Snart på väg igen ...

Nu står väskorna packade i hallen och inte en enda tjocktröja finns i sikte. Inte heller en långärmad tröja eller yllesockor som min snälla mamma har stickat. Eller jo. Det är klart att yllesockorna är med, för det får ju vara någon måtta på hur mycket man kan ställa om sig, men som princip är det endast tunna klänningar och baddräkter som är prydligt hoprullade i väskorna.

En rejäl laddning "med pac" finns också alltid med. Det är en proppfull plastpåse (av Ica-typ, så jag pratar inte om en enliters fryspåse) full med det mesta man kan behöva om man mår lite sämre än just nu. Jag brukar alltid packa ner rejält med plåster och tejpar, men oftast inte mediciner. Efter att ha behövt det på två av våra senaste resor har jag nu köpt på mig ett helt batteri av febernedsättande, allergimediciner och vätskeersättningar.

Själv tar jag ju så gott som ingen medicin, för jag överreagerar mot det mesta, men om sonen får 40 grader igen kan det ju kännas schysst att bli av med åtminstone ett par av dem...

Förhoppningsvis kommer de inte att behövas om de finns, precis som de har behövts när jag inte har dem med mig. Jag brukar alltid få lämna tillbaka medicinen när den har gått ut, så jag ser köpet som en hyra snarare än ett köp.

Fem sorters sollotion toppar jag laddningen med, så vi kommer inte att bränna oss.

Nu hoppas jag verkligen att vi ska ha tur med allt i år, för förra året var livet inte riktigt kalaskul för oss under våra efterlängtade veckor på Karpathos. Det var kräkningar, feberfrossa, öroninflammation, klämda fingrar och allmän misär.

Året innan dess halkade jag på en sten vid vattenbrynet och slog sönder kameran totalt. Och mitt ben. Ett djupt sår bara öppnade sig på smalbenet och blodet forsade.

Året innan dess hände samma sak sonen. Fast utan kameradelen.

Herre jösses, när jag tänker på allt tokigt som hänt på vår underbara paradisö kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket vi längtar dit varje år, trots allt. Och allvarligt talat, sett i ett större perspektiv så suger det fett när alla de där missödena händer, men ändå. Det är faktiskt ingenting i ett större perspektiv.

Det är istället sjukt lyxigt att få åka på en så fantastisk resa för fjärde året i rad.