Grattis lilla Alice!

Idag fyller världens sötaste Alice två år! När min lilla mamma skulle gå i pension behövde hon, efter många intensiva år som uppskattad distriktssköterska, ha något nytt att sysselsätta sig med och då bestämde hon sig för att köpa en hund.

Eftersom hon drabbats av två pälsdjursallergiska barn (bland annat jag) och ett fullständigt pälsdjursälskade barnbarn (min dotter), så fick det bli en Bichon Frisé, som är den mest allergivänliga hunden som finns och ändå alldeles full med vit fluffig päls. Alice passar oss alla perfekt.

Jag brukar säga att min söta dottern skulle byta ut mig mot en hund när som helst och därför är Alice inte bara mormor och morfars hund, utan även hennes, för då ökar mina möjligheter att få vara kvar i den här trevliga familjen.

När mor och far kommer på besök tar jag alltid en allergitablett för säkerhets skull, för jag märkte när Alice var valp att jag trots allt blev lite snuvig av henne. Det kan vara så att det gått över när bebispälsen är borta, men jag tar gärna en tablett, så slipper jag fundera över det.

Både Alice och matte och husse får gärna sova över här, för det som är så smidigt med just denna hundras är att den inte lämnar några spår efter sig när den åkt iväg igen. Det är väldigt praktiskt.

Söta dottern har köpt en fin liten födelsedagspresent till Alice och den är gjord av latex, som är det enda material hennes sylvassa små tänder inte biter sönder på två minuter.

Valpbilderna är tagna samma dag som mamma och pappa hämtade henne. På vägen hem från Skåne stannade de till hos oss och det var självklart kärlek vid första ögonkastet. Lilla Alice var som ett litet levande gosedjur med päls så mjuk att det var rent onaturligt.

Hon var lite brunfläckig som liten, men vuxna bichoner är alltid helt vita.

Grattis, lilla söta Alice och välkommen till oss tillsammans med matte och husse nästa fredag!

Dagens dråpliga bussinlägg

Alltså, det är svårt att åka buss. Riktigt svårt. Faktiskt så besvärligt att det antagligen inte går att göra rätt.

Jag skulle vilja hävda att jag har hyfsat lätt för att förstå en skriven text. Många års arbete med texter av olika slag har gjort att jag känner mig ganska trygg med bokstäver. Till och med om det blandas in en och annan siffra brukar jag känna mig lugn.

Men nu har jag stött på problem.

Vi fick massor av papper från skolan vid skolstarten och jag plöjde ivrigt vartenda ett. Ett handlade explicit om skolskjutsen för de barn som tidigare gått på Kyrkbyskolan. Det var tydligt skrivit med två mellanrubriker döpta till "Till skolan" och "Från skolan". Mycket pedagogiskt och lätt. Tänkte jag.

Vi löste Till-delen redan igår och kämpade tappert med Från-delen och mer om det kan ni läsa här.

Idag stod vi inför en ny utmaning för under mellanrubriken "Från skolan" står det så här:

"När barnen slutar 12.40 kan de ta buss nr 18. När de slutar 14.40 vilket de gör två gånger i veckan får de ta den vanliga bussen hem."

Här finns det utrymme för en viss subjektivitet. Vilken buss anser den administrativa assistenten, som skrivit brevet, vara vanlig? Jag tänkte att hon nog menade linjebussen som kör alla människor som vill åka med (och som kan betala för sig, förstås). En sak som spädde på min misstanke om vilken buss hon menade var att sonen fått två busskort - ett skolbusskort och ett för linjetrafiken.

Jag tolkade det alltså som om han skulle åka linjebuss de två dagarna han slutar sent, som idag. För säkerhets skull tog jag bilen till skolan, parkerade den och följde med honom via övergångsstället en bit bort över gatan, så han skulle hitta till busskuren. Där stod vi. Ensamma. Ingen annan i hans klass kom. Och ingen buss heller.

Efter tio minuter kom dock den från igår välbekanta buss nr 18. Arme sonen hojtade och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå. Hastigt bestämde jag mig i alla fall för att följa honom tillbaka. Denna gång hann vi dock inte använda oss av övergångsstället, så medan vi sprang ropade jag att han aldrig får göra så här utan mig.

Han, och alla klasskompisar som skulle åt samma håll, klev på buss nr 18 och så åkte den iväg. Jag frågade en man, som såg ut att vara lärare/bussvakt, varför nr 18 kom när barnen fått lapp om att ta en annan. Det var förstås inte lätt för honom att svara på, men han sa att denna buss skulle åka till Kapareskolan i alla fall och vi bor precis där så det lät bra.

Vid det här laget var jag hopplöst långt efter bussen och när jag äntligen närmade mig busshållplatsen där det var tänkt att sonen skulle gå av redan igår promenerade han mycket riktigt just där.

Tänk så enkelt allt var när skolan låg tre hus bort...

Liksom helt rätt. Fast avstigen från fel buss.

När jag kom hem igen, pustande som vanligt efter att ha jagat bussar, läste jag igenom pappret en gång till och kan konstatera att formuleringen blir ganska kul om man nu vet att nr 18 går även de två sena dagarna i veckan. Det står ju att barnen ska ta den vanliga bussen hem. Ja, nr 18 är ju den vanliga, tänker jag och ler lite förvirrat.

Efter en stund funderande, jo, det tog en bra stund, kom jag på det kreativa att det KAN, men det är bara en gissning från min sida, vara så att nr 18 just dessa sena dagar inte har samma slutsträckning som den har de tre andra dagarna. Det skulle alltså kunna vara så att inte ALLA barn kan ta denna, för några bor kanske längre bort än vi gör. Just de barnen kanske behöver ta en linjebuss...?

Men om det vet jag ingenting alls. Det är bara ett vänligt försök från min sida att bringa reda i obegripligheterna kring bussturerna...

Ger tarotkorten svaret?

I min bok finns mycket kärlek på olika nivåer...

Ibland funderar jag över hur mycket jag ska lämna ut av mig själv här på bloggen för det är en balansgång.

Häromdagen när jag hämtade söte sonen på skolan sa han apropå just ingenting plötsligt:

- Du pratar med människor du inte känner direkt om sånt som andra pratar om först efter ett halvår.

Kärlekens röda ros...

Jag tyckte att det var en riktigt träffande och intressant analys och bad om ett exempel. Då förklarade han hur det låtit i poolen på Karpathos för några veckor sedan och jag började genast skratta för visst hade han helt rätt. Av någon outgrundlig anledning kom jag in på mina förlossningar när jag pratade med en ungefär jämnårig svensk kvinna medan vi badade.

Ni som följt bloggen vet att arma dottern hade ont i ett öra i flera dagar i Grekland och det var så vi började prata, för yngsta dottern i familjen hade haft samma problem. Hon hade dock fått rådet av en svensk läkare en gång när de kommit hem att skölja öronen med färskvatten efter saltvattensbad, för det kan vara saltkristallerna som fastnar i öronen och irriterar.

Det tyckte jag var ett gott råd och så började vi prata om allt möjligt. Hur vi landade i just förlossningar har jag ingen aning om, men vem kan redogöra för vilka vägar ett spontant samtal tar?

Som en tulpan som slår ut blommar
vänskapen IRL, på nätet och i boken...

Jag har alltid varit en mycket öppen person och tycker att det är genom ge av sig själv man också får mycket tillbaka. Självklart kan jag förstå hur exponerande det kan kännas ibland för andra och jag passar mig för att lämna ut nära och kära på samma sätt som jag lämnar ut mig själv, för de måste också få välja vad andra ska veta om dem.

När man möts öga mot öga, som vi gjorde den där dagen i poolen, blir det ett trevligt möte där båda tar ansvar för den hastigt uppkomna relationen. Här på internet blir det annorlunda och allt blir väldigt svartvitt och kan leva långt efter det att jag själv valt att ta bort något, för alla vet hur lätt det är att kopiera.

Nu funderar jag på om och i så fall hur mycket jag ska skriva om en tarotläggning som jag gjorde igår. Jag har gjort det ett par gånger förut och tycker att det är otroligt intressant och givande.

Första gången var i Värmland i slutet av 1990-talet och precis allt, varenda liten till synes obetydlig detalj, stämde på pricken. Henne skulle jag gärna träffa igen, för hon gjorde ett oerhört starkt intryck på mig.

Jag har också en nära väninna som började med att lägga tarotkort för ett par år sedan och då och då lägger hon kort för mig, när hon behöver träna. Detta ser jag dock som lite speciellt eftersom hon känner mig så bra. Även om det är korten som berättar för mig, så ligger förstås hennes kunskap om mig som en mjukt och skönt täcke om min själ.

Mina tankar och funderingar blommar lika
intensivt som vallmon på en sommaräng...

I helgen som gick hittade jag en certifierad tarotmästare (det kan man minsann vara!) och min nyfikenhet väcktes igen. Inte minst för att jag fortfarande väntar på besked om boken jag skrivit. Jag tog kontakt med Mallan via e-post och ställde två frågor. Den ena gällde min bok, förstås.

Jag vill veta hur det ska gå för den - jag är så fruktansvärt dålig på att vänta. Antingen ger något förlag ut den eller så ger jag ut den själv. Punkt. Ut ska den nämligen efter allt mitt slit.

Mallan skrev bland annat så här efter tarotläggning:

Du har verkligen varit ambitiös med boken och lagt ned mycket känslor i den.
Du är fortfarande företagsam med den och du lyssnar på goda råd och försöker dra lärdom av det.
Det här är något du verkligen vill och du är beredd att få kämpa mycket.
Och du kommer få tänka om en aning, och detta är varken något som förvånar eller skrämmer dig speciellt mycket då du är en realistisk person.

I mitten av september händer något.
Jag tror att du får avslag eller ett råd om att du måste tänka om.
Kanske behövs något skrivas om?
Du har en klar bild om hur du vill att boken ska se ut och vilket budskap den ska innehålla, men jag ser klart och tydligt att du måste tänka om.
Men du är smart och kommer på nya lösningar och det kommer bli bra.

Upp, upp! Sträck på dig, så kommer
du närmare solens strålar!

Det allra märkligaste är att jag just den helgen som gick har fått en ny idé till boken. Än så länge har idén inte helt landat i min kropp, men jag tror att jag vet vad jag behöver och vill förändra, för att boken ska bli den framgång jag skulle önska.

Jag får fundera lite till, men är rätt säker på hur jag behöver skriva om. Så intressant att hon valde just orden "budskap" och "tänka om en aning", för det är just där jag tror att (den eventuella...) svagheten ligger. Exakt vad jag menar vill jag dock inte avslöja här och faktum är att Mallan skrev ännu mer intressanta saker om tidsaspekter och så.

Nu har jag lämnat ut en del av min själ, om än en liten skärva för hon skrev mer om boken, så ni vet hur jag kämpar med att nå min dröm. Jag vill så gärna att det ska gå bra för alla mina barn; dottern, sonen och boken. Alla har kommit ur mig - om än på helt olika vis och olika nivåer.

Vari den andra frågan bestod väljer jag att inte avslöja denna gång, men det är mycket möjligt att jag återkommer till den, för det är ingen känslig fråga egentligen och beskedet var härligt, så jag bara hoppas att det ska vara fullständigt korrekt och just precis så.

Håll en tumme eller två, så blir jag glad...

Jag hoppas innerligt att mitt arbete ska bära frukt en vacker dag...

Follow that bus!

Att åka buss är minsann en konst. Jag trodde man bara åkte med lite sådär enkelt, men så var det inte alls. Det var sannerligen tur att jag var hack i häl på den flyende bussen.

Men vi tar det från början. Vi börjar i morse då söte sonen och jag 07.08 promenerade mot busshållplatsen, som ligger längre bort än skolan han gått i tidigare. Eftersom den nu lagts ner ska han bussas till en annan skola nästan 3 km bort. Den förra låg tre hus bort.

Eftersom tidsaspekten var viktig i morse, då vi busstränade för första gången, konstaterade jag att det tog nästan sex minuter att gå till hållplatsen. Vi var alltså där 07.14, vilket var i god tid eftersom bussen skulle börja sin rutt kl 07.20 och det enligt Via Michelin är 2,5 km till vår hållplats. Jag kände mig lugn.

Redan 07.21 dök dock racerbussen upp! Inga förseningar här inte!

Sonen klev glatt på och jag kollade med busschauffören så att det verkligen var rätt buss och jodå, det var det.

Lugnt gick jag hem igen längs vår fina alléväg och satte mig vid datorn tills klockan blev spiondags. Sonen skulle sluta 12.40 och mitt uppdrag var att agera efterföljare, så jag skulle veta vilken väg bussen tog hem och att allt gick väl. Jag utgick från att den tog samma väg, men ville kolla.

Snällt stod jag tillsammans med sonen på skolans stora busshållplats när den ena efter den andra bussen kom och plockade upp tiotals barn. Till slut kom även sonens buss och han klev på. I bästa James Bondstil satte jag mig i bilen och väntade tills bussen svängde ur sin ficka.

Denna buss är fingerad, men kör här den beskrivna sträckan.

Då smet jag före och körde hemåt. Jag trodde att bussen skulle svänga höger och därmed ta samma väg som på morgonen, men det gjorde den minsann inte, utan den följde efter mig! Förvånad tittade jag i backspegeln och konstaterade att den låg kvar hela vägen.

Jag utgick då ifrån att sonen skulle gå av vid matbutiken, för det är den närmaste hållplatsen och vi skulle dessutom köpa bulle och festis inför morgondagens utflykt, så det passade utmärkt. Jag svängde in på parkeringen, klev ur bilen och gick mot hållplatsen.

När jag nästan var framme körde bussen förbi! Utan att stanna! Hoppsan!

Det var nu mina James Bondtalanger fick blomma ut fullt, för jag slängde mig in i bilen och rattade ut från parkeringen och närmade mig rondellen. Bussen var borta. Jag hade två rimliga vägar att välja på. Det kunde förvisso även varit så att bussen valt den tredje, men jag velade mellan två och i sista sekunden valde jag den större vägen.

Några meter längre fram såg jag bussen och nu hade vi fem bilar mellan oss. Jag körde på och hoppades att sonen skulle gå av vid nästa hållplats. Det gjorde han inte och ingen annan heller.
Vid nästa gick ett barn av, men min son förblev osynlig och jag hann inte fram eftersom vi hade så många bilar mellan oss.

På nästa hållplats gick ytterligare ett barn av och jag parkerade raskt bakom bussen för att ropa till sonen att stiga av, men hann inte mer än ut ur bilen innan bussen svängde ut på vägen igen och körde vidare.

Vid det här laget ropade jag "GÅ AV NÅGON GÅNG DÅ!!!" högt för mig själv och irriterade mig enormt på att jag inte låtit sonen ta med mobiltelefonen till skolan.

Ytterligare en hållplats senare gick ett barn av och honom hade jag sett på bussen på morgonen så jag tokparkerade på en hållplats ännu en gång och frågade efter min son och varför han inte gick av och om han var kvar och ja, ni kan tänka er. Den stackars pojken bara stirrade på mig och visste inte vem jag pratade om. Förstås. Hur skulle han kunna veta det?

In i bilen igen, svettig och frustrerad, och som vanligt denna dag med gasen i botten (nåja, inte direkt, men forcerad i sinnet i alla fall...), fortsatte jag att följa efter bussen. Alla filmscener jag sett med "Follow that car!" i byttes i mitt huvud till "Follow that bus!" och jag kämpade på.

Strax såg jag bussen svänga in mot en annan skola och jag började pusta ut, för där borde den stanna tillräckligt länge för att jag skulle hinna parkera, gå ur bilen och plocka ut den arme gossen som vid det här laget borde känna sig mer eller mindre kidnappad.

Döm om min förvåning när busschauffören endast använde rondellen bredvid skolan som just en rondell. Han tog ett varv och körde tillbaka samma väg som han kom. Då började till och med jag skratta. Nu började det ju bli riktigt galet.

På väg tillbaka körde han förbi varenda hållplats och stannade inte en enda gång. I rondellen vid kyrkan, ungefär där sonen borde gått av innan omvägen på en halvmil, blinkade han höger och stannade oväntat till vid den numera nedlagda skolan! Vad är det för fel på busshållplatser? Varför stannade han vid en nedlagd skola?

Inte vet jag, men där klev i alla fall äntligen, äntligen, äntligen den förlorade sonen ur bussen. Jag rusade fram och frågade vad det var som hänt och varför han inte gått av och tja, något jättebra svar fick jag väl inte, men i alla fall en kul kommentar vidarebefordrad från de förskräckta mindre barnen som också varit med på den oväntade utflykten:

"Jag kissar på mig!"

De var så rädda och vilsna, de små liven. Sonen, som är en balanserad kille, var förundrad, men inte orolig, för han hade sett sin mamma, alias James Bond, förfölja bussen hela tiden och då kände han sig ganska lugn och trygg trots allt.

Och tydligen inte alls tillräckligt orolig för att lämna bussen på vilken hållplats som helst...

Måndagslistan för andra gången

För en månad sedan gjorde jag min första Måndagslista, men eftersom jag därefter var på Karpathos i Grekland i tre veckor föll tanken på måndagslistan bort, trots att det är en väldigt trevlig idé.

Idag känner jag att det är hög tid igen, för det är viktigt att fokusera på det positiva i livet, inte minst när hösten är i antågande. Den som vill veta mer om listan och hänga på trenden kan titta in hos Jennyn, som är listans påhittiga moder.

Idag, måndag den 22 augusti 2011, är jag glad för att ...

• vi har så goda grannar och vänner i vårt bostadsområde (energin jag fick av att dansa till 4.15 i helgen räcker hela veckan!)
• jag just fått besked att mormor och morfar kan passa barnen så jag kan ha tjejfest i oktober
• jag precis har bokat en klipptid (ett drygt halvår efter förra gången)
• vi har kylen full av ljuvliga morotsmuffins som söta dottern bakat igår
• fine sonen tagit bussen till nya skolan för första gången idag
• båda barnen efter två dagar trivs i sina nya klasser på sina nya skolor
• det fortfarande är vackert i trädgården
• jag fått tarotkort med positiva budskap lagda för mig idag
• vi ska åka till underbart trevliga Legoland till helgen
• jag har världens finaste familj

Hur ser din lista ut? Vad fokuserar du på denna vecka?

Fotoutmaningen antagen, såklart

Det är kul att kika runt lite på andra bloggar och få tips, inspiration och nya tankar. 4U2 har lagt upp en fotoutmaning på temat natur och eftersom jag fotograferar så mycket kan jag inte låta bli att anta utmaningen.

Mitt stora problem är förstås att välja en enda bild och inte typ tio.

Till slut bestämde jag mig för bilden ovan i alla fall, för dels ville jag ha en nytagen naturbild som passar till årstiden och dels tycker jag om ljuset i bilden.

Bären högt upp är ljusare, inte bara på grund av att ljuset faller så, och blir mörkare längre ner för att avsluta klasen med några svarta bär allra längst ner - fint! Likaså gillar jag att busken går in rejält på höger sida, så det blir mycket mörkare där. Det tycker jag skapar ett djup och en känsla jag gillar.

Vad tycker ni om bilden?

Supergoda morotsmuffins

Min älskade lilla elvaåriga konditor har varit igång igen och denna gång blev det något av det allra godaste jag vet nämligen morotsmuffins!

Vi åt den första medan den fortfarande var ljummen och den smakade ljuvligt. Snart ska resten få vila i kylen under natten och de kommer bara att bli saftiga och fina av det, så de kommer att gå lika bra att äta imorgon.

Om det finns några kvar. Om inte jag tokätit upp allihop...