En dag i blåsväder

Idag hade vi en fullständigt underbar förmiddag vid hotellpoolen. Äntligen kom den där ljuvliga vinden till oss. Förra sommaren blåste det så vilt att två solsängar blåste ner i poolen, men i år har det varit stilla och lugnt varenda dag fram tills idag.

Det var underbart att hoppa ner i poolen och komma upp för att se att handduken som nyss legat så stilla på solsängen blåste fem meter bort till grannen.

När vi åt lunch frågade till och med hotellmamman (hotellet ägs och driv av ett par föräldrar och deras dotter, så därav smeknamnet) om vi ville att hon skulle veva ner vinskyddet för varje gång vi tog en tugga blåste halva håret med maten in i munnen.

- Oh nej! Vi älskar svalkan som vinden ger! försäkrade vi samstämmigt.

Det är ju faktiskt så att vi inte haft någon vidare sommar alls att förbereda oss med innan resan denna gång, så omställningen till sydeuropeiskt väder har var ovanligt tuff. 

Jag har för första gången sedan jag var tonåring bränt mig lite på ryggen, men om man tänker att det var exakt ett år sedan ryggen fick en enda solglimt senast så är det inte så märkligt att solskyddsfaktor 6 inte räcker för en heldag vid poolen.

En annan spännande kroppsdel som jag har bränt för allra första gången i mitt liv är tåspetsarna. Först förstod jag inte ens att det var solbrända de var, utan jag bara kände hur de ömmade. Jag grubblade över om jag möjligen slagit i tårna någonstans, men kunde inte minnas det.

När jag i morse lade mig för att sola igen förstod jag genast varför jag hade ont längst ut på tårna. Jag hann nämligen knappt lägga mig förrän det började bränna och värka i tåspetsarna igen, efter en lugn natt. Trots att klockan inte ens var nio på morgonen var solen så stark att det gjorde ont. Så fort jag smörjt in de arma tårna med samma valla som jag har till munnen kändes det betydligt lättare. 

På eftermiddagen tog vi en tur till surfstranden och spanade in våra vindsurfande pojkar. De var nöjda med dagens vind och flera av de seglade i farter över 40 knop. Det är hiskeligt snabbt det. Käre maken var uppe i över 42 knop och det är sannerligen inte illa.

Mitt uppdrag var att fotografera deltagarna i tävlingen King of Paradise och det var ett uppdrag som passade mig mycket bra. Jag brukar ha svårt att på långt håll se vem som är vem och därför är det väldigt svårt att veta om jag tar bilder på någon intressant/ någon vi känner/någon tävlande, men den här gången skulle jag fotografera alla med gula tröjor.

Dem kan man inte missa, så nu har jag ungefär tusen bilder på minneskortet av en massa vindsurfande kraftpaket och de får själva reda upp vem som är vem. Perfekt, tycker jag.

På vägen hem från surfstranden stannade vi till vid snabbköpet och köpte lite smått och gott som vi behövde; yoghurt, bröd och tuggummi i tre smaker.

Och en liter vin i tetrapack för 2,30 Euro.