Tankar kring Kråkprinsessan

Igår lyfte planet mot Karpathos och med mig handbagaget hade jag Annika Bengtssons roman Kråkprinsessan. Annika är nybliven kassör i föreningen Egenutgivarna, så de senaste veckorna har jag lärt känna henne lite grann. Därför var min nyfikenhet stor när jag började läsa på planet - skönt tillbakalutad i en flygplansstol utan att behöva bli avbruten av något annat än en alltför tidigt serverad tallrik med varm mat kring 8.30-snåret.

Jag kom väldigt snabbt in i historien och blev genast fascinerad av huvudkaraktären Solbritt. Vilken intressant kvinna. Vilket öde. Vilken personlighet.

Det är nästan omöjligt att skriva något om handlingen utan att avslöja för mycket, så jag vet faktiskt inte vad jag ska kunna skriva om det som händer. Jag tror att jag i alla fall törs avslöja att Solbritt tror att hon bor på ett hotell, men det gör hon inte, och hon tror att hon kan åka hem när hon vill, men det kan hon inte. Hon är på ett helt annat ställe utan möjlighet att åka hem.

Kråkprinsessan är en tämligen kort och oväntat intensiv berättelse samtidigt som den är ganska lågmäld och mycket tonsäker. Till strukturen har den drag av novellformen för det är befriande få personer som figurerar i historien och handlingen är mycket rak och strukturerad. Jag uppskattade mycket att det inte fanns någon som helst utfyllnad i persongalleriet, utan alla som förekom (och de var på inget sätt för få) fanns med av en anledning och galleriet fylldes på när något behövdes berättas så det fanns ingen saknad.

Så fort vi efter flygturen kom fram till hotellet (jodå, till skillnad från där Solbritt befinner sig var jag absolut på ett hotell) tog jag med mig boken ner till poolen för att fortsätta ta del av Solbritts öde. Det gick inte att släppa henne. Redan innan kvällen kom hade jag läst ut boken.

Eftersom jag lärt känna Annika lite grann var det extra kul att läsa denna roman och precis som många frågade mig när de läste om min romanfigur Saga Allerlöv kan jag inte låta bli att undra hur mycket av Solbritt som finns i Annika. Inte så mycket, hoppas jag...

Språket har ett bra flyt och svarta fåglar har en stor symbolisk roll. I början av läsningen hade jag svårt att placera in handlingen i tiden och jag trodde faktiskt att allt utspelade sig för längre sedan än det gjorde, för vissa ord är sådana som jag själv inte använder och jag trodde att de användes som tidsmarkörer. Så var det dock inte får vi veta framåt slutet, utan det är nog bara en smaksak vilka ord man föredrar.

Annika skriver litet när jag skriver lite (som t ex jag var litet trött), skall istället för ska och givit istället för gett. Dessutom kallas mamman mor. Antagligen är det en fråga om tycke och smak, helt enkelt, och något jag snart vande mig vid.

Till hösten kommer både Annika och jag (och många till) att stå i Egenutgivarnas monter och sälja 22 egenutgivares böcker. Att sälja in Annikas Kråkprinsessan kommer att bli lätt som en plätt. Jag kan utan att darra på rösten sälja in denna dramatiska historia till potentiella läsare.

Fast nej. Det var fel ordval. Det är faktiskt en otäck bok, så jag kommer nog visst att darra lite. Precis som läsarna kommer att göra.

Hu.

(Ps. Nu tror jag att jag fick in en bild!!!)