 |
| Fine sonen studsar iväg. Vart ska han...? |
När vi nu börjar ha lite stora barn, tio och tolv år, så tillbringar de den mesta tiden hemma i sina egna rum. Där spelar de spel på datorn, lyssnar på youtube eller spotify, umgås med kompisar och sover.
Så är det jämt. De hänger inte mamma i kjoltyget längre. Jag vet det innerst inne.
Ändå känns det konstigt. Söta dottern har idag fest ihop med en kompis och sover över hos kompisen. Fine sonen har haft en kompis på besök hela dagen, men sitter nu och rundar av kvällen framför tv:n.
Ingen ropar längre "Mamma, kom! Skynda dig!", för de är någon annanstans.
När blev det så?
(Uppdatering: mina ordvitsiga vänner skrev just att det heter Halloviiiiin! Varför fick jag inte veta det i tid? Tiden flyger som sagt förbi och nu är det redan två dagar för sent!)
6 kommentarer:
Tänk att jag kanske har allt det där framför mig ännu, det känns helt overkligt!
Duktiga Tjejen: Du kommer att undra "What the heck hit me????" för så fort går det... Helt otroligt nu, I know, men vänta bara! ;)
Tiden rusar iväg och man fattar verkligen inte vad som hände :D
Kram!
Anneli: Nog är det lite läskigt...? Fick de med sig något klokt hemifrån...? Hoppas! Kram!
Precis så är det - fast varje tid har faktiskt sin charm! Det är väldigt härligt också att veta att de klarar sig själva och man kan umgås som "vuxna människor" :)
Marina: Det kan jag faktiskt hålla med om! Vi kan ju prata, fundera och analysera på ett helt annat sätt nu och det är också kul!
Skicka en kommentar