Hundraåring och snöstorm

Oj, vilken afton vi fick idag. Klockan 18 var hela familjen bjuden på en exklusiv förhandsvisning av den nya svenska storfilmen Hundraåringen som klev ut genom dörren och försvann och det var vi så glada och smickrade över. Den har sverigepremiär på juldagen, men redan idag fick vi det stora nöjet att se den och det var verkligen ett rent nöje.

Jag läste boken med samma namn av Jonas Jonasson för länge sedan och gillade den direkt. Det var en ton i den som var så speciell och alla händelser var ju så galna att det var omöjligt att inte dra på munnen mer eller mindre konstant.

Filmatiseringen ligger nära boken och det uppskattar jag, för det känns så snopet när alltför mycket är kapat, men samtidigt känns det som om nutiden i filmen var större än nutiden i boken. Mycket av handlingen utspelar sig nämligen för länge sedan (om man fyller 100 har man ju onekligen hunnit med ett och annat) men här var det fokus på nutiden, tyckte jag. Antagligen var det den bästa vägen att gå och det var verkligen nöjsamt att sitta där i biostolen och bara le.

Castingen är underbar. Robert Gustafsson är perfekt som hundraåring och han är sminkad så bra att han verkligen HAR åldrats, för det kan omöjligen göras så himla bra enbart genom smink och masker. Iwar Wiklander är lika strålande i sin roll och det är kul för mig att få se honom på film efter alla fina rolltolkningar jag sett honom göra på Göteborgs Stadsteater genom åren. Mia Skäringers Gunilla är också mycket bra och Sonja är förstås helt strålande och hon blev genast familjens favorit.

Vem Sonja är och vem hon spelas av får ni se själva. Det är absolut värt det.

När vi åkte hem regnade det en del så vindrutetorkarna åkte på. Vi hann knappt mer än innanför dörren här hemma så kom ovädret. Stormen Sven blåste till rejält och med sig hade han en massa snö i sällskap.

Plötsligt var altanerna vita och fönsterrutorna fulla av snö.

Oj, vilken afton vi fick.