Pinsam mamma på speeddejt

Jadå, både ni och jag vet är jag är en gift kvinna, men idag har jag faktiskt ändå varit på speeddejting. På 13-åriga dotterns skola har de en samtalseftermiddag mellan klockan 15 och 17 en gång per läsår. Då får man skriva upp sig på tider hos de undervisande lärare man vill träffa.

Det låter ju utmärkt bra på alla sätt. Problemet är bara att varje tid man kan boka är på tio minuter. Sedan står det någon annan förälder och rycker i dörren. Inom samma tio minuter ska man dessutom promenera till nästa klassrum där nästa pedagog är redo.

Salarna man ska till är fascinerande ologiskt numrerade. Numren som kommer efter varandra när man räknar ligger inte alls nödvändigtvis på rad i samma korridor, utan några nummer kan ligga i korridoren bredvid. Det är inte heller så logiskt att det handlar om jämna och ojämna nummer, utan numreringen är helt enkelt väldigt spännande och kreativt gjord.

Salarna ligger dessutom på två olika våningsplan, så det gäller att rusa snabbt för att hinna till nästa.

I runda slängar betyder det att man får sådär sju minuter med varje lärare. Om inte personen innan är försenad förstås, för då krymper samtalstiden ytterligare.

Speeddejting kallar jag det istället för samtalseftermiddag och på dessa få minuter man pratar med en lärare hann jag börja gråta (säger dottern bestämt, medan jag tafatt hävdar att jag bara blev lite rörd) redan inne hos lärare nummer två.

Jag hann knappt öppna munnen innan hon sa:

- Först av allt måste jag bara säga att din dotter är artig, trevlig, positiv och ....

Ungefär där blev orden så många att jag inte längre minns dem och ögonen blev alldeles tårfyllda. Så himla fint sagt och så vansinnigt smart. Nu tror jag inte för en halv sekund att hon sa det för att vara det minsta beräknande, för då hade det inte låtit så äkta, men resultatet av det hon sa leder till en enorm positiv spiral för ALLA inblandade.

Dottern kommer alltid att bli glad när hon ser sin lärare och hon kommer att känna sig motiverad att göra sitt allra bästa för hon vet att läraren uppskattar henne och då vill man prestera samtidigt som man själv känner sig peppad att göra det.

Jag kommer som förälder att ligga i som en iller för att dottern ska sköta sina läxor i alla ämnen, men om det någon gång blir tajt om tid, kommer helt säkert läxan i just detta ämne att få företräde. Och det beror inte bara på att jag tycker just detta är ett särskilt viktigt ämne.

Jag blir så rörd när jag ser lärare som brinner för det de gör och som talar så gott om sina elever. Tilläggas kan att det inte bara var dottern läraren var positiv till utan gruppen som helhet. Ännu bättre, faktiskt, eftersom det är precis en sådan värld jag vill ha.

Lite pinsamt tyckte dottern förstås att det var att jag satt där och snörvlade, men det får hon ta. Hon får skylla sig själv för att hon är så underbar och fantastisk. Så det så.