Sedan många år är jag konsthantverkare och gör bland annat smycken i både silver och annat material. På min profilbild i vänsterspalten ser ni ett silverarmband som jag burit varje dag i tjugo år och ett par ringar som jag också gjort. Lite andra silversmycken jag gjort hittar ni i detta inlägg.
Redan när jag började med detta och genast fick frågan om jag sålde smyckena jag gjorde fick jag problem. Jag ville ju gärna sälja, men hur mycket skulle det kosta? Det var den riktigt svåra frågan. Armbandet på bilden tog 35 timmar att göra och det är nästan en hel arbetsvecka. Dessutom är råmaterialet, alltså silvret, inte heller gratis.
Det är en lång process att göra ett sådan armband, för varenda liten ring har jag gjort själv. Det är inga färdiga ringar som jag binder ihop, utan silvertråden kommer som metervara och det går åt ungefär 15 meter till det armbandet jag har på bilden.
Jag börjar med att klippa tråden i tremetersbitar och sedan snurrar jag upp tråden på en sticka som man har när man stickar strumpor, om man till äventyrs kan sådana konstarter. Det är viktigt att man snurrar väldigt tätt och jämt annars blir ringarna inte runda. När det är klart får man en liten spiral som påminner om den som brukar sitta i vinkeln på en skrivbordslampa.
Då är det dags att ta fram guldsmedssågen och såga ett spår rakt igenom spiralens ena sida. För att inte få brännskador på de fingrar som håller i den lilla spiralen måste jag använda en läderbit som isolerar värmen. När alla små ringar är tillsågade börjar själva ihopbindandet och det görs med två tänger och är ett riktigt pyssel. Jag sitter där timme efter timme och binder ihop silverringarna.
När jag äntligen är klar brukar jag ta 2 600 kronor för armbandet. Om man räknar lite matte, det är alltid trevligt, betyder det att om jag försörjde mig enbart på att göra och sälja dessa armband skulle jag hinna göra fem stycken per månad, om man räknar med en vanlig 40 timmarsvecka. Det betyder att jag skulle tjäna 13 000 per månad. Före skatt.
Eftersom jag dessutom är egenföretagare räcker det inte med att jag betalar vanlig löntagarskatt, utan det är en hel del annat som staten vill ha och de detaljerna orkar jag inte ens dra. Kontentan är i alla fall att man tjänar väldigt lite pengar för väldigt mycket jobb. Det är uppenbart.
Armbanden som är på bilden kommer jag att sälja hos Ulrica Elmberg i Sävedalen och där brukar man kunna köpa mina smycken två gånger per år under hennes trevliga event. Jag är fri att sätta pris på alla mina produkter och därefter tar hon 15 % i provision på det hon säljer och resten får jag tillbaka hem när eventet är slut.
Armbanden på bilden brukar jag ta 249 kronor för och visst kan man tycka att det är mycket pengar, men dels vill jag att köparen ska känna att det är ett finare och flottare armband än ett som man köper massproducerat på H&M och dels kostar faktiskt de glittrigaste pärlorna 25 kronor styck för mig att köpa in.
Alla armband av den här typen är dessutom olika, för jag gör aldrig två likadana. Unikt och personligt ska det vara för 249 kronor.
Det är nu det blir intressant med jämförelsen. Silverarmbandet tar otroligt mycket längre tid att göra och det här går ganska fort. Jag gör utan större svårigheter några i timmen.
Och så har vi då boken - romanen Nära dig. Tänk vilken tid det har tagit att skriva den! Den har jag lagt ner sinnessjukt mycket tid, kärlek och engagemang på. Om silvret innebär mycket mekaniskt arbete och bijouterierna en del kreativitet, så innehåller boken allt av detta och mer därtill.
Ändå sitter jag och undrar om jag kan med att ta 249 kronor. Trots att jag vet hur mycket tid jag lagt ner och vad tryckkostnaden är sitter jag och funderar i timmar om det verkligen går att ta 249 kronor.
Allvarligt talat, jag tar 249 för ett armband som det tar tjugo minuter att göra och som min tolvåriga dotter kan göra precis lika bra (och det gör hon ofta, men bara till sig själv).
Nog sjutton kan jag ta 249 kronor för en inbunden bok som det tagit mig två år att skriva. Det behöver jag verkligen inte skämmas för. Så det så.
9 kommentarer:
Det är svårt att inse sitt egna värde. Att ta betalt för sin tid o arbete. Om du vänder på myntet o tänker att du är en hantverkare som sätter upp gipsskivor i taket. Hade du då haft svårt att ta betalt? Typ 350kr/tim? Nej, just det. Handlar det om genus? Eller att ditt arbete i dina ögon inte är ett "riktigt" jobb? Visst är det fånigt hur vi ser på vår egen insats? Självklart ska du ta vettigt betalt för din bok o smycken :)
Det är alltid spännande att sätta olika saker i relation till varandra och se hur olika vi värderar saker beroende på vad det är och sammanhang.
Den här frågeställningen är jätteviktig! Själv har jag oerhört svårt att ta betalt för min tid att skriva en bok. Jag ser till köparens intresse och spridningen. Den good-will man får osv. Men det skaver i mig att göra såhär. Vill jag bli respekterad som författare så är det säkert så att ett högre pris leder mig dit snabbare. Vi har ju en tendens att tycka att billigt är skit. Samtidigt får det inte vara för dyrt, för då får man inget sålt.
Vad gäller böcker, så är det ju i detta läge som det är bra att ha ett förlag i ryggen. Då kommer respekten med förlaget och priset är inget du som författare måste befatta dig med.
Vad gäller silver: Tjohooo, jag har också hållt på en massa med silversmide och älskade det såpass mycket att jag tänkte försörja mig på det. Men inte blir man fet på det inte.
Oj vad jag håller med "Madlar". Vi i Sverige har så svårt för att "duga" och den förbaskade Jantelagen sätter snubbeltråd hela tiden. Nä, nu är det dags att duga på allvar :-D
Klart som sjutton att du kan ta det. Jag tycker hantverk över lag är "för billigt" i många lägen.
Jag brukar kika i en facebook-tråd för egentillverkade saker och de som har hållit på ett tag är betydligt bättre på att ta betalt för sin TID (inte bara material) medan de som är nya tycker det är "pinsamt" att sätta prislapp på sig själv och det man åstadkommit!
Är det armbanden ovan som du tar 249 kr för? Hur ser de i silver ut? (Nyfiken). :-)
Bra pris. Kunde få kosta mer egentligen, men absolut inte mindre. Har den kommit? Ser ju jättefin ut. Hur beställer man den?
Madlar: Åh, så rätt du har! Det är verkligen huvudet på spiken! Jag tror att du har en grym poäng och särskilt vi kvinnor måste borsta upp oss och våga ta betalt! Jag har aldrig hört en snickare/målare/elektriker be om ursäkt när han skickar fakturan. Och den är mycket högre än 249 kronor...
Marina: Javisst är det så! Det blev så tydligt för mig nu när jag ska skeppa iväg alla mina smycken igen!
Hanna: Det är onekligen en fördel med att ha ett stort förlag i ryggen - absolut.
Och vad kul att du hållit på med silversmide också! Vi har många beröringspunkter! :)
Stattinskan: Verkligen helt sant! Nu sjutton kör vi!!! Och sträcker på oss under tiden!
Västgötskan: Visst är det som du säger extra svårt i början att ta betalt! Nu har jag sålt i många år, fast lite, så jag har ändå inte riktigt vant mig vid att sätta priser!
Japp, de tär armbanden på bilderna jag tar 249 kronor för och silver kan du se på min bild till vänster och även på länken som jag stoppade ini första stycket. Blir inte texten lite rödare på orden "detta inlägg"? Hoppas det!
Karin: Tack så mycket för snälla ord! Nope, den har inte kommit än, men den 1 december är det dags! Tack vare din fråga har jag nu lagt upp en länk i högerspalten som man kan klicka på redan nu och beställa! Jag behöver ju inte göra det svårare för er att hitta boken än det måste vara, så tack för det! :)
Jag håller med Hanna! Jag vill, som du redan vet, hellre sälja mycket och bli läst, än tjäna på det. Även om du knappt tjänar något trots 249kr. Kram!
Duktiga Tjejen: Det är inte lätt med balansgången där! Hu, vad vi kämpar med våra böcker! Kram!
Skicka en kommentar