En grym award

Underbara och medkännande Maria har gett mig en alldeles speciell award, som hon hittat på helt själv. Hon kallar det själv för ett "Jag tror på din styrka och kraft-pris" och hon har gett det till några bloggvänner som gått igenom saker som varit jobbiga på olika sätt. Det värmde mitt hjärta så att få denna fina award, för jag kämpar verkligen fortfarande varje dag och att någon tror att jag har den styrka och kraft som behövs gör mig glad. Tusen tack, fina Maria för en kraftfull award!

Igår var jag på en härlig vårfest på Skara Stadshotell, som ägs och drivs av våra fantastiska vänner, och det blev en lika magisk kväll som alltid. Vi började med ett glas vin, sedan kom en välkomstdrink och när den fräscha, moderna middagsbuffén dukades upp var vi utsvultna, så vi formligen slängde oss över allt det goda. Maten var som vanligt en härlig upplevelse och på vilket annat kalas vankas det FYRA efterrätter? Jag tog självklart allihop och kan försäkra er om att det var en njutning för såväl gom som öga.

Under middagen pratade vi om allt möjligt, som man gör när man ses alldeles för sällan och de flesta kring mitt bord kände till vad som hänt min älskade storebror, så när jag började gråta var det helt naturligt. Det bara kom när mannen på min högra sida, som jag känt i över 20 år och som jag tycker väldigt mycket om, berättade en historia om sin lillasyster och jag kunde inte hindra tårarna som föll. Diskret torkade jag bort dem med min vita linneservett som genast blev svart av mascara och då kom min bordskavaljer, som hämtat en kopp kaffe, tillbaka.

Han, som är en ny bekantskap, undrade lite glättigt och spontant om jag grät och jag svarade uppriktigt att ja, det gjorde jag. Hoppsan. Det trodde han ju inte. Han trodde bara att jag torkade mig i ögonvrån av någon helt annan mindre dramatisk anledning och jag såg hans dåliga samvete lysa i ögonen. Jag berättade vad som hänt och förklarade att jag inte har några problem med att gråta offentligt, men att jag faktiskt tycker synd om dem som drabbas av mina tårar, för det är inte alltid lätt att hantera någon som är ledsen. Särskilt inte när man sitter på fest och enligt regelboken ska ha kul. Man ska liksom inte börja lipa mitt i kalaset.

Men vi pratade om det och han sa att det var okej. Och det är ju just det det är. Det är okej att gråta. Faktiskt precis lika okej som det är att skratta.

Som Maria så klokt säger i sitt inlägg där hon ger mig sin läckra Poweraward; "Det här ett pris fullt av styrka och kraft. Inte för att ni egentligen behöver det för jag har aldrig sett starkare kvinnor än er som jag delar ut mitt pris till." Hon skriver vidare att "Ingen kommer undan livets berg och dalbanor och jag är imponerad av hur ni hanterar dalarna."

Jag hanterar dem genom att gå på fest, skratta, ha roligt, umgås med vänner, njuta av allt gott som livet faktiskt ger.

Och så gråta lite på toppen av det.