Tårarna trillade i New York

Igår kväll såg vi en fullständigt fantastisk uppsättning av Mamma Mia och jag var så tagen att jag absolut inte kunde blogga om den samma kväll, utan bara stöp i säng med ett stort leende på läpparna. Som tur var hade tårarna torkat vid det laget, men antagligen var sjalen jag hade om halsen fortfarande fuktig när jag hängde upp den på en stolsrygg.

Efter lunchen igår gick vi till Wintergarden på Broadway där vi såg den underbara musikalen Cats förra gången vi var här, 1997, och damen i luckan hade fantastiskt nog fyra biljetter på fjärde raden till försäljning. Fjärde raden är min absoluta favoritrad och den jag alltid väljer om den finns kvar och vi ska se något. Visserligen var biljetterna så dyra att att jag höll på att svimma, men what the heck. Vi är i NYC och barnen har möjlighet att få se sin första Broadwaymusikal med låtar som vi alla bara älskar. Käre maken slog till.

När vi kom fram till Wintergarden i lagom tid var det som vanligt en enorm kö utanför (jag har aldrig sett så här många och långa köer i hela mitt liv förut) och vi sniglade oss sakta framåt. Resten av familjen slank smidigt förbi säkerhetskontrollen, men jag som bär på en handväska som kan rymma både en bomb och ett par flaskor sarin fastnade förstås. Vakten bad mig öppna väskan och där fann han snopet nog ett par fleecevantar, ett paket tuggummi och en plånbok. Lite småkraft i form av ett par läppstift och några svenska mynt skramlade också omkring på botten, men mer spännande än så var det inte.

När jag kom till nästa kontroll, biljettkontrollen, rev en kvinna i femtioårsåldern av min biljett och så tittade hon upp på mig och sa med ett leende:

- I have already seen the rest of your family!

Jag hajade verkligen till. I denna fantastiska storstad som fullständigt vimlar av olika nationaliteter, var det något hon lade märke till när hon släppte in maken och våra två barn, så när jag några minuter och säkert tjugo personer senare kommer drällande, så kopplade hon ihop oss. Rätt så fascinerande, måste jag säga.

Våra platser visade sig vara precis så bra som jag hade hoppats. Raderna var uppdelade i tre sektioner, med vänster, gång emellan, mitt, gång emellan och höger. Turligt nog hamnade vi i mittsektionen.

Så fort orkestern började spelade började rysningarna. Åh, så bra allt var från första tonen. Jag kände mig så stolt över att vara svensk, över att komma från samma land som de två extremt begåvade männen som skapat Mamma Mia, Benny Andersson och Björn Ulvaeus, och kastades raskt tillbaka till min barndom.

1977 såg jag ABBA live på Scandinavium och det var just när plattan Arrival hade släppts så showen inleddes med ett helikopterljud i hela arena, som om ABBA kom just då. Det var en upplevelse som jag kommer att bära med mig hela livet och jag minns fortfarande så gott som varenda detalj från föreställningen, för att den gjorde ett så stort intryck på mig, trots att jag bara var lika gammal som min son är idag.

Nu fick jag vara med och ge mina barn en lika oförglömlig upplevelse på Broadway. Barnen älskade allt lika mycket som vi gjorde, men jag grät mer. Jag skrattade förstås mycket också, men tårarna rann vid flera tillfällen. När Slipping through my fingers fyllde lokalen och mamman satte upp sin dotters hår inför bröllopet slutade jag att ens torka bort dem. Det var ingen idé.

Att kinderna blev blöta var ju givet, men halsen och sjalen... Åh, vad jag kände med mamman. Här satt jag, med den vackra och stora flickan som en gång var min lilla bebis, på Broadway och såg henne tindra med ögonen. Tolv år och bara några centimeter kortare än jag. Snart så stor att hon kanske inte alls vill följa med sina föräldrar på musikal mer. Snyft. Så fort tiden gick.

Castingen var imponerande och alla fyllde ut sina roller med så mycket personlighet att det nästan inte rymdes i Wintergarden, Det fullständigt ångade av deras närvaro och alla presterade mer än vad man rimligen kan förvänta sig ens av fullfjädrade proffs. Det var i sådan världsklass att varje liten detalj kunde stå för sig själv och vara en njutning att se.

Jag älskade Meryl Streep i filmen Mamma Mia, men hon som gjorde rollen som Donna igår var sannerligen inte ett minsta uns sämre. Vilken röst i den smala kroppen och i hennes ögon fanns all frustration och all kärlek hon samlat på sig under de 21 åren som gått sedan den där magiska sommaren med de tre männen som kan vara hennes dotterns pappa. Hennes väninnor från tiden med Donna and the Dynamos var också helt galet bra. Sjöng som stjärnor och hade en mimik som fick oss alla att skratta.

Sophie som ska gifta sig med Sky bar upp sin roll på ett fantastiskt sätt trots sin ungdom. Tänk att vara en så duktig musikalartiskt vid så unga år! Sky var också en väldigt kul bekantskap, för han var en riktig biff. Säkert 190 cm och muskulös som en idrottsstjärna. Det fick vi se om och om igen för skjorta åkte av hela tiden, till alla kvinnors förtjusning.

Underbart att få sitta på fjärde raden och se vartenda ansiktsuttryck och komma nära karaktärerna. Detta var en föreställning vi aldrig någonsin kommer att glömma och när de två extranumren kom ställde sig hela publiken upp och dansade. De stod inte bara kvar på sina platser utan gångarna fylldes och alla dansande loss ordentligt. Vi med, så klart.

Helt omtumlade stapplade vi in på McDonald, säkert som en panda i nyllet efter gråtattackerna nyss, och tog en kvällsburgare innan vi stupade i säng. Lyckliga och glada och med intorkade tårarna längs hela kinderna.

Nu drar vi mot de flotta bostadsområdet Amagansett i Hamptons på Long Island, där vi ikväll kommer att fira nyår med våra amerikanska vänner. Senast vi hälsade på dem kom vi den den 4 juli.

Vi gillar när det firas rejält när vi kommer farande ända från Sverige. Champange och fyrverkerier är det minsta man kan begära - hehe.

Jag önskar alla mina fina vänner ett riktigt härligt 2012! Hoppas det innehåller precis allt ni önskar och lite till!

GOTT NYTT ÅR!

Mysdag och dagens gåta

Igår upplevde vi New York på det sätt som det ofta skildras i filmer och som jag själv tänker på när jag hör stadens namn. Det var mycket storstad, sirener från utryckningsfordon, tunnelbana, neonljus och miljoner människor från alla delar av världen överallt. Pulsen kändes ända in i hjärtat och jag njöt av att vara en del av denna underbara smältdegel.

Idag satsade vi på en annan del av staden och inledde med en ljuvlig frukost på Starbucks. Redan där kändes den amerikanska stämningen direkt och mitt gröna te med både citrongräs och spearmint var ännu godare än jag vågade tro. Bagels med färskost satt som vanligt prima och tre i familjen delade på en gigantisk chocolate chip cookie till efterrätt.

Sedan kände vi oss redo för shopping. Vi började med att besöka Uggs-butiken, för dotterns fötter var sargade efter gårdagens långvandring i för små vinterkängor och Uggs har hon drömt om i flera år. Efter mycket velande mellan två storlekar bestämde hon sig äntligen och blev plötsligt ett vandrade solsken igen. Fötterna slutade värka och drömmen om Uggs blev sann till slut.

Käre maken ville sedan gå till Quiksilveraffären och där köpte han som vanligt både det ena och det andra. Till och med sonen fick ett par snygga hoodtröjor och då blev även pojkarna i familjen glada och lyckliga.

En promenad till Chinatown blev det sedan och det kändes på vädret att vi kommit någon helt annanstans idag jämfört med igår. Igår var det minusgrader och bitande kallt i vintern. Poliserna påminde mer om rånare med sina rånarluvor som bara lämnade ögonen fria och ovanpå luvan satt polismössan. De hade frusit ihjäl annars när de timme efter timme står och dirigerar trafiken, trots alla rödljus, men lite festligt såg det ut ändå.

Idag var det lika klart och vackert väder som igår, men nästan 15 grader varmare. Det var rena vårvärmen och helt fantastiskt skönt i solskenet. Det känns helt obegripligt att temperaturen kan växla så kraftigt från en dag till en annan medan vädret fortfarande ser exakt likadant ut om man tittar ut genom fönstret.

I Chinatown köpte båda barnen nya skal till sina tekniska prylar, en iPhone och en iPod, och de blev lite imponerade av mitt sätt att pruta. Hehe. Det har tagit mig några år att inse att det är en del av showen och nu tycker jag faktiskt att det är ganska kul. Sonen fick utgångspriset 10 dollar för sin och dottern 12 för sin.

Ganska raskt var vi nere i 7 för sonen och det tyckte jag var rätt okej. Dotterns prutning gick trögare, för det var så många diamanter på den, tyckte säljaren. Jag protesterade genast och påstod frankt att de inte var äkta och det höll han motvilligt med om. Han kunde sänka sig till 10, sa han.

Nänä, sa jag, om vi ska ha båda så är 15 mitt bud. Han pustade lite, men gick med på det och barnen log stort och skuttade glatt till sin pappa och berättade om sin grymma mor. Det händer inte ofta så jag sög åt mig pronto. Alltid trevligt att imponera lite på barnen, även om jag vet att säljaren inte gjorde någon direkt förlustaffär på oss ändå ...

Centralstationen känner barnen mest till ifrån flash mobs man kan hitta på nätet, men det var ändå kul att visa dem den och berätta att en och annan film spelats in där genom åren. Nästa stopp blev FN-huset och det känns symboliskt viktigt att ha visat barnen det.

Intressant att det alltid känns i hjärtat när jag ser en svensk flagga utomlands. Den vajade så fint i den ljumma vinden och jag tänkte på min stora familj och alla fina vänner som jag har hemma i Sverige och att ni ligger sex timmar före oss och kommer att få skåla in det nya året långt innan vi gör det.

När vi fotograferat de viktigaste sakerna vid FN-huset började vi bli hungriga och vi hittade en fin restaurang med väldigt stora portioner god mat. Jag åt ungefär hälften, så det säger en del.

Ikväll ska vi göra något riktigt kul och dagens gåta är vad. Ledtråden ser ni här på bilden och det är en biljett av något slag. Medan ni, kära bloggläsare med största sannolikhet ligger och sover ska vi njuta av något. Det åtråvärda priset för den som gissar helt rätt är som vanligt att jag skriver på din blogg att du är supersmart och grym på att gissa gåtor.

Vart ska vi och vad ska vi se/göra/uppleva/avnjuta?

Intensiv kväll - lugn natt

 Igår kväll drog vi ner på stan strax efter skymningen och vi bor på promenadavstånd till Times Square så mitt i smeten kan man lugnt säga.

Barnen ville gärna gå till m&m-butiken och det är otroligt fascinerande att det faktiskt är köer till allt här i NYC. Det är till och med hundra meters kö för att komma in i en butik! När man väl kommit in står det folk överallt. På de ställen där det behövs biljett är det minst tre, ofta fyra eller fem, personer som kontrollerar din biljett innan du kommer in.

Våra slimmade organisationer hemma och våra neddragningar känns ju som en skämt i jämförelse. I rulltrappan upp till andra våningen på M&M stod tre ungdomar i tjugoårsåldern och deras uppgift kändes rätt oklar, men jobbade gjorde de. En av dem dansade lite och det var ju trevligt, för discodunket i öronen var bedövande. En annan sa "Hej" då och då, men inte till alla. Den tredje tittade på han som dansade.

När vi kom upp på andra våningen stod det två ungdomar till där. Tjejen dansade lite och killen sa "Välkommen". Jaha? Fem personer övervakar att vi inte åker vilse i en rulltrappa. Mycket intressant system. Intressant att det går att ha tre våningar med m&m-produkter också, faktiskt.

Vi gick till ToysRus också och där snackar vi megamegastor butik full med varenda leksak du någonsin kan föreställa dig. Och självklart går en livs levande Spiderman omkring tillsammans med en grym Ironman bland barnen. Att fotograferas med dessa superhjältar går förstås utmärkt. Mitt i affären fanns ett pariserhjul. Jorå, det kan man ha om det är flera våningar högt. Kön till hjulet slingrade sig genom hela undervåningen och jag var glad över att våra barn inte hade något som helst intresse av att åka det ...

En sväng till Hard Rock Café blev det också, men ingen middag där som vi tänkt, för det var tre timmars väntetid för att få ett bord. Sonen fick i alla fall köpt en jubileumströja som bara säljs under detta året, då Hard Rock firar 40 år.

Benvärmarna jag köpte tidigare på dagen värmde mina stackars vrister väldigt bra, så nu är jag inte i lika akut behov av stövlar som innan, för nu fryser jag åtminstone inte. Däremot är gympadojorna fortfarande lika snorfula, så jag hoppas på nya stövlar ännu.

Däremot är dottern i akut behov av nya, för hennes klämmer så halva foten var knallröd när vi kom hem. Stackarns liten när vi gått i tio timmar på en dag. Inte lätt att raketväxa. Shoppingen hinner liksom inte med jämt.

Hon var i alla fall väldigt nöjd med sina inköp igår, för hon hittade bland annat en ask full med ögonskuggor och den ser ut som en dator när man fäller upp den och antalet olika nyanser av ögonskuggor är minst lika många som det brukar vara tangenter.

Vi avslutade kvällen med middag på Pizza Hut, vid 20.30 och tycker att vi därmed anpassat oss mycket väl till The American Lifestyle. Fast vi hade rört oss så mycket att de där flottiga kalorierna säkert förbrukats redan i förväg ...

När vi äntligen släckte lampan efter en intensiv dag var klockan hemma nästan halv fem på morgonkvisten, men hos oss inte ens halv elva. Vi somnade som vanligt genast och när klockan var sex vaknade sonen pigg och utvilad. Jag försökte få honom att somna om en liten stund och han försökte, men snart smet han iväg med sin iPod och lade sig på golvet garderoben för att spela lite spel. Han är så hänsynsfull som inte vill störa de andra sovgurkorna med sitt ljus från apparaten.

Själv smet jag då in på toalettgolvet och här sitter jag nu. På en vit badrumsmatta på ett kaklat golv, ett stenkast från Times Square och Central Park, och bloggar i arla morgonstund.

Gör ni också något tokigt idag?

Kylig men härlig dag

Vackra Chrysler Building sticker upp.

Vi började dagen med en ljuvlig frukost. Inget märkvärdigt objektivt sett, men jag är barnsligt förtjust i bagels med färskost och det var just det vi åt. Dessutom var de varma och serverades med underbar lemonade som smakade nästan lika förföriskt som den hemgjorda vi drack på Karpathos i somras.

Mätta och glada begav vi oss innan klockan slagit nio till Emipire State Building. Kön ringlade redan lång utanför och hur lång den var innanför dörrarna kunde vi inte ens föreställa oss. Jösses, så länge vi stod. Och stod. Och stod. Mellan allt stående rörde vi oss ungefär en decimeter då och då.

Långt i fjärran syns Frihetsgudinnan.

Till slut kom vi i alla fall upp och vädret var helt perfekt den här gången. Förra gången jag var där var på bröllopsresan 1997 och då var det betydligt dimmigare, så sikten var inte alls lika strålande som den här gången. Dessutom var det vackra morgonljuset fortfarande delvis kvar, så det blev lite bättre djup på bilderna än mitt på dagen.

Bitande kallt var det förstås, särskilt på de mer blåsiga sidorna, men vi njöt i alla fall av den hänförande utsikten. Jag passade dessutom på att köpa min första souvenir och det var faktiskt en pytteliten pryl till min pappa. Mer än så säger jag inte, för han läser säkert bloggen.

Så många fina tranor i trappan på WTC-utställningen.

På stapplande ben i kylan tog vi oss till Ground Zero och där trodde vi att det var enkelt att spatsera omkring, men trots att vi kom dit före lunch fick vi ingen biljett som gällde förrän klockan 15.15. Den första anhalten, en mycket gripande utställning om terrorattacken mot World Trade Center den 11 september 2011, fick vi dock tillträde till direkt och jag kämpade för att inte bryta ihop av alla bilder på de människor som fortfarande saknas.

Lägg märke till förpackningen med näsdukar på bänken.

Det var helt fruktansvärt att se dessa leende människor och så ordet MISSING, som om hoppet att finna dem vid liv fortfarande finns. På flera platser i lokalen fanns behållare med näsdukar utställda och det tycker jag var en fantastiskt fin gest, för det var helt omöjligt att inte bli tårögd. Det fanns också utdrag ur telefonsamtal som en man från WTC ringt och där berättade han hur mycket han älskade sin fru och att han hoppades på att kunna ringa igen. Det kunde han inte ...

Som tur var fick vi en välbehövlig lunchpaus innan vi gick vidare till Memorial 9/11 och vi slog till med ett av våra favoritställen; Subway. Jag åt en tonfisksub som var så välfylld att det sprutade ut både det ena och det andra medan jag åt, men väldigt gott var det.

Börshuset på Wall Street, New York Stock Exhchange, promenerade vi förbi efteråt och de hade en fullständigt gigantisk julgran med kulor som jordglobar. Allt i Amerika är förstås mycket större än hemma - även julgranskulorna.

Jag tog denna bild på väggen på det som ska bli museet
på 9/11 Memorial, men dottern och jag blev lite censurerade.

En liten shoppingtur då jag köpte benvärmare, trots att jag egentligen hellre ville ha toksnygga nya stövlar, och dottern köpte Justin Biebers parfym Someday, som inte finns att köpa i Sverige, hann vi med innan klockan passerade 15 och vi fick se de enorma poolerna i Memorial 9/11. Jag har sett dem på bild förut, men hade ingen aning om hur gigantiska de var. Överallt längs sidorna stod namn på människor som förlorade sina liv den där hemska dagen. Otroligt starkt att se.

Frihetsgudinnan syns i bakgrunden.

Nu pustar vi ut på hotellrummet i en halvtimme innan det är dags för att uppleva NYC i kvällsskrud. Vi är lite mindre jetlagade i kväll jämfört med igår, men nog känns det att klockan är mer i våra kroppar än den är i landet där vi är.

Hotellet vi bor på är väldigt speciellt och inget man kan boka bara sådär, utan man måste bli rekommenderat av en medlem. Vi bor nämligen på en club med dresscode; New York Athletic Club och den bildades redan 1868, så det är en anrik anläggning. Jag försöker klä mig hyfsat korrekt, men mina förhatliga gympadojor avslöjar mig. Trots att det är en atletisk klubb är gympadojor inte okej. Inte ens om de är svarta och hyfsat diskreta som mina är.

Jag skulle också tveka att släppa in mig om jag sett mig ...

New York, New York!

Tjohoo! Vi är framme i ett kyligt New York och har just just vaknat efter en natt i sköna sängar på hotellet med dresscode, som jag dessvärre inte kan leva upp till på skofronten eftersom mina stövlar gick sönder dagen före julafton och jag nu får gå omkring i mina vissligen sköna men anskrämliga promenadgympadojor...

Resan gick utmärkt på alla sätt och maten var helt okej, även för en vegetarian. Det som är lite synd är att jag inte få ost och heller inte den gräddiga pannacottan till efterrätt, utan istället ananas- och melonbitar. Jag äter ju mer än gärna sånt även om jag inte äter kött eller fågel, men jag förstår att det blir för många olika varianter att håla ordning på, så det är bara att vara glad över att man får provsmaka en tugga av makens...

Taxiresan till hotellet tog över en timme och när vi ätit en pizzaslice på ett hak i närheten var klockan tre på natten i våra kroppar och barnen fullständigt utmattade så vi gick och lade oss trots att den lokala tiden bara var 21.

 Pigga och glada vaknade vi vid 5 och nu när klockan närmar sig 7 gör vi oss redo för en lång och härlig dag på stan. På agendan står Ground Zero, Time Square och Empire State Buidling bland annat. Nya stövlar skulle jag gärna köpa också. Gympadojor är sååååå not my style...

 PS. Troligen lyckas jag inte få till en bild här, men nästa gång hoppas jag att det kommer någon eller rent av flera.

Lydig resenär drar västerut

Har ni sett snyggare strumpor? Okejrå. Har ni sett
en mer tilltalade öppen tå? Nä, tänkte väl det.

Jag vill gärna sköta mig så bra det går. Jag försöker att göra allt enligt regelboken och det är inte alltid så lätt, ska gudarna (eller ni bloggläsare) veta, men som sagt ambitionen är god och viljan med.

När vi nu idag lyfter mot New York tar jag för säkerhets skull på mig mina fina stödstrumpor som jag köpte när vi skulle åka till Australien förra året. Kvinnor (absolut inte tanter, utan kvinnor - nästan flickor, rent av) i min ålder rekommenderas stödstrumpor på långa flygresor och då skaffar jag mig givetvis sådana.

I Sydney för ett år sedan.

Första gången vi åkte till Australien var jag fortfarande bara nåt-på-tretti, men även då ville jag göra vad jag kunde för att undvika blodproppar, så jag köpte mitt första par stödstrumpor. Ujujuj, vilken plåga det var. Jag led och led timme efter timme och hade till slut så ont i både fötterna och huvudet att jag knappt kunde tänka längre.

Orsaken till min plåga var att jag begåvats (straffats?) med smala vrister i kombination med långa fötter. Jag är 173 cm så mina 39:or ser inte på något sätt abnormt stora ut, men stödstrumpetillverkarna tyckte att man skulle ha typ storlek 36 om man hade mina mått på vristerna. De klämde något ofattbart. Som att sitta i ett skruvstäd i i 30 timmar. Ajaj.

Går inte att skriva om Australien utan
att lägga in en bild på denna söta koala
som vi fotograferade om och om igen.

Inte vågade jag ta av mig eländet heller, dels för att jag är väldigt lydig och gör som jag ska och dels för att en blodpropp antagligen skulle vara ett ännu värre öde. Jag kände stor samhörighet med de kinesiska kvinnorna förr i tiden och led mig genom resan.

När vi skulle återvända till Australien förra vintern gick jag till Apoteket i god tid och pratade om mitt problem. Då visade det sig att de stödstrumpor som helt saknar tå är precis lika effektiva som de med sluten tå. Min storlek fanns inte i lager, men gick att beställa enkelt och smidigt från huvudstaden och det gjorde jag förstås genast.

Den långa resan till andra sidan jorden gick som en dans (bortsett från en och annan försening som gjorde att vi missade anslutningen från Kina till Australien och fick stanna i Kina ett extra dygn, men det kan knappast stödstrumporna lastas för).

Nu har jag just tagit på mig mina fina stödstrumpor och tänker ägna halva resan över Atlanten åt att vifta på tårna.

Den andra halvan av resan tänker jag ägna åt mina böcker. Jag har bara tagit med mig feelgoodlitteratur på resan, för nu är jag i en period då mord och blod undanbedes vänligen men bestämt.

Böckerna kommer att läsas i den ordning jag har en relation till författaren. Det betyder att jag börjar med My, för Desirée Fredlund är precis som jag med i Egenutgivarna och en härlig bloggare som jag träffat och gillar mycket. Först var jag lite orolig över att ta med mig My på resan för jag har valts ut till att få en inbunden bok (en av 200 lyckligt lottade) och den kan inte köpas för pengar. Mitt hjärta skulle blöda om någon snodde den från mig, så jag skrev till Desirée om mina grubblerier. Hon stöttade mig dock, så nu åker My med. Tjohoo, nu tar vi USA med storm, My och jag!

Därefter griper jag mig an Malin från Skaftnäs för Malin Wollin träffade jag på Bokmässan i höstas och pratade lite kort med henne. Då köpte jag inte hennes bok för att jag redan tyckte att jag läst alla hennes krönikor och dessutom hennes blogg. När jag skrev det till henne på bloggen i ett annat sammanhang svarade hon mig och påpekade att det fanns med nyskrivet material i boken också. Eftersom jag tycker att boken är så snygg bestämde jag mig för jag säkert kommer att gilla att läsa en del saker ännu en gång och glädja mig åt nyheterna och beställde den. Nu ska den äntligen läsas. Malin kommer nog att gilla en tur västerut.

På bröllopsresa 1997.

Sist i den lilla nätta bokhögen (jag ska ju göra liiite annat over there än läsa och vill inte ha onödigt tung packning med mig...) skrivna av grymma kvinnor finns Mian Lodalens samlade krönikor om kärlek. Denna inspirerande kvinna har jag inte träffat, men jag gillar hennes sätt att stå upp för sig själv och den hon är. Jag har läst flera böcker av henne förut och även hört henne sommarprata. Hon är inspirerande, påläst och klok, tycker jag.

Och en bok på temat kärlek låter alldeles, alldeles underbart när jag nu ska återse New York för första gången sedan jag var där på bröllopsresa 1997.

På den tiden åkte jag utan stödstrumpor, men så var jag ju bara tjugo-nåt också. Och gillade Frihetsgudinnan. Hon har säkert aldrig stödstrumpor...

Julbloggen är bortstädad

Det blev en fin och röd vecka med julbloggen, men nu är julen slut och då måste jag byta layout igen, förstås. Den här gången får det bli lite blått, eftersom det passar både inför nyår och vintern i stort även om snön lyser med sin frånvaro ännu. Den här varianten kommer att hänga med i ett par veckor, så jag hoppas att ni känner er välkomna!

Ser det trevligt ut?

Gruvmannen vaktar sin grotta

Ett besök hos mina svärföräldrar i Trollhättan innebär alltid en promenad om dagen. Traditionsenligt blev den första promenaden en tur till slussarna och där såg vi trevligt nog en gigantisk båt slussas mitt i julhelgen.

Nästa utflykt gick till kalkstensgrottorna på Hunneberg och där hade jag aldrig varit och inte heller svärföräldrarna hade varit där på många år, så det var kul att åka dit.

Grottan vi besökte först var enormt stor och plötsligt hörde jag dottern ropa:

- Hjälp! Det är ett lik här inne!

Jag trodde att hon sett några stenar som såg misstänkta ut eller kanske någon kvarglömd jacka på marken, men det var roligare än så. Någon med humor har burit dit en docka som är lika stor som en vanlig människa och vid en första anblick är det klart att man hajar till.

Så mycket till lik var det som tur var inte, men väl en bister grottman som vaktar sin grotta dag som natt iklädd endast ett litet pälsskynke.

Vi strövade också omkring i skog och mark en stund och visserligen är jag alltid glad över de plusgrader som bjuds, men sanningen att säga var marken enormt sunkig, så när vi kom hem hade snälle svärfar en timmes jobb med att borsta våra skor och stövlar rena igen med en diskborste. Nu är de som nya igen och det tackar vi särskilt för!

Nu ska vi packa och fixa, för morgon bär det av. Härligt!

Fasansfull skräckfylld biltur

Den här bilden tog jag häromdagen när bilen framför mig körde i 28 km
i timmen på 70- väg (det var inte ens halt, utan typ 4 plusgrader, även om min
termometer är trasig och visar betydligt kallare) och kön var låååång bakom.
Jag var så irriterad. Men hellre en sån här stolle än den idioten vi stötte på igår.
Mycket, mycket hellre...

Vilket fruktansvärd skräckresa!!!! Det är ren tur och väldigt mycket skicklighet som gör att jag sitter här och bloggar idag. Jag darrar fortfarande bara jag tänker på det.

På juldagens förmiddag packade vi bilen full för att åka till svärföräldrarna elva mil bort. Vid Tingstadstunnel i Göteborg måste man fila en del för att komma norrut på riksväg 45 och det gjorde som vanligt käre maken som är en mycket van bilförare.

Plötsligt såg jag hur en stor Chrysler dök upp bredvid oss - i vår fil fast till vänster om oss. Det finns inte direkt plats för två bilar där så jag hojtade automatiskt "Akta!" varpå maken tutade för att varna föraren i bilen som helt klart borde gått in bakom oss istället för att köra ikapp.

Istället för att bromsa in och lägga sig bakom oss gasar han och slänger sig vilt in framför oss och där TVÄRNITAR han. Poff! Stilla! Han går från ungefär 80 kilometer i timmen ner till noll på två sekunder. Som tur är reagerade maken instinktivt och bromsade allt som gick. Dessutom har han en Volvo som faktiskt själv bromsar för hinder som dyker upp framför bilen samtidigt som den larmar med ihållande och höga ljud och röda lampor längs hela framrutan, om man skulle ha slumrat till.

Eftersom bilen framför bromsade så snabbt insåg maken på ett halvt ögonblick att bilens bromsar inte skulle räcka till för att undvika en olycka, utan han girade undan allt vad han kunde också. Han tvingades slänga sig ut i vänsterfilen, som nu fanns där och undvek en mycket kraftig kollision med mindre än en ynka decimeter.

Hur f*n tänkte föraren av Chryslern? Det här är vad jag tror:

"Oj, här kommer jag från vänster och det dyker upp en bil med företräde från höger och det finns bara en fil. Jag prejar den bilen, eftersom störst går först. Högerregeln och vävning är för mesar.

Hoppsan, nu tutar han på mig. Visserligen får jag inte köra så här, men jag skyndar mig att köra om honom och kastar mig in framför honom. Det är inte okej enligt regelboken eller lagen heller för den delen, men jag gillar att improvisera. Så där ja, nu är jag före honom, men fasen vad förbannad jag är på att han tutade på mig.

Jag tvärnitar! Det borde irritera! Han kanske inte är tillräckligt arg för att jag prejade honom och sedan körde in tajt rakt framför honom, så en tvärnit borde göra susen. Han ska inte tro att han kan få tuta på mig ostraffat.

Så ja! Härligt med bra bromsar - nu står jag stilla! Om inte föraren bakom reagerat så blixtsnabbt hade jag och resten av min familj förstås sannolikt fått whiplashskador för resten av livet och bilen enorma plåtskador, men det hade det varit värt! Jag hade själv varit vållande till olyckan eftersom jag både prejat och gått in tajt, men det är väl ändå alltid den som kör på bakifrån som bär ansvaret? Jag måste väl få smita in var jag vill och tvärbromsa?

Jag är en fantastisk bilförare som skapar spänning och dramatik i trafiken och det hade absolut varit värt att jag själv blivit skadad för livet och hehehe, säkert de bakom mig också!"

Jag säger bara, fy fasen vad jag mådde illa av detta. Hela min kropp bara skakade och det tog timmar innan jag kunde varva ner ordentligt. Minnet av oktoberdagen 2002 då jag och våra två små barn, då ett och tre år gamla, blev påkörda bakifrån dök upp igen och jag kunde varken tänka eller andas.

Panikkänslan grep tag i mig och den enorma vanmakten som ligger i att inte kunna skydda sina barn höll på att kväva mig. Mina skador från olyckan 2002 övermannade plötsligt hela min kropp och jag fick anstränga mig allt vad jag orkade för att få ner luften i lungorna.

Om det varit jag som kört bilen hade jag aldrig lyckats så väl som maken gjorde. Han är van vid att köra både bilspel och bil IRL så han vågade gira rejält. Bilen är fantastisk som bromsar så bra själv och larmar, men det hade inte räckt, för allt gick för snabbt. Vi hade suttit som en klisterlapp i baken om jag kört och om vi haft en annan bil hade jag inte suttit här idag.

Snälla, snälla, kan inte alla köra fint i trafiken och vara rädda om varandra? Livet är farligt nog utan den här typen av galenskap.

Jag är fortfarande helt slut.

Mot gamla hemstaden

Det blev en riktigt härlig julafton igår och vi åt nästan hela tiden, som vanligt. Allt var supergott och paketleken blev precis så rafflande som vi hade räknat med. Jag vann en tomteflicka i porslin och fick nöja mig med ett paket. Våra barn hade däremot turen på  sin sida och lyckades vinna fyra paket, båda två. Sonen hade dessutom ett tag hela sex paket hos sig, men när någon slog en sexa valde de vid ett par tillfällen att ta ett från honom, eftersom han hade så många.

Medan jag, mamma och syrran fixade med maten till julbordet gjorde barnen fina figurer i mandelmassa och det blev ett uppskattat inslag på gottebordet framför Kalla Anka och hans glada vänner.

Äntligen fick lilla Alice den fina stoppade filten som duktiga dottern gjort i slöjden. Hon lade sig genast på den och verkade njuta av den fluffiga julklappen.

Nu lämnar vi hemmet i ett par dagar och åker till gamla hemstaden Trollhättan för att hälsa på svärföräldrarna. Ingen av dem har någonsin jobbat på Saab, så vi hoppas att det tråkiga beskedet att Saab går i konkurs inte påverkar julstämningen hos dem. Däremot har jag flera vänner som jobbar på Saab och är hårt drabbade. Det är verkligen tråkigt för dem och förstås ett extra hårt slag i de familjer där både hon och han jobbar där. Dem tänker vi förstås mycket på och håller tummarna för att de hittar nya bra arbeten där de kommer att få utnyttja sin kompetens och trivas utmärkt.

Hoppas ni alla njuter av julen och det tror jag ni gör, för antalet besökare på bloggen minskade drastiskt igår. Precis som det ska vara!

GOD OCH VARM JULKRAM

Nu börjar julafton på riktigt, för nu slår vi oss alldeles strax ner kring det dignande lunchbordet. Det är som vanligt fullt av godsaker i de allra flesta smakriktningar.

Vi har inte en enda snöflinga, utan tvärtom är det en strålande vacker och solig dag som påminner mer om mitten på oktober än slutet av december. Det gör absolut ingenting, för jag föredrar utan tvekan plusgrader framför minusgrader.

Efter lunchen blir det Kalle och sedan i rask takt paketleken. Så härligt att vi är så många här idag. Mamma och pappa kom redan igår och nu har även systern med familj och storebror dykt upp!

Hoppas att ni alla njuter av en alldeles underbar julafton!