Vilken fantastisk återträff!

I år är det imponerande 30 år sedan vi slutade grundskolan och i helgen som gick hade vi en storslagen återträff med 80 härliga människor. Jag hade sett fram emot festen i månader, för vi bokade dagens datum redan i våras och det blev som tur var minst lika roligt som jag hade hoppats på.

På fredagseftermiddagen begav jag mig till Landvetter för att hämta jag en kille som redan i årskurs 8 lämnade vår klass och han bor numera i Finland. Trevligt nog tog han flyget till oss för att vara med på festen och trots att vi inte setts på 31 år kände jag igenom honom i samma sekund som jag såg honom. En annan klasskompis kom resande från Tyskland och jag blir riktigt rörd när de gör sig omaket att åka så långt för att träffa oss. Då är det inte bara jag som tyckte att vår klass hade något väldigt speciellt tillsammans.

Bilresan varade i en dryg timme från flygplatsen och under färden var det inte tyst en sekund. Han pratade fortfarande utmärkt svenska och  var precis lika trevlig som han var när han var tonåring. Skönt!

På lördagen inledde vi redan klockan 16 med förfest hemma hos mina föräldrar. De bor bara några minuter från Folkets hus där festligheterna senare skulle äga rum, så det var ett perfekt läge. Jag hade tillsammans med mamma gjort små snittar och några röror och snart droppade mina före detta klasskompisar in en efter en. Det var underbart att se hur fina alla var och hur lika de fortfarande var sina 15-16-åriga jag.

Stämningen var hög redan från start och vi skrattade och pratade oavbrutet. Fantastiskt att det kan kännas så naturligt och självklart med tanke på hur otroligt sällan vi ses.

Ett par timmar senare promenerade vi till Folkets Hus och där var det full rulle med alla människor som redan hade samlats. Det var kramkalas till höger och vänster och riktigt kul att träffa alla igen.

Tacobuffén var framdukad och det var till och med bordsplacering klassvis, så arrangörerna (två eldsjälar i en parallellklass) hade verkligen jobbat för att få till allt perfekt.

Oväntat nog hade de även bjudit in några lärare och det var fascinerade att möta dem 30 år senare. Nu var alla ungefär i 70-årsåldern och somliga lite svåra att känna igen vid första anblicken, men det tog bara någon minut så hade vi full koll på dem igen. Mycket trevligt att de valde att komma till oss en lördagkväll - riktigt smickrande!

Dansen i Folkets Hus blev sådär, trots min gedigna partylista, för ljudet var väldigt lågt trots att vi maxade det allt vad vi kunde. Vi hade gärna sett ett par mer rejäla högtalare, men det hade vi tydligen inte betalat för så det var bara att gilla läget. Vi dansade ändå och hade förstås superkul.

När vi var tvungna att lämna lokalen redan klockan 1 på natten forsatte vi med efterfest några kilometer bort och trots att det var lite segt att få tag på det antal taxibilar vi hade behövt (det blev istället en enda som körde i skytteltrafik) blev det himla kul. I den nya lokalen var ljudet inga problem, utan där fick jag istället sänka volymen vid flera tillfällen för att vi skulle slippa få tinnitus.

Vi hade en fullständigt magisk kväll och natt och klockan var nästan halv fem på morgonen när jag till slut klev innanför dörren hos mina föräldrar igen. Då sov de sedan länge gott och det gjorde jag snart också.

Efter en helt otroligt rolig, härlig och lång återträffsfest.