Books & Dreams med mig

Nu är jag med i tidningen igen! Det är ju så trevligt att jag då och då får vara med i olika tidningar av olika skäl och idag var det dags igen. Jag har väntat så på det nya numret av Books & Dreams och idag såg jag det äntligen i butiken när jag veckohandlade massor av god mat.

Spänningen var stor när jag bläddrade i det sprillans nya numret - och där var jag! Hurra! Jag tycker att det blev jättefint med mycket tjusig layout.

Vinjetten är Min story och jag berättar hur böcker alltid har genomsyrat mitt liv och hur jag bestämde mig för att förverkliga min bokdröm, som jag burit på sedan jag var liten.

Vill du ha mer läslyx i livet (härlig slogan på framsidan, tycker jag) är Books&Dreams ett utmärkt sätt att nå dit - även de nummer som jag inte medverkar i är trevliga att läsa! ;)

Välbehövligt byte

Alltså, ibland är måttet bara rågat. Då måste man agera pronto. Det har jag gjort nu. Jag har i all hast köpt ett nytt överdrag till strykbrädan. Och ni ser ju att det sannerligen var på tiden.

Det nya är riktigt fint, tycker jag. Men nog behöver det strykas lite? Det ser oroväckande skrynkligt ut...

Och så gick jag och fina grannen en rask promenad. Det börjar bli en riktigt vana att gå en sväng då och då och ett litet bildbevis måste jag ju lägga upp. Vi gick till Leksandsgården och vände. Den måste ju ligga i Dalarna? Från Onsala blir det sådär femtio mil eller så.

Tur att vi gick så raskt att vi hann hem innan natten!

Havspromenad och mello

Vilken mysig lördag hade igår. På förmiddagen gick hela familjen en promenad till havet och det blåste som tusingen, men det var ändå väldigt vackert att se hur isen börjar släppa. Om några månader kan vi förhoppningsvis bada i fjorden igen, men det kändes väldigt främmande denna kyliga dag.

Det känns nästan osannolikt att jag promenerat två gånger på samma vecka, men undrens tid är tydligen inte förbi. För att balansera upp det hela köpte vi lördagsgodis på vägen hem, för det får ju vara någon måtta på sundheten i den här familjen.

Här under porlar vårbäcken så vackert...

Båda barnen fick plocka varsin påse, som de skulle bjuda kvällens gäster på och själv plockade jag också ihop en. Det är alltid lika kul att se hur olika vi väljer. Min skål är den med bumlingar, engelsk lakritskonfekt och sockerbitar. Sonens är den med döskallar och dotterns är den med hallonmattor och djungelvrål.

Framåt fyratiden fick vi besök av två mycket goda vänner och deras sex barn. Trots att vi bara bor någon mil från varandra går det ibland alldeles för lång tid mellan våra träffar och nu hade det gått längre tid än någonsin förut, så det var ett riktigt kärt återseende.

Vi bestämde oss för att äta tacos tillsammans, för det är något som alla barnen tycker om. För att lyxa till det lite extra gjorde väninnan en fantastiskt god tomatsoppa med majs och svarta bönor i - himmelskt gott!

 Självklart såg vi Melodifestivalen tillsammans på kvällen och förvåningen var stor när det visade sig att Robin stod som segrare. Musikaliska dottern var inte lika förvånad som vi andra, men nog hade det känts mer innovativt och spännande att skicka Yohio till Malmö...?

Underbar tjejkväll med osttema

Vilken fantastiskt trevlig tjejkväll vi fick igår. Vi firade lite grann att en i gänget fyllde år, men hon ville hellre fira den internationella kvinnodagen och oss allihop, så mest gjorde vi det.

Alla hade med sig någon ost och det är alltid lika gott. Själv hade jag med mig en extralagrad herrgårdsost och syltad ingefära. För den som inte provat detta redan kan jag varmt rekommendera det. Det är en utomjordiskt god kombination.

Lite chokladterapi hade jag också med mig och det är jag övertygad om är en utmärkt terapi. Den fungerar helt säkert.

Med tanke på födelsedagsbarnets namn passade välkomstdrinken alldeles utmärkt.

Till ostarna fick vi en synnerligen god och vacker sallad och det fanns flera buketter med vackra blommor i huset. Så mysigt och gott och underbart att få sitta ner och prata, prata, prata också. Tänk att vi alltid har så mycket att säga.

Samtalsämnena tar aldrig slut...

Zzzzzzz

Sov så gott, alla fina bloggvänner! Dröm något mysigt och vackert!

Bokcirkelpanik och tokstress

Klockan 6.04 i morse kom mejl från kvällen värdinna i bokcirkeln att hon behövde ställa in sitt värdinneskap på grund av sjukdom och hon frågade då om någon annan med kort varsel kunde tänka sig att ta över.

Eftersom jag känner ansvar för cirkeln (det var ju trots allt jag som startade den för över tio år sedan) erbjöd jag mig på stående fot att axla hennes mantel. Helt enkelt var det inte för jag hade redan dagen helt späckad med både jobb och barnaktiviteter ända fram till mötestiden 18.30, så det skulle bli på håret att jag skulle lyckas ro projektet i hamn.

Men det gick och vi fick en jättetrevlig kväll med massor av godsaker som jag slet åt mig på en löprunda på ICA minuterna innan bokcirkelflickorna skulle dyka upp. En mer utförlig rapport om kvällens träff kommer så småningom på systerbloggen Bokcirkel.se.

På bilden ser ni mars månads bokcirkelbok. Ser ni vilken det är?

Käring på kvällspromenad

Jag började att gå mot Onsala kyrka.

När jag började mitt nya jobb hade jag ingen aning om vilka arbetskompisar jag skulle få. Jag kunde misstänka att de skulle vara trevliga, för märkligt nog har jag alltid lyckats få väldigt trevliga arbetskamrater. Precis som jag alltid får fantastiska elever.

En av mina nya arbetskompisar är en synnerligen trevlig, men ack så sportig, kvinna. Hon har flera gånger försökt övertyga mig om motionens underbara värld, men jag bara skakar på huvudet och suckar. Hur euforisk och övertygande hon än låter.

Kolla, kolla, dagens löpsedlar!

Jag vet att jag borde röra på mig mer. Egentligen gillar jag faktiskt att promenera, för det ger tankarna utrymme, man vidgar bokstavligt talat sina vyer och dessutom får man frisk luft. Ganska optimalt.

Bortsett från att det alltid är för kallt, för varmt, för sent, för regnigt, för halt, för mörkt och inte minst för ont om tid. Jag prioriterar alltid bort det och sitter istället och häckar framför datorn på ett eller annat sätt. Det är den bistra sanningen.

Idag sa denna härliga kvinna till mig på skarpen. Inte så att jag darrade av skräck, men det var något i hennes ton som gjorde att jag inte vågade annat än göra som hon sa. Hon sa att jag skulle gå en promenad och för att hon skulle se att jag verkligen hade gjort det idag skulle jag göra som kidnappare gör; fotografera dagens löpsedel så hon ser att bilderna är dagsaktuella. Jag kände direkt att jag var tvungen att lyda hennes bestämda uppmaning och gå en promenad - med mobilkameran i högsta hugg. 

Jag satte på RunKeeper och begav mig ut. Här ser ni resultatet och det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Tack för att du pushade på mig, kära arbetskompis, för det var faktiskt en riktigt skön promenad - jag erkänner.

Men jag vågar inte lova att det blir någon vana. Kanske inte ens en repris. Det får ju vara någon måtta på vilka gigantiska förändringar man pallar med i sitt arma liv. Någonstans får man dra en gräns. 

Var går min...?

På Sovarekroken kändes det lockade att vila lite.

Jag tog en sväng förbi Blomstertorpet också.

Spana in den imponerade hastigheten.

Fasen vad bra jag är! Massor av personliga rekord!

Nästan fyra kilometer - fett bra!