Filmer och maneter

Nyligen hälsade vi på svärföräldrarna i norra Bohuslän och såg maneter i både hav och på Tjärnö marinbiologiska. (Om sanningen verkligen ska fram korrekturläste jag vårt bokmanus Förverkliga din bokdröm medan familjen var iväg på utflykt, men vem bryr sig om detaljer? Käre maken hade i alla fall med sig kameran...) Samtidigt köpte vi en film, Seven Pounds med Will Smith, och den har vi nu sett.

Det var en väldigt gripande film, måste jag säga. Nu är jag ju en lipsill av rang, men ändå, det var faktiskt en fin film om livet och döden och det som händer där emellan. Det var en mycket gripande och tänkvärd film om att göra en sak och vad det kan betyda för resten av livet. Svårt att skriva mer utan att avslöja filmen, för poängen är att man inte riktigt förstår vad som är på gång, men jag tyckte att den var riktigt bra och kan faktiskt rekommendera den till er som vill se en tänkvärd film om att ha ett ädelt hjärta.

Jag skulle kunna protestera mot att de bytte ut hunden under filmens gång, för det tycker jag var förbryllande och jag undrade om den första hunden hastigt avled eller om den inte ville vara skådespelare mer, men jag struntar i det och tänker att de flesta filmtittare säkert bara tänker "Stor hund" och inte som jag "Vilken stor hund med vita framben och svarta bakben! Men oj, nu har han både svarta framben och svarta bakben!"

Och en manet har en avgörande roll i filmen. En riktigt avgörande roll.

Att tröjärmen blev våt säger en del i alla fall.