Strök igår - kortar idag

Fortfarande stämmer det mesta i mitt liv med att skriva en bok. Igår strök jag massor, inte ord, men väl kläder, och idag är det dags att korta rejält. Inte heller idag är det mitt manus som ska kortas, utan idag är det, som ni smartisar säkert kan lista ut för att ni redan sett bilderna, dags för klippning.

Före. Så ser jag ut nu.

Jag brukar klippa mig var sjätte månad, inte alls var sjätte vecka som gärna rekommenderas för att friskt och vacker hår. Friskt och vacker hår? Mina bångstryriga lockar? Mina galna krullor? Bah!

Jag får vara glad om jag ser välvårdad ut. Och det gör jag inte nu, så nu åker det av.

Så sent som i augusti klippte jag mig senast och då tyckte jag att jag var rätt fin. Lite hockeyfrilla tyckte jag att det var, men det blev exakt så som jag hade bett frisören klippa, så jag fick verkligen stå mitt kast. Det tog bara ett par veckor, så började jag sätta upp det där irriterande nackhåret. Jag trivs inte när håret bara hänger.

Inte ens när jag var betydligt yngre gillade jag hår som bara hänger, utan jag har alltid satt upp det ofta. För några år sedan hade jag jämt en rejäl sjal om huvudet och så en massa spännen i lockarna. Det gillade jag verkligen. Men man kan inte ha samma frisyr jämt och det känns som om de där turbanerna tillhör en passerad tid.

Här ser ni min första bildbyline när jag började skriva krönikor i Kungsbacka-Posten 2005. Det var på sjalarnas, plattångens och läppennornas tid, minsann. Rubriken står sig i alla fall än idag - sådan är jag.

Om det inte blir bra idag heller kan jag alltid låna systerdotterns tjusiga peruk. Den är fin den. Och grön.