Pinsam bilförare erkänner

Jag hade verkligen inte tänkt att skriva det här inlägget. Verkligen inte. Det finns flera orsaker till att det förmodligen vore smartast att låta bli. Jag vill nämligen inte framstå som helt förvirrad och fullständigt korkad. Dessutom vill jag inte att min käre make ska få veta detta.

Men jag kan ändå inte riktigt låta bli att berätta dagens galenskap, för jag vill ju gärna få er, kära bloggvänner, att dra lite på munnen.

(Som bakgrund kan jag börja med att berätta att jag en gång för många, många år sedan bodde i Trollhättan och skulle till Göteborg för att gå på krogen med en väninna som flyttat till storstan. Jag hade med mig tre gemensamma bekanta i min bil hemifrån och på stället vi kom till dök även väninnans lillebror upp.

Efter många trevliga danstimmar blev det dags att styra hemåt och lillebrorsan frågade om jag kunde köra honom från centrala Göteborg till Hisingen. Inga problem, så han hoppade tillsammans med de andra tre in i bilen och jag körde enligt hans anvisningar hem till honom. Problemen började när jag skulle köra hemåt.

Hisingen är inte min hemmaplan alls, men jag tänkte att det i princip bara var att köra tillbaka till stora leden, så skulle jag hitta hem lätt som en plätt. Det blev allt annat än lätt som en plätt. Det var väggbygge i mitt körfält och vägen avspärrad, så jag fick ta en annan väg. Väldigt snart var jag helt förlorad. Det tog hur lång tid som helst att komma rätt och jag minns inte de exakta siffrorna eller den exakta tiden, men om jag säger att det är 15 mil tur och retur Trollhättan-Göteborg så stod trippelmätaren på typ 27 mil när jag väl utmattad kom hem i gryningen.

Detta hade jag aldrig tänkt att avslöja för käre maken, för det var ju så sjukt pinsamt, men han hade av någon märklig anledning koll på hur långt bilen gått, så självklart undrade han varför alla de där extramilen fanns och bara skakade förundrat på huvudet åt min enorma vilsenhet.)

I går kväll voltade arme sonen med sin sparkcykel och blev liggande på marken. Jag rusade ut för att hjälpa honom upp och det visade sig att han skrapat upp knäna och ena armbågen rejält samt fått en stor svullnad och ett mörkblått blåmärke på ena smalbenet. Han kunde knappt gå och fick baddas med rent vatten.

Det var dålig tajming för idag var det Elevens val på skolan och han hade valt att spela golf. Alla barnen skulle dessutom cykla till golfbanan. Normalt cyklar han varje dag de nästan tre kilometerna till skolan och idag skulle han alltså lägga till sådär fem-sex kilometer för att komma ill golfbanan.

Det gick inte att cykla med hans onda knän. Dels hade båda knäskålarna fått sig ordentliga smällar och dels stramade de handflatestora såren rejält när han böjde benen. Jag erbjöd mig att köra honom istället. Men först bestämde jag mig för att tanka för en hundring (mer hann jag inte), för det lyste gult på bensinmätaren och jag hade inte riktigt koll på hur långt det var till golfbanan.

Det betydde att jag först körde till skolan och där var det först samling och avbockning. Sedan tog jag med mig sonen och en klasskompis som varit sjuk i några dagar och helt glömt bort att det var cykeltur på schemat och därför blivit skjutsad av sina föräldrar.

Vi satte oss i bilen en liten stund efter det att cykelgänget begett sig och fast vi körde och körde så kom vi aldrig i kapp dem. Jag började bli riktigt stressad, så jag gasade på lite till.

Till saken hör att golfbanan ligger väldigt nära tre av sonens kompisar, så jag åker dit då och då för att lämna och hämta honom. Idag åkte jag dock inte samma väg som jag brukar hemifrån oss, eftersom vi mellanlandade på skolan först.

När vi åkt länge och väl frågar jag sonen om vi inte borde vara framme hos hans vänner snart. Då svarar han att de inte alls bor här och att vi alltid brukar ta en annan väg till dem. Då inser jag att jag faktiskt tagit fel väg. Frågan är bara hur jag ska komma rätt. Jag fick för mig att jag skulle ännu längre västerut så när jag såg en skylt till en hamn svängde jag av och tänkte gena.

Gena?! Jag?! Haha! Hur tänkte jag där? Jag kan inte sånt. Istället hamnade jag i en återvändsgränd i en båthamn och fick köra tillbaka hela "genvägen" tillbaka igen. Nu var jag lika vilse som nyss och hade dessutom förlorat ett antal viktiga minuter ännu en gång.

Till slut körde jag hela vägen tillbaka till skolan och 40 meter innan man svänger av dit ser jag en väg som jag misstänker borde leda rätt så jag kastar mig in där och kör längs en slingrig väg i ovanligt hög fart för att vara mig. Jag brukar inte ens kunna hålla hastigheten på denna typ av vägar för jag blir för åksjuk, så vi snackar inte olagligt hög fart, utan snarare normal - objektivt sett.

Till slut ser jag golfbanan - hurra! Och just då ser jag dessutom skolkamrater till de båda pojkarna bromsa in och parkera sina cyklar. Mycket nöjda över att vi faktiskt är i tid går jag fram till lärarna och förklarar varför jag kommer med två pojkar i bil. Hennes fråga är genast var fikat är.

Öh, fika också?! Det har jag aldrig glömt förut i hela mitt föräldraliv, men med det tumult som var med sonens skador och huruvida han alls kunde spela golf föll det helt i glömska. Inte heller kompisen hade med något fika förstås. Jag erbjöd mig att åka och köpa varsin dricka och göra ett par skinkmackor till dem, så det fick bli så.

Vägen till butiken, som ligger mycket nära vårt hem, var lätt att hitta när jag nu förstått var jag befann mig, så när jag köpt drickor och varsin bulle åkte jag hem och gjorde tunnbrödsrullar med skinka. Sen åkte jag tillbaka till golfbanan och överlämnade fikat innan jag vände hemåt igen.

När klockan närmade sig elva var det dags att köra hem pojkarna igen, så jag åkte dit för tredje gången. Denna gång helt utan att köra vilse. Dessutom fick jag med mig en pojke till för hans cykeldäck var helt platta och inte alls cykelvänliga. Vi slängde in cykeln i bagaget och så fick även han åka bil i min taxiverksamhet.

När jag kom hem tittade jag på trippelmätaren som jag nollställt i morse, för jag var lite nyfiken på hur långt det egentligen är till de där vännerna som bor mitt emot golfbanan utifall att sonen skulle vilja cykla dit någon dag, och såg att den stod på 52,3 km. Jag var tvungen att googla det verkliga avståndet mellan vårt hem och golfbanan och konstaterade att det var 4 km. Och ändå hade jag lyckat köra över 52 kilometer.

Asså, jag kan köra långt, jag!

Och vilken tur att jag tankade innan...