Tårar och lycka ...

Nu är det slut. Finito. Adios. Och goodbye.

Men betyder det att det är över för min del? Knappast! Hur skulle något kunna ta slut bara för att klockan på jorden slår ett slag? Hur skulle något som byggts upp under flera månader plötsligt sluta att finnas? Självklart är det inte så enkelt. Livet är betydligt mer komplicerat än så.

Jag har idag avslutat min anställning på Ljud och Bildskolan i Kungsbacka, men det betyder inte att mitt hjärta slutat slå för de elever som kommer tillbaka till skolan till hösten. Det betyder inte alls att de elever som tagit studenten lämnat mig mentalt. Nej då, i mitt hjärta finns det plats för massor av underbara elever och där finns ingen tideräkning över huvud taget. Där finns alla genom tiderna och det finns alltid gott om plats.

Jag har gråtit ett antal gånger de senaste dagarna och flera gånger bara idag. Det är en del av processen och jag har till slut accepterat det. Går det att jobba som lärare och inte gråta i juni...? Låter helt omöjligt för mig i alla fall.

Eftersom jag arbetat som lärare i över ett decennium har jag upplevt en massa kul genom åren och jag tänkte att detta blogginlägg skulle peka på ett par av mina elever. David Urwitz var en av de första eleverna jag hade. Jag hade bara hans klass några få gånger och jag var inte den som satte betygen i något ämne, men jag minns honom från högstadietiden och har köpt alla skivor han släppt. Inte bara för att han var min elev, utan för att jag gillar musiken han gör. (Plus att han är extremt snäll, men det är ett annat inlägg...)

I år har jag haft en annan elev, Eric Dantanus, och han har gjort en hel platta som ett skolarbete på gymnasiet där han gjort allt själv; spelat eller lagt in alla instrument, skrivit alla låtar med texter och musik samt mixat rubbet. Från ax till limpa i sin ädlaste GI-rätta form.  Nu är jag självklart ingen expert på det tekniska eller det musikaliska, men jag vågar ändå säga att jag är kapabel att bedöma det jag hör. Gillar jag det? Gillar jag det inte? Det är så jag tänker.

Och jag gillar det. Jag gillar det apmycket. Så mycket att jag kör CD:n runt, runt i min bil varje dag sedan någon månad tillbaka. Och när mina barn hörde musiken sa de att det var musik precis i min smak.

Han och en annan av mina elever fick vara med i Kungsbacka-Posten i samband med studenten och jag sträcker på mig.

Skolavslutning - jadå. Med grymma elever. Och näsdukar.