Överdos till frukost?

Idag är jag med på hela tre sidor i den lokala tidningen Kungsbacka-Posten och man kan ju undra om det kanske är en överdos för de arma läsarna redan till frukost.

På förstasidan sitter jag och ler högst upp till höger och redigeraren har gjort snygg rosa text som matchar mina strumpbyxor perfekt. Jag tror faktiskt att strumpbyxorna och kängorna var anledningen till att det blev en så stor bild på mig inne i tidningen också. Nästan en helsida, minsann!

När jag träffade reportern blev hon direkt väldigt förtjust i både skor och strumpor och då erbjöd jag mig att slå mig ner på golvet, så de skulle komma med på bilden. Det visade ju sig vara ett lyckat drag.

Artikeln handlar om att jag arrangerar Stora Bokbytardagen på fredag här i Onsala, så förhoppningsvis kommer det lite extra folk nu tack vare artikeln. Som av en händelse ligger min egen roman överst i bokhögen på golvet också.

Vi kommer att befinna oss på parkeringen utanför Onsala Kyrka, för det är ett ställe som många brukar passera och tiden blir klockan 16-17. Perfekt på vägen hem från jobbet - innan fredagsmyset börjar!

Den tredje delen med mig är krönikan, som alltid är med varannan tisdag. Idag handlade den om att jag alltid är lite vilse.

Så illa är det. Inte ens efter tretton år i Onsala hittar jag till Posten...

Ny bloggdesign med lejon

Jag gäspar bara lite. Men med den är bilden som header kan folk bli
rädda, så jag kopplar på stora charmen istället. Se ovan, helt enkelt.

Jag är väldigt fascinerad av de flesta djur. När vi såg en livs levande huggorm ringla någon decimeter från vår fötter förra veckan dansade vi av glädje. Samma sak när jag såg en äkta varg ute i det fria en tidigt morgon. Eller när hornugglan kom på besök på vår altan.

Jag är en riktig stadsbrud, som gillar asfalt och som inte alls känner sig hemma i skog och mark där det kryllar av smådjur och terrängen är besvärlig att forcera. Jag lär mig hellre i klänningar än khakibyxor och jag har alltid läppstift.

Men när det kommer till djur är det något magiskt. Det finns en nerv hos djur som jag gillar. När jag var liten hade jag svårt för cirkusdjur och djurparker, för djur ska vara fria. Jag vill att alla, både människor och djur, ska få röra sig fritt och i sitt rätta element. Med åren har jag kommit att tycka att åtminstone djurparker ofta gör ett viktigt jobb när det gäller att bevara utrotningshotade arter.

Jag ler. Och är otroligt fin.

I väntan på att vi människor ska bli snällare fyller djurparker en viktig funktion och när jag hör djurvårdarna (vackert ord!) prata om djuren de pysslar om är det ofta med sådan värme att jag blir alldeles rörd.

Några av er har reagerat mot den vackra huggormen jag har haft som header under en vecka och jag vill ju att ni ska känna er välkomna till mig så nu har jag bytt ut den läckra lilla ormen mot ett helt ljuvligt lejon.

Nog syns det på bilden vilken kontakt vi får? Blicken är glasklar och redan när jag stod där med kameran placerade jag lejonets ansikte så att det skulle bli en fin header av bilden.

Vi såg denna lejonunge för första gången för två år sedan och jag kunde inte sluta titta på den. Då var den mycket mindre, men hade så kloka ögon redan då.

När vi nu såg den igen stod jag länge och väl och pratade med den. Så vacker. Ibland gäspade den och då såg den lite läskigare ut, men sedan log den.

Som om den visste att jag blev lite rädd och ville visa sin finaste och mjukaste sida.

PS. Jag tror minsann att det kommer fler fina bilder från Öland, men idag hinner jag nog inte. Jag ska fira min fina mamma som fyller år. Hon ska få bubbel och massor av mat. Det ska pappa förstås också få - fast han inte fyller år.

Vild partylördag?

Bakfulla partylejon...? Min fina och pigga familj syns i bakgrunden!

Idag njuter vi av ett strålande sommarväder och tillbringar dagen på Ölands djurpark innan det så småningom är dags för hemfärd.

Det verkar som om det gick vilt till bland lejonen igår kväll, för idag ligger de och slappar rejält i solen...

Vernissage i stugan

En mycket fin och skicklig konstnär är tillsammans med en av vindsurfarna som är här på Öland och hon var så gullig att hon frågade om vi ville måla akvarelltavlor med henne. Vilken pärla!

Hon kom med papper, penslar och färger och så satte vi igång, barnen och jag. Eller barnen satte i alla fall igång direkt! Jag babblade bara den första timmen för det var så länge sedan vi sågs. Sedan blev det en liten tavla med havsmotiv i alla fall.

Nu har vi haft flott vernissage!

Vilken dag på Alvaret!

Vi har haft strålande sol hela dagen och njutit av vilda orkidéer på Alvaret. Dessutom såg vi en massa fantastiskt söta larver. Vilka naturupplevelser!
Nu blire tacos, för hallååå det är faktiskt fredag även på Öland!

Äventyr på Öland

Igår kväll kom vi till Öland och det är så trevligt att få komma tillbaka till stugan för tredje gången. Idag har vi varit på minimal shoppingtur och köpt strumpbyxor, men i övrigt har vi mest huttrat på stranden.

Anledningen till att vi är här är att det är tävling i Speed Vindsurfing och det lustiga med det är att vi som är på stranden tycker det blåser förfärligt medan surfarna ironiskt nog inte tycker att det blåser tillräckligt. När vi lämnade stranden försökte de tappra vindsurfarna få vind i seglen för att kunna tävla, men lätt var det inte.

Vi tog ett par turistpoäng och kikade på väderkvarnar istället. Mycket trevligare, tycker jag.

Effekterna av mammografi

Petite moi. Före.

Idag har jag varit på mammografi. Det är en sån där kul sak där man blir påmind om att man minsann är kvinna och inte nog med det. En rätt gammal kvinna, skulle nog många ungdomshyllande människor påstå, till råga på allt. Det flesta bloggerskor har nog något decennium eller två kvar innan de får uppleva hur det känns att stoppa brösten i en mangel.

Men jag som vet vill gärna dela med mig av mina erfarenheter.

Jag igen. Efter.

Så här är det. Bilderna talar sitt tydliga språk. Nog är det praktiskt att man kan ta till teckningar när orden liksom inte riktigt räcker till. Så här ser jag ut efter dagens undersökning.

Men arme sonen som fick dessa bilder mitt i vårt Draw Something, enkom för att jag skulle kunna åskådliggöra hur jag ser ut numera, får väl spader. Han tröstas med en liten Pokemon istället.

Det verkar funka sådär. Han tar skidorna och drar.

Jag klandrar honom icke.