Blåsigt eller inte?

Karpathos är en mycket intressant ö. Vi är här för att det är väldigt vindsäkert på ön. I Paradise Bay, som tidigare hette Devil's Bay, är det så gott som alltid väldigt, väldigt blåsigt och vindsurfarna älskar det, förstås.

Idag fick jag dock ett sms från käre maken vid tretiden på eftermiddagen, där han meddelande att dagens tävling var avblåst på grund av för lite vind.

Det känns väldigt märkligt för mig, som tillbringat dagen några kilometer bort, närmare bestämt på hotellområdet. Här blåste vattenglasen omkull vid lunchen och senare på eftermiddagen var det dags för de breda rottingstolarna att vara iväg från restaurangen och ner på poolområdet.

När jag kom hem till vårt hus, efter ett antal dopp i poolen, låg som vanligt stolarna omkullblåsta på marken och dynorna låg bredvid. Det såg ut som ett gäng huliganer varit framme och trashat området, men det hade givetvis bara blåst rejält.

Eller förresten ... Det var visst ingen vind idag...?

Tankar kring Snökupan

För ett par somrar sedan skrev jag en krönika som handlade om hur mycket jag uppskattar snygga formuleringar i böcker. Det kan vara orden det handlar om, men det kan också vara känslan de förmedlar eller en tanke som jag själv inte haft, men plötsligt gillar. Om jag hittar någon läcker mening jag tilltalas riktigt av viker jag en hundöra i det nedre hörnet. På så vis är det lätt att hitta tillbaka till den exakta sidan.

Väldigt, väldigt få böcker innehåller meningar som jag faller pladask för, så vilken bok det gäller är alltid lätt att minnas. Kräsen som jag är händer det bara någon gång om året eller ännu mer sällan, om jag ska vara ärlig. Många böcker är välskrivna och bra på många sätt, men ibland hoppar det till i min mage när jag läser något och då vet jag att det är något alldeles extra. En bok kan vara hur bra som helst och ändå sakna den där speciella meningen som sticker ut och därför är det så läckert när jag hittar den.

Min slutpoäng i krönikan jag skrev var att många önskar sig en sommar full av sol och bad, men jag önskade mig en meningsfull sommar. En rolig ordvits helt i min knasiga smak.

Idag har jag läst ut Annika Bengtssons roman Snökupan och tro det eller ej (jag gör det knappt själv) men jag har vikt tre hundöron i nederhörnet. Egentligen är det inte så märkvärdiga meningar för den genomsnittliga läsaren kanske, men det är mycket snyggt i min värld och det får mig att haja till och inte dansa vidare till nästa mening direkt. Istället läser jag den en gång till och njuter. Det händer sannerligen inte ofta.

Första gången i Snökupan är redan på sidan 14. Det är troligen någon form av rekord, för vid det laget har jag oftast knappt kommit in boken ännu. Det är den andra meningen jag älskar för det säger så otroligt mycket om deras förhållande, om att vara människa och att behöva eller tvingas till förändring, men för att ni ska förstå poängen måste även den första meningen få vara med i citatet:

”De hade ätit lättsaltade räfflade vickningschips varje fredag i ett år. Sedan fann han för gott att gå, och hon gick över till sourcream and onion istället.”

Åh, vad det är tjusigt! Så sjukt bra det är! Finns det några tristare chips än vickningschips? Nej, för de har ingen smak, ingen färg och är dessutom grovt och kantigt räfflade utan finess. Det finns inte ens SPÅR av krydda på de bleka arma chipsen. Finns det några godare än sourcream and onion? Nej, de är finräfflade och snygga, fulla av TVÅ smaker och härligt prickiga av kryddor. Vilken underbar symbol för det svintråkiga svenssonlivet som byttes mot ett dansant, rödhårigt och ungdomligt singelliv. Helt enkelt klockrent.

Den andra meningen är mer poetisk och inte så djup som jag tolkar den första. Den återfinns på sidan 24:

”När håret var nytvättat och han inte hade vax i det vajade kammen som ett vindsmekt rågfält när han rörde sig.”

Alldeles bortsett från att jag aldrig hört en tuppkam jämföras med ett rågfält, så är vindsmekt rågfält ett mycket vackert uttryck och det är han, inte håret, som rör sig. Snyggt.

Den tredje kommer här, sedan ska jag sluta tjata om enstaka meningar och istället berätta lite mer övergripande om boken. På sidan 34 återfinns mer poesi:

” Och innan dess november när allt blev mörkare och himlen kom så nära att han fick gå hukad för att inte stöta i den.”

Hu, vilken bild det ger och jag känner exakt samma sak. Fast jag inte haft vett att tänka exakt så poetiskt utan mest ”vilket skitväder vi har och vad mörkt det är”.

Den uppmärksamma läsaren förstår redan här (Vadå redan? Du har redan skrivit massor! tänker kanske somliga) att Snökupan är en bok som jag verkligen, verkligen gillar. Och det, kära skarpsynta bloggläsare, är helt rätt. Dessutom beror det inte enbart på de lösryckta meningarna. Tvärtom är hela boken genomtänkt med sitt persongalleri och sin svarta underton.

Det är ingen munter läsning på många sätt. Det är inte lättsamt och ångestfritt. Det är absolut inte chic lit. Särskilt inte när man, som jag, för tillfället råkar befinna sig på en grekisk ö i stekande sol, men det går inte att bli berörd av Carinas och de andras öden. 

Carina har i hela sitt liv, och då menar jag från barnsben, kämpat för att räcka till, fixa allt och kratta i gångarna så det blir prydligt och enkelt för alla som vill vandra i hennes liv och runt omkring hennes vardag.

En dag förändras allt när hon råkar köra på en man. Hon förstår inte då att det är en människa, men sanningen kommer ikapp henne. Och det blir tufft.

Längs berättelsen stöter vi på hennes familj som består av syster, systerdotter, mamma, fosterbarn, man och barn. En och annan man som inte är släkt, men viktiga för historien träffar vi också på. Alla har en tydlig plats i handlingen och är viktig för historien.

Snökupan är den tredje fristående delen i en löst sammansatt serie som kommer att omfatta fyra romaner och löst sammansatt är det minsta man kan säga. I den andra boken Glömskelunden berättades mycket om vad som hände i den första boken Kråkprinsessan, men i den tredje dyker huvudpersonen i nummer 2 endast upp som en bargäst (om än något viktigare än vilken bargäst som helst) och det är allt. Ett strålande koncept. 

Ingen som inte läst varken ettan eller tvåan behöver ha gjort det, men jag kan säga att om jag inte gjort det hade jag känt att jag var tvungen att läsa de första, för typen av bok tilltalar mig rejält. När jag läste tvåan kände jag inte samma sak, för då uttalades så mycket av det som hände i ettan även i tvåan att jag var glad över att jag läst dem i rätt ordning. Här väcks istället min nyfikenhet på ett perfekt sätt och jag hade gladeligen kastat mig över den första i serien.

2013 kommer Mellan raderna som är den sista i serien och jag undrar om jag inte ska mejla Annika och fråga om jag kan få korrekturläsa manuset innan det går i tryck. Inte för att det behövs. Nejdå, Annikas böcker är mycket väl korrekturlästa. Det är bara det att jag inte förstår hur jag ska kunna vänta tills nästa år och vi är ju faktiskt ledamöter i styrelsen i Egenutgivarna båda två, så vi har börjat lära känna varandra lite.

I Snökupan svärs det ibland och därför är min avslutningsmening helt given:

Fan, Annika, vilken djävla bra bok om skuld, om plikt, om det oväntade, om ansvar, om fasader, du skrivit. Om livet, helt enkelt.

Shopping på stan

Karpathos är ingen jättekommersiell ö, utan det är rätt så lugnt på stan och det går snabbt att lära sig att hitta.

Lite färgglada småsaker finns det ändå förstås, som de fina och väldoftande tvålarna här till exempel. Vi brukar alltid köpa ett par stycken att ge bort.

I år har vi dock inte köpt några ännu, utan istället satsat på olika sorters peppar och några ljuvliga, redan väl inslagna, handmålade skålar. Dem kan man ha till allt!

Tankar kring Kedjor känns bara när du rör dig

Vid poolen har jag läst denna gröna bok!

Kedjor känns bara när du rör dig av Eva Holmquist är en ungdomsroman och den är också den senaste boken jag läst ut här på paradisön Karpathos i den grekiska övärlden - en vacker värld som människorna ombord på rymdskeppet Diligentia inte har den blekaste aning om. Tyvärr.

Den kan säkert hitta sina läsare, för språket flyter fram utan problem och det är gott om citat, vilket gör läsningen ledig och lättsam. Science fiction är också en genre som brukar tilltala något yngre läsare mer än dem i min ålder. Därmed inte alls sagt att man inte kan läsa boken med behållning oavsett ålder, men det känns som om Eva haft unga läsare i tankarna medan hon skrev och det är ett stort plus i boken. Att tänka på sin målgrupp medan man skriver är mycket värt och det är jag helt säker på att hon gjort här.

Som vuxen kan jag dock bli lite bedrövad. Jag vill ju att världen ska vara väldigt mycket bättre om sådär femhundra år. Det är den inte. Samma sorts orättvisa som vi brottas med idag finns även i framtiden - på ett rymdskepp som färdats 350 år. Jag känner en likhet med Kina och hur kollektivet där alltid går före individen. Mycket intressanta tankar.

Då är det tur att motståndsrörelsen växer sig stark och självklart är det ungdomarna som står för revolten. Det är en faslig tur att det blir lite motstånd, för ombord på ett rymdskepp kan man inte bara dra om man inte gillar läget.

I början kan man som läsare få för sig att det är en kärleksroman där flickans pappa säger nej till pojken hon älskar och vill se henne gift med någon han valt ut, men det är egentligen en passande inramning till något större. Rådgivarens dotter Lola har alltid gjort som alla förväntar sig, men hon tänker inte gifta sig med en man hon inte älskar, så hon inser att hon behöver kämpa för att ta kommandot över sitt eget liv.

Eftersom Eva är medlem i Egenutgivarna och en av utställarna på Bokmässan i september och hon dessutom medverkar i min och Kristina Svenssons bok Förverkliga din bokdröm som kommer i höst har jag gjort ett par intervjuer med henne. I den ena av intervjuerna pratar vi om vikten av att paketera romanen snyggt.

Eva har tagit hjälp av proffs till både omslaget och inlagan och det är en mycket snygg bok, så det lönade sig. Jag gillar att omslaget inte alls för tankarna till science fiction och jag tycker att både typsnitt och utformningen av sidorna inne i boken är väldigt snygga. Lagom stor stil och luftiga marginaler på alla håll. Som sagt, Eva har absolut tänkt på sin främsta målgrupp - sina kärnläsare - och de kommer att gilla att man som läsare ofta vänder blad och betar sig stadigt igenom boken.

Min väninnor i bokcirkeln brukar le lite när jag stör mig på ord som upprepas i romaner. Mest log de åt att jag reagerade på att ordet ”matos” fanns med tre gånger i Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Första gången jag läste ordet dansade det förbi som vilket ord som helst, men när det dök upp en andra gång tyckte jag redan då att det var en gång för mycket. 

Tredje gången blev jag riktigt irriterad och funderade över hur ofta jag använder ordet i min vardag. Jag konstaterade att det kanske är en gång vart fjärde år eller så. Samma intervall som OS, alltså. Då kan man inte tränga in tre stycken på ca 250 sidor, utan att jag hajar till.

I min egen roman Nära dig slängde jag in ett ”matoset” (”matos” tyckte jag var förbrukat, men ”matoset” var lite roligt - ja, jag vet att jag har mycket konstig humor...), som en liten blinkning till mina väninnor och det skrattade vi alla gott åt när min bok analyserades i cirkeln.

Exakt hur många gånger ordet ”sjutton” finns med i Kedjor känns bara när du rör dig av Eva Holmquist vet jag inte, men det händer att ordet finns med tre gånger på en och samma sida, både på sidan 58 och 74 t ex, och det dessutom både i citat och brödtext. Jag kan inte hjälpa det, men det blir en grym hang up som förföljer mig genom hela boken. Jag tycker att det är alldeles för ofta och varje gång jag ser det hoppar jag till.

Tanken med ordet är helt klart att ge Pellas lite egen karaktär och det kanske hade fungerat om det endast förekommit i hans citat, men det dyker upp även i brödtexten väldigt ofta så fort han är inblandad. Då blir det en enorm överdos för mig.

Mot slutet blir inte ordet lika frekvent och det uppskattade jag, men jag hade gärna rensat bort en del.

En annan sak som jag (och det kanske bara är jag i hela världen!) har svårt för är Evas fantastiska förmåga att hitta på namn till sina karaktärer. Där är hon rysligt svårslagen och mycket konsekvent. Hon är riktigt bra på det, så felet ligger snarare hos mig än hos henne. Jag kan hålla ordning på Pellas, Lola, Mela och Tammas rätt enkelt. Jag gillar verkligen hennes sätt att bygga tjej- respektive killnamn på ett tydligt och genomgående sätt, men till slut blir de så många att de låter som en lång sång. Jag får svårt att hålla isär vem som faktiskt är vem.

På sidan 82 ryms följande trallande namn; Kronos, Senos, Sonos, Mela, Kela, Lula, Kula och så de lite mer udda i sammanhanget, Pellas och Mona. 

Men som sagt, att jag tycker att det låter som en sång är egentligen inget negativt, för jag gillar vanligtvis påhittiga namn och Eva hade säkerligen tagit medalj om detta var en OS-gren!

Eftersom detta är den första boken i en planerad serie är det sedan bara att vänta på nästa. 

Medan rymdskeppet Diligentia far fram långt bort i framtiden och mot ... mot ... ja, mot vad...?

Odling i trädgården

Nu när vi är på resande fot vet vi inte riktigt hur det går med varken rabatter eller grönsaksodling hemmavid, men vi spanar gärna in odlingarna utanför huset vi hyr.

Alldeles inpå knuten finns en enorm fikondunge och vi får alla plocka och äta hur mycket vi vill. Dessutom odlas squash, granatäpple, bönor och en hel del annat gott. När vi kommer får vi alltid påpekat vikten av att stänga grinden, för annars kommer ett glatt gäng getter att spatsera in och käka upp det mesta av det som odlas.

Ofta serveras det egenodlade till middag här på hotellet och det är alltid väldigt gott.

Fast ikväll lämnar vi trygga hotellområdet för en kväll på stan. Kanske går vi till samma ställe som härom kvällen, för där fick surfkillarna sitt proteinbehov tillfredsställt och jag fick en underbar laxpasta.

Livet är lite gött när dagens grubblerier handlar om var och vad vi ska äta...

Tankar kring Glömskelunden

Boken ligger i vår olivlund - hittade ingen glömskelund.

Jag är barnsligt förtjust i nya ord. Det är ju så allt eftersom vi lever våra liv och allting utvecklas dyker nya behov upp längs vägen. Vikingarna pratade säker aldrig om varken snabbt internet eller enorma rymdfärjor, men de visste helt säkert vad ett vasst spjut och en helstekt gris var.

Minneslundar har vi haft länge och dit går vi för att minnas våra älskade som inte längre finns hos oss. Men tänk när behovet plötsligt blir exakt det motsatta? Det är då vi behöver en glömskelund och den har Annika Bengtsson skapat åt oss.

Glömskelunden är den poetiska och påhittiga titeln på Annikas andra roman i en löst sammansatt serie på fyra. Den första var Kråkprinsessan och den skrev jag om HÄR.

Det är helt uppenbart att man absolut inte behöver ha läst Kråkprinsessan för att hänga med i handlingen i Glömskelunden, för de hör egentligen inte alls ihop utan huvudkaraktären Monika har endast köpt den förra karaktärens hus. Visserligen stöter hon helt kort på Solbritt en dag, men det är helt perifert.

Eftersom jag skriver själv tycker jag att Annikas sätt att spinna vidare på sin första historia är riktigt smart. Vi som läst den första delen är bekanta med närmiljön och bilden av huset är helt tydligt för mig direkt när jag börjar läsa den andra boken. För dem som inte läst den första delen finns inget alls att sakna, utan vi lotsas med säker hand lätt genom den förra historien också.

Det jag grubblar lite över är om läsare som gått direkt på del två vill läsa den första boken i efterhand. Jag tyckte så mycket om hur stämningen byggdes upp i den första boken och hur Solbritt kröp in under min hud eftersom vi fick följa henne på så nära håll.  Nästan inifrån, faktiskt. 

Här i den andra delen serveras allt det som överraskade och skrämde på silverfat och jag tror att min läsupplevelse av ettan blivit helt annorlunda om jag hela tiden vetat om de dramatiska händelserna som skulle komma. Visst kunde jag misstänka varthän det lutade, men stämningen var mycket skickligt uppbyggd, så inget var helt givet. Det är intressant att fundera lite över detta i alla fall tycker jag och jag är mycket glad över att jag läste ettan först.

Till skillnad från Kråkprinsessan är Glömskelunden betydligt mer ordrik och mindre avskalad. Dialogerna flyter på och det åks, umgås och dricks vin lite här och där. Monika lever sitt liv och vi dras med. I vardagen och på fest.

Jag tycker att Annika är modig som har den grundstoryn hon har, att en kvinna följer med tre män till ett hotellrum för att hon är i desperat behov av bekräftelse sedan hennes sambo lämnat henne för en annan kvinna. Att en 43-årig kvinna själv ber om sex med tre för henne helt okända män är inte vardagsmat. Åtminstone inte i min värld.

Självklart följer det bekymmer på detta, annars hade det förstås inte blivit en bok och det är intressant att få kika lite bakom fasaderna och se hur folk har det. Det är sällan det som visas upp som är hela sanningen och det har Annika till fullo förstått.

Hela berättelsen känns skriven med lätt hand och jag lägger märke till små ord här och där som ger en vink om vad Monika känner innerst inne. Eftersom jag inte vill förstöra läsupplevelsen ska jag inte gå in på vilka det är, men det står helt klart att Annika har full koll på hur språket ska användas för att skapa en känsla.

Varken hon eller jag behöver bränna sidorna jag just läst och strö dem i glömskelunden. 

Tackålov.

Lefkos - en njutning

Idag blev det vindsurfing för pojkarna endast på förmiddagen för vi brukar alltid åka till Lefkos någon dag när "alla" är på plats och imorgon åker mer än halva gänget redan hem igen. Visserligen kommer det några nya, men för min egen del blir det särskilt trist när en av surffruarna drar hemåt. Det är nämligen vi som brukar kämpa ihop vid poolen...

Vi lunch drog vi därför till den underbara stranden i Lefkos och vi startade genast men en fantastisk och storslagen lunch. Jag brukar nöja mig mycket väl med en grekisk sallad och vitlöksbröd till lunch, men restaurangen idag är känd för sin fullständigt magnifika mat, där dessutom fisk som är det jag föredrar, har en hedersplats på menyn.

Det roligaste är att man får gå in i köket, få en rejäl genomgång av vad köket erbjuder just denna dag och sedan peka på allt man vill ha. Mmmm. Man vill ha allt. Okejdå, inte kycklingspetten och kalvköttet, men resten!

Efter en hel del funderande bestämde jag mig för en spenatpaj, en fish cake, som ser ut som en gigantisk fiskbulle fast panerad och ett betydligt godare innehåll, för det är inte pressad fiskboll utan mjukt mixat fiskkött, och slutligen en bakelse med potatis, aubergine, fiskbit, squash och paprika.

Mums, så gott det var!

När magen kändes som en ballong var det dags att bara i det ljumma havsvattnet och det var som en dröm. Svalkande och skönt och säkert bara 27-28 grader, vilket ska jämföras med de 32 som hotellpoolen håller.

Ikväll är det sista natten med gänget för den här gången... Det känns alltid tråkigt, men samtidigt är jag glad över att de ändå varit här i en vecka med oss.

Och jag är väldigt glad över att jag inte är en av dem som åker hem redan imorgon.