Lättläst språk, men mer avancerat än kändisarnas

När jag gick på JMG, fortfarande allmänt kallad Journalisthögskolan, i Göteborg pratade vi en del om läsbarhetsindex, ofta förkortat lix. Vi fick hör att alla ord med fler än tre bokstäver uppfattas som aningen besvärliga och att de över sex bokstäver är tämligen hopplösa att begripa sig på. Självklart log jag åt detta, men faktum är att jag alltid har det med i bakhuvudet.

"Vill du bli läst och förstådd eller vill du imponera med dina kunskaper?" fick jag som omdöme på en av mina texter efter bara några veckor på skolan. Jag tog åt mig enormt. Min text var totalt färgad av min intervjuperson och han svängde sig med facktermer som jag knappt begrep själv, utan fick fråga om. Ändå, tog jag pinsamt nog med dem i min text och det dessutom utan att förklara vart och ett av dem.

Det var en läxa jag aldrig glömmer. Den viktigaste i mitt skrivarliv, faktiskt.

När jag och en klasskompis i kursen statskunskap lite senare skulle skriva om hur en svensk lag blir till från idé till färdig lagtext, lade vi oss vinn om att allt skulle vara förståeligt för alla medborgare med normalintelligens. Det var ju långt innan det blev lag på att alla offentliga myndigheter måste använda ett enkelt, begripligt och vårdat språk, så vi var något av pionjärer där.

När läraren skulle dela ut allas texter stod han med just vår, fast det visste vi inte då, rapport i handen och sade:

- Den här ska jag dela ut på torget på lördag! I den här får man veta exakt hur en lag blir till och det är skrivet på ett sätt som alla kan förstå!

Oj, tänkte jag imponerat, vilka begåvningar som skrivit den texten. Jag blev alldeles rörd när han kom fram till mig och min klasskompis med häftet. Vi hade lyckats över förväntan och jag var så stolt över att jag sugit åt mig den första svidande kommentaren, för den skämdes jag över att ha fått.

Detta har sedan följt mig genom livet, både som journalist och som lärare; jag vill helt enkelt att människor ska förstå vad jag pratar om.

Samtidigt som jag vill vara begriplig vill jag ändå ha ett lite fint språk. Jag älskar själv vackra meningar, även om jag inte är förtjust i långa otympliga ord. En balans, helt enkelt. Såväl i språket som i det verkliga livet.

En skrivarvän till mig heter Torsten Larsson och han har via en annan skrivarvän fått tips om att skriva en berättelse utifrån att 400 resväskor hittades på vinden på ett mentalsjukhus 1995. Väskorna kom dit mellan 1910 och 1960 tillsammans med sina ägare, alltså patienterna, och genom att tjuvkika i väskorna kan man föreställa sig lite kring hur deras liv kan ha tett sig en gång i tiden.

Jag valde att skriva om den första bilden och den föll jag för att den innehåller guldskärp, paljetter och fransar. Alldeles för mycket flärd och glädje för att tillhöra en mentalpatient, tänkte jag, och fick genast upp en massa bilder i mitt huvud. Vad hade hänt egentligen? Varför hade denna unga kvinna, för det kände jag direkt att det var, hamnat på mentalsjukhus?

Eftersom novellen (om jag törs kalla den så) jag skrev utifrån bilden är den senaste text jag skrivit, för bara ett par veckor sedan, valde jag att utsätta den för en genomgång enligt läsbarhetsindex, lix.

Aftonbladet skriver nämligen idag om om läsbarhetsindex och drar upp den gamla diskussionen om att Leif GW Persson kritiserade Camilla Läckbergs språk i hennes böcker och sa att hon skriver som Nicke Lilltroll pratar.

Ett företag erbjuder sig att räkna ut lix, och de har räknat ut spännande siffror för August Strindberg, Leif GW Persson, Camilla Läckberg och Björn Ranelid. Otroligt intressanta siffror rent av, tycker jag.

Stindbergs Hemsöborna landar på 37,3 och det innebär Lättläst; populär- och skönlitteratur. Samtliga andra tre författare hamnar fascinerande nog på Mycket lättläst; barnböcker! I reda siffror får Läckbergs Änglamakerskan ett lix på 23,2, Ranelids Ansikte av eld får 25,9 och slutligen hamnar Perssons Gustavs grabb 27,9.

Det betyder att Persson har ett mer avancerat språk än både Läckberg och Ranelid, men ändå trillar han inte över kanten till Lättläst; populär- och skönlitteratur.

Det gör jag däremot jag! Tjohopp!

Jag testade gratistjänsten lix.se och klippte in novellen jag skrivit och minsann. Spännande nog hamnade jag på 31 och då är mellan 30 och 40 Lättläst, populär- och skönlitteratur. Under 30 är alltså Mycket lättläst; barnboksnivå, enligt lix.

När jag hamnade så pass högt på en två sidor lång text blev jag förstås väldigt nyfiken på var min debutroman Nära dig skulle placera sig. Jag tog jag inledningen av boken, alltså den första dagen, som spänner över fem A4-sidor och det visade sig att även den hamnar på 31 i läsbarhetsindex.

Så jag är faktiskt lättläst, men samtidigt mer avancerad än de där framgångsrika Ranelid, Läckberg och Persson. Det var riktigt roligt att få veta.

Om du vill läsa novellen Ett annat liv och lyfta dig lite ovanför de kända författarnas språk (hehe ...) har jag lagt den på systersajten Bokcirkel.se. Novellen hittar du enkelt HÄR. För att veta vilken bild jag utgick ifrån kan du smidigt kika HÄR innan du läser eller när du läst och blivit nyfiken.

För den som undrar vilket läsbarhetsindex det här blogginlägget har kan jag avslöja att det har 38 och det betyder att jag faktiskt har ett mer avancerat språk än August Strindberg i denna text. 

Åt det måste jag förstås le en smula.