in sonens dojor i tvättmaskinen och som tur var gick det alldeles utmärkt att tvätta dem, så nu är de turkos igen. Till och med snörena är gröna igen.)

Väninnan påpekade att hon började få lite bråttom hem. Jag tittade på klockan och konstaterade att vi också hade lite bråttom, för vi behövde åka hem och göra lunch. Det var hur som helst en bra bit kvar, så vi gick och gick och gick i den kuperade terrängen.

När vi äntligen kom fram till den lite större vägen igen var det fortfarande några hundra meter kvar till själva slottet, så där bestämde vi oss för att gå tillbaka till våra bilar istället. Det kändes väldigt märkligt att en promenad vid Tjolöholm slott slutade med att vi inte ens fick se slottet, men efter nästan två timmars strapatsrik upplevelse var vi redan mer än nöjda, så vi struntade i extrasvängen som det skulle blivit att gå dit.

Väninnan var orolig över att jag aldrig mer skulle vilja gå med henne och nog fanns det fog för hennes oro, för det blev en betydligt längre, kladdigare och ansträngande promenad än jag är van vid, men sällskapet och de vackra blåsipporna gjorde att jag gärna gör det igen.

Nästa år när blåsipporna blommar, alltså.

Inte en enda gång innan dess.