Biosöndag med barnen

Efter en riktigt kalashelg med firande i dagarna tre, torsdag, fredag och lördag, börjar idag livet att återgå till det mer normala.

Vi inledde med champagne, som mina snälla föräldrar hade med sig istället för en blomma, och fyra olika sorters crostini redan vid 13-tiden ute på altanen. Vädret var perfekt och det är alltid extra gott att äta utomhus.

Eftersom söta dottern fyllde år var det hon som fick välja vad vi skulle äta och trevligt nog valde hon mormors kyckling med brunsås, så jag slapp det mesta av köksarbetet och stekte bara lite lax, främst till mig själv, eftersom jag inte äter kött eller kyckling.

Nyblivna tolvåringen valde pannkakstårta igår och den blev godare än jag vågade tro, men lika maffig som jag misstänkte och därför blev den en utmärkt frukost till söta dottern i morse, för halva blev över igår eftermiddags.

Om ni tycker att det är fel antal ljus i tårtan, för det ser inte ut att vara tolv, så kan jag bara meddela att det faktiskt är tolv och att jag hade tänt alla från början. Dock var det några som släcktes när jag rusade ut från köket med härligheten i rask takt, för att isfacklan inte skulle brinna ut innan jag hann fram till födelsedagsbarnet...

På kvällen igår åt vi goda kräftor, massor av ostar och kex och lite annat småplock och när vi var så proppmätta att vi inte kunde få ner en enda non stop till såg vi på den nya varianten av Karate Kid tillsammans. Det är en av dotterns absoluta favoritfilmer för tillfället och den andra Never say never om och med Justin Bieber såg vi i fredags.

Båda barnen har fått varsitt biobesök av min fina syster och hennes familj i födelsedagspresent och idag ska vi se Smurfarna i 3D. Även om förstås dottern är på gränsen att vilja se smurfar på bio, så är det alltid kul med 3D.

Nu kommer det att bli tomt här hemma när mor, far och lilla Alice lämnat oss för den här gången.

Åh, denna ljuva dag 1999

Idag fyller min fina, begåvade, vackra och alldeles, alldeles underbara dotter tolv år och jag minns den där härliga septemberdagen 1999 så otroligt detaljerat fortfarande.

På ultraljudet hade de räknat ut att hon skulle födas den 12 september. Jag själv var planerad till den 13 september, men min lilla mor har gått över tiden med alla sina fyra barn och dessutom blivit igångsatt med de tre första, så jag föddes den 27 september och räknade med att dottern skulle komma ungefär samma dag.

Nybliven mormor och dotterdottern
är här 25,5 timmar gammal!

Jag höll tummarna för att hon skulle få en egen födelsedag, men räknade ändå kallt med att gå över tiden, för det skulle säkert gå i arv från mor.

På torsdagskvällen den 2 september hade jag och käre maken firat vår åttaårsdag tillsammans med att äta färska räkor. Inget vin för min del, förstås, men ändå mysigt att fira lite.

På fredagen dagen därpå skulle jag åka 22 mil tur och retur för att träffa mamma och dessutom skulle vi båda två passa på att klippa oss. Jag klipper mig alltid sällan och det långa avståndet till min frisör/kära väninna gjorde förstås sitt till. Det var som vanligt ett halvår sedan senast och jag väntade tills det bara var ett par veckor av graviditeten kvar , för sedan skulle det säkert dröja innan jag kom iväg, tänkte jag.

Lilla morsan jobbade och slutade denna dag vid 13-tiden, så därefter skulle vi klippa oss och fika. Så blev det inte alls.

Jag hade gått upp imponerande 32 kg under graviditeten och var alltid så tät i näsan att jag snarkade och därför sov käre maken i eget rum med stängd dörr.

Mormor och dotterdotter tolv år senare!

När vi gått och lagt oss i våra rum hade jag som vanligt lite svårt att somna och efter någon timme började det susa runt i magen. Jag tänkte direkt att det måste varit något fel på räkorna. De som varit så goda och alltid brukade hålla mycket hög kvalitet hos vår fiskhandlare. Irriterande, tänkte jag.

Jag tog en Novaluzid, för jag misstänkte att det kunde vara en släng av min gamla magkatarr också. Efter en stund kändes det bättre, så jag försökte somna igen. Då kom det tillbaka igen. Så där höll det på några gånger till.

När klockan var halv tre på natten kom jag plötsligt på att det kanske kunde vara förvärkar - vilken idé! Jag gick upp och läste i min bok, för på den tiden var inte internet speciellt stort. Jodå, det kunde möjligen vara förvärkar, fick jag veta, och de kunde hålla på fram och tillbaka under dagar och ibland veckor. Minsann. Spännande!

Jag försökte somna igen, för jag måste ju samla kraft om det ska vara så här fram till slutet på september när jag väntade mig att mitt barn skulle födas. Det gick inte alls att somna.

Värkarna, för nu var jag säker på att det var värkar av något slag i alla fall och varken dåliga räkor eller magkatarr, tilltog i styrka och blev snart regelbundna. Efter ett par timmar konstaterade jag att det inte kunde handla om förvärkar, utan förlossningen måste vara på gång.

Det ser ut som om söta dottern
spelar elgitarr - så kul!

Jag låg där och njöt och tyckte att livet var ett äventyr och i rummet bredvid låg den intet ont anande mannen och sov djupt.

I gryningen gick vattnet och om jag tvivlat innan så var jag nu helt säker. Bebisen var absolut på gång.

Vid sextiden väckte jag min käre make som höll på att svimma av nyheten. Han var lika säker som jag på att barnet skulle dröja. Han duschade i rekordfart och under tiden ringde jag min lilla mor, som också höll på att svimma, och jag berättade att jag inte kunde komma och klippa mig, för jag skulle åka till BB istället. Nio dagar för tidigt.

Halv åtta var vi inskrivna och klara på BB och det var tre minuter mellan värkarna. Perfekt, tänkte jag, men gjorde mig inga illusioner om att barnet skulle födas snabbt och smidigt och så blev det inte heller. Trots mina intensiva och regelbundna värkar som pågått i sex timmar var jag bara öppen en centimeter. Vilket hån.

Jag kämpade på timme efter timme och drack lite nyponsoppa ibland. Efter några timmar kom barnmorskan och frågade om jag ville ha lustgas och det lät ju kul, så jag tackade ja. Det var så roligt att jag började gapskratta mitt i alltihop och käre maken fick i uppdrag att begränsa användningen. Tyvärr. Jag som hade så kul.

Idag har hon målat naglarna och satt
på en massa pynt på dem!

Till slut började äntligen krystvärkarna och då tänkte jag att det inte kunde vara lång tid kvar, men det tog ett par timmar det med och som sig bör ropade jag förstås att bebisen satt fast, men fick samma svar som jag har förstått att alla blivande mödrar får. Allt gick så bra så och det var bara att fortsätta att jobba. Jotack.

Till slut kom den varma och hala bebisen ut! Tjohoo, vilken lycka!

Klockan 15.30, efter fjorton timmars värkarbete, som med facit i hand tuffade på som ett godståg, föddes en bedårande flicka med långt ljust hår och jag kunde inte sluta att titta på det fantastiska mirakel som vilade i min famn. Jag var så utomjordiskt lycklig och rent förundrad över hur bra det gått.

Ingen ryggbedövning, inget katastrofsnitt, ingen sugklocka och inte ens ett tumult, utan lugnt och fint, fast under ivrigt kämpande, kom världens finaste flicka till världen.

Jag som alltid sagt att föda barn är omänskligt hade just gjort precis det, fött ett barn. Intensivt, javisst. Jobbigt, absolut. Men smärtsamt och ångestfyllt? Absolut inte.

Den lilla knytet såg dock inte alls ut som jag tänkt mig. Jag visste inte ens att jag haft en så klar föreställning om hur hon skulle se ut, men tydligen hade jag haft det, eftersom jag inte alls räknat med ett barn med långt silvervitt ljust hår. Hon såg ut som en ängel.

Och det gör hon än idag. Min älskade dotter, så glad och tacksam jag är över att just jag fick bli din mamma.

Mormor, morfar och lilla Alice är med oss hela helgen och firar
den nyblivna tolvåringen!

Choklad från käre maken

Idag rusade käre maken genom vårt hem vid tretiden i eftermiddags. Han var på väg mot Tyskland och ännu en vindsurfingtävling och var bara hemma och hämtade sin packning.

Mitt i allt hann han ändå uppvakta mig på vår 20-årsdag och jag fick underbart fin choklad från Flickorna Kanold! Han vet att jag älskar choklad och jag ska nu ägna resten av kvällen åt att dricka vin och äta den fina chokladen.

Min mor och far gör oss sällskap tillsammans med den fina lilla ulltotten Alice och söta dottern har bestämt att vi ska se Never say never med Justin Bieber, så det kommer att bli en väldigt mysig och trevlig afton.

Bortsett från att söte sonen blir galen av att blott höra Justins namn, så han spelar dataspel i sitt rum istället...

Dramatisk dag för 20 år sedan

En bild från i morse på 20-årsdagen!

Idag är det exakt tjugo år sedan min käre make och jag pussades för första gången och därmed liksom blev ihop utan att någon frågade chans som man gjorde när man var liten. Det känns helt ofattbart att det är tjugo år sedan, eftersom jag känner mig ungefär som 27 och vi knappast blev ihop på lågstadiet.

Faktum är att vi nästan blev ihop på högstadiet istället. Det var åtminstone där vi träffades första gången, men inte som elever. Nej då, vi var båda lärarvikarier. Jag hade redan jobbat på skolan i ett och ett halvt år när han kom in som vikarie på vårterminen 1991.

När jag såg honom komma gående i korridoren tillsammans med studierektorn tänkte jag direkt "Ojoj, det här kommer inte att gå bra!" Jag var redan strängt upptagen med en annan man, för att uttrycka det milt, och det visade sig att det var han också, fast förstås med en tjej och inte alls lika fast som jag, utan de hade hyfsat nyss träffats.

Det första jag lade märke till var förstås att han var så snygg och när vi sedan började pratade visade det sig att han dessutom var trevlig. När vi efter några veckor dansade på en fest lade jag märke till hur gott han luktade också.

Vi blev vänner, men inte mer än så. Vi var som sagt redan upptagna båda två, men eleverna på skolan märkte från början att det var något speciellt mellan oss och frågade våra kollegor om vi var ihop, vilket vi absolut inte var. Då.

Sedan kom skolavslutningen och vi skildes åt. Min syster och jag for till Mallorca och han till en annan del av Spanien med sina vänner.

Den här tavlan målade jag på konstkursen 1991.

I slutet av sommaren kom ett brev från honom, där han frågade om jag ville åka på konstkurs med honom till västkusten. Då skulle jag precis flytta till en ny dyr bostadsrätt med den man jag levde med då, men jag sa ändå ja och dagarna innan vi åkte på kursen gick flyttlasset med den andre mannen.

Vi hade tidigare bott i en hyreslägenhet en bit ifrån centrum, men nu skulle vi bo precis mitt i stan. Jag var sådär till flytten redan från början, men tänkte att det nog blir bra. Det blev det inte.

Jag packade bara upp några få saker innan jag åkte på konstkursen med min före detta kollega och numera vän.

Vi fick några underbara dagar i mitten av augusti tillsammans med de andra kursdeltagarna och vår härlige konstlärare Wilhelm Bruhn (passande efternamn för en konstnär!) och vi delade faktiskt rum också, han som lockat med mig på kursen och jag. Vi målade på dagarna och låg i underslafen på varsin våningsäng och småpratade på kvällarna, men mer än så blev det inte.

När jag kom hem till verkligheten igen kändes det helt fel att gå tillbaka till mitt gamla liv. Det var tungt när jag blev avsläppt utanför lägenheten jag knappt hunnit bo i.

Den här tavlan har vi köpt av vår konst-
lärare Wilhelm Bruhn.

Några dagar gick och situationen blev allt mer ohållbar och det märkte förstås den man jag varit tillsammans med i hela nio år. Den första september bestämde vi oss för att ta ett allvarligt snack och det var otroligt jobbigt. Jag var så ledsen över att det hade blivit så här, men jag kunde inte leva vidare i det som var.

Det var många tårar som fälldes, men samtidigt blev det ett väldigt fint samtal byggt på många års kärlek och respekt för varandra. Fast det har gått tjugo år blir jag fortfarande tårögd när jag tänker på den fruktansvärt jobbiga kvällen och natten då vi bestämde oss för att gå skilda vägar.

Bara ett och ett halvt år tidigare hade vi lovat att älska varandra i nöd och lust. Att lämna honom var oerhört smärtsamt, men samtidigt fullständigt nödvändigt. Jag var 23 år och ville bort.

Dagen därpå skulle jag träffa min konstvän igen i konstlärarens ateljé och jag hade tagit av mig ringarna och hoppades att han skulle se det. Alla som känner en man vet att den typen av subtila signaler inte alls fungerar, så när vi fikat klart i ateljén och jag var på väg till jobbet på skolan igen, som han för övrigt hade lämnat, eftersom han skulle börja plugga på universitetet, fick jag på något osammanhängande sätt ur mig att jag och min lagvigde numera var ex med varandra.

Han verkade knappt förstå utan vi åkte därifrån åt varsitt håll och jag höll tankarna fokuserade på eleverna hela dagen och det var skönt.

Den här fina tavlan fick jag av konstläraren
för att jag tyckte så mycket om den!

När jag lämnade skolan såg jag plötsligt att han kom åkande i sin bil precis framför mig. Vi körde båda in på en tvärgata och klev ur bilarna. Självklart pratade vi båda om väder och vind och om hur min arbetsdag varit och att han oväntat kommit in på den attraktiva linjen på högskolan i Växjö som han så gärna ville gå och inte i Göteborg som han trott att han skulle få nöja sig med.

Efter säkert en halvtimme tog han upp mina lösryckta meningar från morgonen och frågade om det var sant. Och jo, det var det ju.

Inte en enda gång under våren eller sommaren hade vi pratat om hur vi känt för varandra och jag visste inte med säkerhet att han kände samma sak som jag och jag ville framför allt inte att han skulle känna att han nu var tvungen att bli ihop med mig bara för att jag offrat hela mitt gamla liv.

Så enkelt var det förstås inte, utan vi hade säkerligen separerat så småningom i alla fall, men det är givet att det snabbades på av att jag mött någon annan.

Då, under den varma och ljuva septembersolen, tog han mig i sin famn och pussade mig för första gången.

Tjugo år senare ler jag vid minnet. Det känns som igår, men samtidigt som en helt annan tid.

Och jag ångrar inte för en halv sekund att jag besvarade hans kyss den där fina dagen för två fantastiska decennier sedan...

Det fina smygfirandet

Vilken mysig kväll vi fick på altanen när vi smygfirade fina elva-åriga dottern som på lördag fyller tolv! Det brukar alltid vara ett underbart väder när vi firar henne och det var det idag igen - lyx!

Idag fick hon bara de presenter som var ifrån pappan, eftersom det är han som inte är hemma på lördag när hon fyller på riktigt, men hon är redan rätt så nöjd måste jag säga!

Självklart var vi tvungna att ha en tårta och jag hade dessutom köpt isfacklor att ha i, så det skulle bli lite extra festligt. En använde vi idag och den andra sparar vi till helgen. Nog är det tjusigt när det sprakar och glittrar som på Nobelfesten!

När vi sjungit och hurrat började presentuppackningen och först ut var det minsta paketet och det innehöll exakt vad hon önskat sig; en ny mascara och en penna som man kan korrigera spill av nagellack med. Om man använder en tuss blir det söligt, men med denna penna går det visst smidigt har jag hört. Eftersom jag inte använder nagellack på fingernaglarna själv, så är jag inte så bevandrad i ämnet, men dottern snappar upp det mesta av sina kompisar, förstås...

Därefter följde en onepiecevariant från Gina Tricot i en härligt rosa färg och så ett Spotify-premiumabonnemang under ett års tid.

Söta dottern var mycket nöjd med firandet och hoppade genast i sin onepiece som passade perfekt i både färg och form.

Imorgon kommer mina föräldrar och deras lilla hund Alice och det kommer att vara en present i sig för fina dottern, för det hon önskat sig allra mest genom åren är just en hund.

Eftersom jag är allergisk mot pälsdjur är det tyvärr inte möjligt, men söta Alice är faktiskt även hennes även om den råkar bo med mormor och morfar, så varje gång de får ses är det fullständig lycka. Vi har redan bokat in flera träffar under hösten, så det inte ska gå för lång tid mellan gångerna...

Dessutom har vi så smått firat en sak till, men mer om det imorgon...

Mysigt smygfirande på altanen

För att verkligen njuta av sommarens sista dagar sitter vi ute på altanen och äter ikväll. Söta dottern har fått välja maten idag, eftersom det först och främst är henne vi firar, trots att hon egentligen inte fyller år förrän på lördag.

Då är dessvärre inte käre maken, tillika hennes pappa, på plats, så därför smygstartar vi lite idag. jag har gjort tre olika sorters crostini, eftersom det här är en familj med mycket blandade smaklökar. Nu finns det något för alla.

Till varmrätt blir det sedan Salviafisk med citronsås och ris och det har dottern själv önskat. Det är inte var dag något av barnen önskar vit fisk till middag, så jag slår gärna till, för detta är en mycket god och enkel rätt att laga. Dagen till ära gör jag den på torskrygg, men det går lika bra med hoki.

För att det ska kännas ännu mer som en födelsedag har jag köpt en liten prinsesstårta att överraska med - så schhhhhh....

Min romanfigur Saga Allerlöv fyller ju dessutom år just idag, så vi får äta lite tårta för henne med, tycker jag.

Räkröra i förgrunden och dotterns favorit vitlöksost i mittdelen...

Vi har en till trevlig sak att smygfira idag, men vad det är berättar jag först imorgon, för då är det den rätta dagen.

Gissa gärna vad det kan vara...

... och slutligen sonens favorit ost och skinka.

Idag fyller Saga Allerlöv år

Eftersom jag skildrar ett år i Saga Allerlövs liv i min roman Eko måste hon förstås fylla år någon gång och det gör hon faktiskt idag.

Hon har en egen profil på Facebook och min käre make har hjälpt mig att göra en bild på henne. I grunden är det jag av upphovsrättsliga skäl, men han har gjort hennes mun större och näsan smalare. Dessutom togs bilden när jag plattat håret, vilket inte händer så ofta.

Egentligen har även Saga lite lockigt hår, men absolut inte så krulligt som mitt, så hon får väl ha plattat sitt också på denna profilbild!

Blusen Saga har på sig är egentligen hallonröd, så inte ens den finns på riktigt i denna tappning.

Grattis, Saga, jag vet ju att din födelsedag i boken blir alldeles utmärkt trevlig på alla sätt och börjar med en glad överraskning redan på morgonen!