Fredrik Backman bokdebuterar i höst med två böcker och detta för att han som bloggare och krönikör är van vid ett helt annat tempo än det som råder i bokbranschen. När han skrivit manus till En man som heter Ove väntade han på svar från förlagen i ett par månader, men när han inte hörde något trodde han att de inte ville ge ut boken och då skrev han en till. Det var en helt annan sorts bok och den fick heta Saker min son behöver veta om världen.
När Boktipset frågade mig om jag ville läsa En man som heter Ove innan den ens kommit ut till försäljning var svaret genast JA! Självklart ville jag det. Jag läser då och då Fredrik Backmans blogg och även hans krönikor. Han har sin egen ton och stil och ofta är han rolig. Ibland är han arg. Och tänkvärd. Kort sagt, en man med många bottnar.
Samma sak gäller Ove. Från början verkar han mest vara en butter gubbe, betydligt gubbigare och tristare än man kan förvänta sig av en man på 59 år, men ålder är inte avgörande. Det finns Ovar som är 27 och det finns Ovar som är 82. Jag skulle till och med kunna tänka mig att det finns kvinnliga Ovar i alla möjliga åldrar även om de manliga säkerligen är vanligare.
Varje morgon går Ove en inspektionsrunda i radhusområdet där han bor, för någon måste ju se till att allt är som det ska även om han genom en brutal statskupp (jorå, så ser han det) avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan.
Vresigheten till trots tar det bara några sidor innan jag känner sympati för Ove och anar att det finns mer under hans surmulna yttre än man först kan tro. Annars hade Fredrik Backman aldrig velat presentera Ove för oss. Det är han för klok för.
Innan Ove-kakan är färdigbakad tillsätts den ena detaljen efter den andra och det som från början verkar bli ett ganska bitter bakverk får sig en rejäl skopa socker längs vägen. Skickligt låter bagare Backman kakan jäsa i ugnen medan den gräddas till en gyllene bakelse med mer krämigt innanmäte än tuggmotstånd. Det är en bok där man som läsare sveps med i texten utan att behöva anstränga sig samtidigt som man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända härnäst. En trivsam och behaglig balans.
Grannarna i området ger Ove tydliga konturer, för genom dem får vi lära känna honom bättre. Männen i all ära, men Parvaneh är en riktigt härlig karaktär och motvilligt tycker även Ove det till slut. Ove, som gång på gång försöker ta livet av sig sedan han förlorat sin fru och blivit uppsagd från sitt jobb, blir hela tiden avbruten i sina självmordsförsök och lätt morrande tvingas han fortsätta att leva i sitt kvarter - där folk har fel sorters bilar och inte kan backa med släp.
Tonen i En man som heter Ove är väldigt backmansk och känns igen från både bloggar och krönikor. Den fungerar mycket väl i den här typen av bok och jag gillar att jag hör vem som är författaren medan jag läser.
Mest ler jag under läsningen, men jag skulle ljuga om jag inte erkände att ögonen tårades emellanåt också. Det blir lätt så när man tycker om någon och det händer dem saker man helst skulle vilja inte hände.
Och jag tycker om en man som heter Ove.
