Ännu en übergrym dag!

Jag förstår inte hur jag ska kunna somna i natt. Hela kroppen går fortfarande på högvarv efter en fantastisk dag på Bokmässan. Idag tog jag med mig barnen in till mässan och så anslöt mina föräldrar efter en liten stund.

Efter att ha hört mig intervjua kollegor (vilket digert monterprogram vi har!) och sett mig signera en och annan Förverkliga din bokdröm åt vi en mysig lunch tillsammans innan det var dags för dem att lämna mässan och bege sig mot min barndomsbygd.

Det är verkligen fantastiska dagar vi upplever på Bokmässan i Egenutgivarnas monter nu och vi säljer fler böcker än jag vågade tro. De presumtiva läsarna litar så mycket på mig när jag rekommenderar en bok att de faktiskt vågar köpa det jag föreslår - så glad jag blir. Jag säljer alltså inte bara min egen senaste bok utan även kollegornas och det gillar jag mycket. Vi är nämligen kollegor, inte konkurrenter.

Idag var Bokmässan öppen för allmänheten hela dagen och det var en fullständig dröm att se alla ljuvliga vänner på plats. Det var en härlig ström av vänner, bloggvänner jag aldrig sett IRL förut och så förstås familjen.

Imorgon är sista bokmässedagen och det känns redan konstigt. Hur kan något man sett fram emot så länge plötsligt ta slut?

Bokmässans andra dag

Bokmässans andra dag blev en härligt intensiv upplevelse. Många nya intressanta bekantskaper dök upp i Egenutgivarnas turkosa monter A02:52 och det blev även en hel del kära återseenden av vänner och före detta arbetskompisar.

Mässan hann knappt öppna för dagen innan P4 kom och ville göra en intervju och innan jag hann blinka hade jag intervjuats i direktsändning. Ett mycket spännande äventyr, så klart.

Nu närmar sig klockan midnatt och det börjar bli dags att gå till sängs för imorgon blir det ännu en intensiv dag med hela 16 programpunkter i vår monter. Jag håller i flera av dem som intervjuare och det är alltid lika spännande att höra vilka svar man ska få på frågorna.

Så härligt att få gå och lägga sig och redan innan man somnat se fram emot morgondagen!

Men wow, vilken dag!

Vårt grymma monterprogram, kollegan Kristina och jag i
min nya ljuvliga tröja som jag fått av barnen i present!

Asså, finns det såna dagar? På riktigt? Såna fantastiska dagar? Vilken grym lyxdag det har varit på alla sätt.

Det började med ett inslag på TV4 där jag fick möjlighet att säga vilken fantastisk förening Egenutgivarna är och hur viktigt det är att vi jobbar tillsammans för att nå ett bra resultat och märkas mer på bokmarknaden.

Sedan blev jag uppvaktad av familjen med frukost på sängen och fullständigt översköljd av presenter, för jag fyller faktiskt år idag. Jag fick en ljuvlig tröja av barnen och jag blev fullständigt överväldigad över hur generösa de är och köper en så dyr present till mig. Vilka underbara barn jag har!

Efter snabb påklädning (med nya tröjan såklart!!!!) var det dags för en tur till Bokmässan. Och äntligen öppnade den. Vilken dag. Bokmässan öppnade och jag var där som utställare med mitt gröna läckra utställarkort, som gör att jag kan komma och gå som jag vill. Vilken lyx. Fast tro inte att det betyder att jag lämnar mässhallen på hela dagen - näääää, hur skulle jag kunna göra något så tokigt?

Det blev en helt underbar dag i monter A02:52 och många hade sett inslaget på TV4 på morgonen och var intresserade av att köpa boken Förverkliga din bokdröm, vilket såklart gladde mig och Kristina Svensson oerhört, eftersom vi officiellt släppte boken just idag.

Lagom till stängningsdags var det vinmingel både i montern och på resten av Bokmässan och vi fick ännu en möjlighet att prata med varandra, gäster och de som generöst medverkat i Förverkliga din bokdröm.

När jag kom hem hade barnen bakat en ljuvligt tårta översållad mar marsipan i alla möjliga vackra färger och efter denna fullständigt fantastiska dag börjar det bli dags att runda av.

Vilken fantastisk dag. Jag kan lätt vänja mig vid den här typen av dagar. Faktiskt inget svårt alls.

Kan man få en repris? Snart...?

Egenutgivarnas monter inreds

Idag har vi varit på Bokmässan och inrett vår fina monter. I början var den minst sagt blek och oansenlig, men inte så länge alls. Tvärtom är den nu fantastiskt fin och turkos sedan ett glatt gäng egenutgivare sett till att fylla den med både liv och böcker!

Dessutom blev jag och kollegan Kristina Svensson intervjuade av TV4 Göteborg, så imorgon bitti får ni bänka er i tv-sofforna och se vad vi hade för klokt att säga. Vi är själva mycket nyfikna.

Det har varit riktigt kul att bygga montern ihop med alla kollegor i Egenutgivarna och jag tycker att resultatet blev fantastiskt fint och inbjudande.

I morgon bitti öppnar Bokmässan och då kommer Kristina och jag att äntligen släppa vår bok Förverkliga din bokdröm.

Vilken dag det kommer att bli. Jag fyller ju dessutom år så hela dagen kommer att kännas som ett Kinderägg med tre överraskningar i en; bokmässa, bokutgivning och födelsedag på samma dag.

Det är nästan för bra för att vara sant!

Bokmässan är på gång

Idag har vi tjuvkikat lite på vår monter och nu börjar det kännas som om Bokmässan faktiskt närmar sig på allvar. Den turkosa monter som Egenutgivarna lanserat under lång tid har dock inte riktigt blivit så turkos och fin som tänkt ännu.

Men snart. Snart är det dags.

Imorgon kommer vi att lägga många timmar på att fixa så att monter A02:52 kommer att bli fullständigt fantastiskt fin och inspirerande. När vi väl är klara kommer 27 författares böcker och ett 40-tal spännande titlar att finnas till försäljning och dessutom har vi hela dagarna spännande programpunkter som vi hoppas ska locka många nyfikna besökare.

Det är många saker som fallit på min lott att ta med mig och jag hoppas så att jag inte glömmer något. Alla 1 000 vykort som vi ska dela ut ska med, fyra författares böcker, fyra porträttfoton och två barstolar är en del av det som ska med i bilen.

Dessutom har ju Kristina Svensson och jag minsann release av vår grymma bok Förverkliga din bokdröm samma dag som mässan öppnar - på torsdag.

Det ska bli så himla, himla kul att det äntligen blir åka av. Nu jäklar är vi på gång!

Segerns ljuva sötma

Åh, vilken härlig kväll det blev igår. Så härlig att jag helt glömde bort att blogga, faktiskt.

Det var nämligen så att det kom hem en vinnare till oss igår. Så här dags på året är det tävlingar i speedvindsurfing så gott som oavbrutet. Varenda helg i två månader viger käre maken till tävlingar och även hela veckor går då och då åt till att åka på tävlingar utomlands.

I helgen var det tävling i skånska Klagshamn och självklart åkte maken dit. Första tävlingsdagen var på lördagen och på kvällen ringde han hem och var rätt så missnöjd, för han berättade att han låg sexa. Det visade sig senare att han låg femma, men han var förstås fortfarande inte nöjd.

När jag kikade in på Facebook igår hade han plötsligt uppdaterat sin status och det visade sig att han vunnit hela tävlingen! Vilken upphämtning! Tjohoo!

Så när han kom hem bjöd han på fin champagne och var mycket glad! Och vi delade självklart och gärna hans glädje, för nog är det underbart att allt hans seglade resulterade i en härlig förstaplats och en tjusig pokal.

Heja, heja - du är bäst, käre maken!

Ingen vinnarskalle

Jag tycker att det är trevligt att umgås med mina vänner. Helst IRL, såklart, men går inte det så kan ett spel via mobilen vara ett hyfsat substitut. Då får vi i alla fall lite kontakt.

Problemet är bara att jag sällan är all in. Väldigt sällan är jag supersupertaggad och ger järnet. Därmed inte sagt att jag slarvar, för nädå, det är jag för ordentlig för att göra. Självklart gör jag ändå mitt bästa, hur motsägelsefullt det än kan låta. Det är bara det att den verkliga vinnarskallen inte riktigt finns där.

Istället pratar jag lite med barnen under spelets gång, jag spelar när jag lagt mig för att sova och är halvvägs in i drömmarnas land eller så skyndar jag mig medan jag gör något annat som är ännu mer bråttom.

Då är det lite kul - eller snarare skrämmande - att se hur statistiken fullständigt dalar... Jag rodnar när jag ser resultaten. Är jag verkligen sååå himla kass...?

Hehe, någon som vill ruzzla..? Jag törs nästan utlova en vinst.

Bokmässebilden är klar

Igår kunde ni läsa om vedermödorna kring att ta en porträttbild som ska sitta på Egenutgivarnas turkosa montervägg nästa vecka. Vi har fattat ett gemensamt beslut om att vi alla ska stå mot en vit bakgrund och hålla vår bok eller våra böcker i handen på något sätt. I övrigt var det fritt fram att improvisera och komma med kluriga lösningar.

Jag funderade jag på att stapla mina båda böcker i härliga högar och titta fram lite glatt bakom dem, men när jag såg kollegornas bilder tyckte jag plötsligt att det var att sticka ut lite väl mycket. Alla andra stod så fint med sina verk i händerna att jag bestämde mig för att göra samma sak. Det är ju alltid mysigt att vara en i gänget.

Trots att bakgrunden utgjordes av en mycket vit filmduk blev både den och resten av bilden rejält gula, eftersom jag var inomhus och inte i dagsljus. Kära maken hjälpte mig att göra bakgrunden vit och till slut så såg det riktigt bra ut.

Problemet var bara att fotopappret som jag hade har en lätt gul ton i sig, så det blev fortfarande alldeles för gult för att det skulle se riktigt bra ut. Maken drog bort några procent av den gula tonen och provade att skriva ut ännu en gång och då blev det bättre.

Så nu sitter jag här med en bild och det känns skönt att den biten är avbockad på min långa att-göra-lista inför bokmässan. På onsdag nästa vecka hänger vi upp den och 21 andra porträtt på vår vägg. Det kommer att bli grymt tjusigt, tror jag.

Hoppas min bild går an. Det gör den väl? Please!

En hund fick vara stand in

Idag har jag tagit bilder till mitt författarporträtt som ska vara i Egenutgivarnas monter A02:52 på Bokmässan. Jag tycker alltid att det är lite jobbigt med bilder, för man (okejrå, läs jag) är ju aldrig tillräckligt smal, solbränd, nyklippt eller snygg.

Till slut måste man (fasen, läs jag igen) ta bilden ändå. Själv dessutom; genom att trycka på timern på kameran, rusa tillbaka till rätt position, flytta på nallen som fått vara den man (shit, jag igen!) ställer in skärpan på (observera gärna att det är örat jag ställt in skärpan på eftersom det är högst och jag är lång...), plocka upp böckerna man skrivit, hålla dem framför sig och så le. Le. Le nurå. Le för sjutton!

Oh, så naturligt och avslappnat det ser ut. Jajamän! Där satt Bilden. Med stort B.

Det skulle vara vit bakgrund, så därför norpade jag makens filmduk som han använder när han visar diabilder vart tionde år eller så...

Nog är det lite kul att veta att det såg ut så här på riktigt. Med en boxarhund vunnen (av käre maken, såklart, absolut inte av mig) på Liseberg. Med en vit portabel vägg. Och så två böcker vid sidan av.

Hur bilden blev får ni se framöver. Om den alls går att använda...

Vi är ett nattstopp - hurra!

Om man ska åka fyra och en halv timme i bil med en hund, som tycker att det finns betydligt roligare saker att göra i livet än att åka just bil, kan det vara trevligt att korta vägen lite grann. Liksom dela upp den lite på mitten. Mycket god idé!

Det betyder nämligen att mamma och pappa plötsligt dök upp hemma hos oss på väg ner mot Skåne. Så nu har vi fantastiskt trevliga nattgäster och njuter av en riktigt mysig kväll tillsammans.

PS. Bilden är tyvärr bara en mycket talande symbol för känslan vi har. Någon champagne blev det tyvärr inte denna gång, utan lite mer simpelt bubbelvin, men hey, bubbel som bubbel, eller hur?

Allt på en dag; press och böcker!

Jag trodde att det här blogginlägget enbart skulle handla om att jag är med i två olika tidningar idag för det är ju ett nog så märkligt sammanträffade.

Först var det en blänkare i Kungsbacka-Posten där det står att jag, som är krönikör för tidningen, kommer att delta på Bokmässan nästa vecka och att jag och kollegan Kristina Svensson i samband med detta släpper vår bok Förverkliga din bokdröm. Alltid trevligt att vakna till sitt eget porträtt i tidningen.

Dessutom kommer det idag ut ett alldeles nytt magasin som heter Books and dreams och där finns min bokcirkel och jag med i ett reportage. Det är förstås också väldigt roligt att se hur fint det blev. Jag har dessutom tagit bilderna till reportaget, så jag var extra nyfiken den här gången.

Just som jag sitter vid datorn och skriver på ännu ett blogg inlägg till Egenutgivarnas sajt ringer min mobil. Jag ser att det är ett annat mobilnummer, men eftersom jag inte känner igen det funderade jag på att inte ens svara för jag är så trött på alla som ska prata pensioner, få mig att byta telebolag osv.

Som tur är svarade jag och det visade sig vara Schenker som ville köra ut en pall böcker till mig dag!

Tjohoo! Det fick de mer än gärna!

Leveransdatum var egentligen först imorgon, så jag trodde jag hörde fel när han sa att han kommer om tio minuter, men det var rätt och det gjorde han. Jag trodde att han kanske skulle säga att han just startat från tryckeriet ScandBook i Falun, men han var alldeles i närheten redan och jag jublade glatt.

Och så kom de! Alla våra femhundra bebisar! Graviditeten är över! Förlossningen har ägt rum! Deras femhundra tvillingar är på väg till Stjärndistributions lager, men de här femhundra, som högst tillfälligt befinner sig i vårt garage, kan vi gosa fritt med.

I alla fall ett tag. För förhoppningen är ju att sälja riktigt, riktigt många av dem på bokmässan som börjar nästa torsdag.

Vilken omtumlade dag och så nyförlöst jag känner mig.

Vår bebis är fantastiskt vacker.

Som tur är.

En man som heter Ove

Fredrik Backman bokdebuterar i höst med två böcker och detta för att han som bloggare och krönikör är van vid ett helt annat tempo än det som råder i bokbranschen. När han skrivit manus till En man som heter Ove väntade han på svar från förlagen i ett par månader, men när han inte hörde något trodde han att de inte ville ge ut boken och då skrev han en till. Det var en helt annan sorts bok och den fick heta Saker min son behöver veta om världen.

När Boktipset frågade mig om jag ville läsa En man som heter Ove innan den ens kommit ut till försäljning var svaret genast JA! Självklart ville jag det. Jag läser då och då Fredrik Backmans blogg och även hans krönikor. Han har sin egen ton och stil och ofta är han rolig. Ibland är han arg. Och tänkvärd. Kort sagt, en man med många bottnar.

Samma sak gäller Ove. Från början verkar han mest vara en butter gubbe, betydligt gubbigare och tristare än man kan förvänta sig av en man på 59 år, men ålder är inte avgörande. Det finns Ovar som är 27 och det finns Ovar som är 82. Jag skulle till och med kunna tänka mig att det finns kvinnliga Ovar i alla möjliga åldrar även om de manliga säkerligen är vanligare.

Varje morgon går Ove en inspektionsrunda i radhusområdet där han bor, för någon måste ju se till att allt är som det ska även om han genom en brutal statskupp (jorå, så ser han det) avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan.

Vresigheten till trots tar det bara några sidor innan jag känner sympati för Ove och anar att det finns mer under hans surmulna yttre än man först kan tro. Annars hade Fredrik Backman aldrig velat presentera Ove för oss. Det är han för klok för.

Innan Ove-kakan är färdigbakad tillsätts den ena detaljen efter den andra och det som från början verkar bli ett ganska bitter bakverk får sig en rejäl skopa socker längs vägen. Skickligt låter bagare Backman kakan jäsa i ugnen medan den gräddas till en gyllene bakelse med mer krämigt innanmäte än tuggmotstånd. Det är en bok där man som läsare sveps med i texten utan att behöva anstränga sig samtidigt som man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända härnäst. En trivsam och behaglig balans.

Grannarna i området ger Ove tydliga konturer, för genom dem får vi lära känna honom bättre. Männen i all ära, men Parvaneh är en riktigt härlig karaktär och motvilligt tycker även Ove det till slut. Ove, som gång på gång försöker ta livet av sig sedan han förlorat sin fru och blivit uppsagd från sitt jobb, blir hela tiden avbruten i sina självmordsförsök och lätt morrande tvingas han fortsätta att leva i sitt kvarter - där folk har fel sorters bilar och inte kan backa med släp.

Tonen i En man som heter Ove är väldigt backmansk och känns igen från både bloggar och krönikor. Den fungerar mycket väl i den här typen av bok och jag gillar att jag hör vem som är författaren medan jag läser.

Mest ler jag under läsningen, men jag skulle ljuga om jag inte erkände att ögonen tårades emellanåt också. Det blir lätt så när man tycker om någon och det händer dem saker man helst skulle vilja inte hände.

Och jag tycker om en man som heter Ove.

Padda på promenad

Våra paddor är verkligen trevliga husdjur. Oftast håller de till vid källartrappans slut, men ibland beger de sig ut på promenad i gräset. Äntligen lyckades jag fånga en av dem på bild just som han kilar iväg.

När han såg mig frös han mitt i steget och rörde sig inte en millimeter. Jag kunde gå riktigt nära och fotografera honom, utan att han smet. Jag undrar vart han var på väg - kanske hade han en dejt?

Riktigt söt, tycker jag!

Fest för 19 flickor

Ikväll är det dags för nyblivna tonåringen i familjen att sin födelsedagsfest. Det låter ju enkelt och smidigt och som vanligt fick hon bjuda vilka hon ville. Jag har själv alltid haft svårt för att exkludera människor, så det har alltid varit ganska stora kalas.

Idag är inget undantag utan hon har bjudit alla flickor som går i hennes klass och även många av flickorna från hennes förra klass, för dem är hon också vän med fortfarande. Det betyder att det om några timmar droppar in hela 18 glada flickor och fyller huset med glada röster.

Innan dess ska jag ha stekt upp över tre kilo köttfärs, för det blir tacobuffé som festmat. Jag lär ha att pyssla med i ett par timmar.

Dottern vill även bjuda på godis och ha lite godistema med olika sorter. Eftersom det kommer så många och de stannar i flera timmar var det svårt att veta hur mycket godis vi skulle köpa. Det blev i alla fall över fem kilo och då sa jag att det verkligen fick räcka.

Så nu laddar vi för fest och önskar alla fina bloggvänner en skön fredagskväll!

Egenutgivarna på Bokmässan

Det är inte lätt att nå ut i bruset, brukar man säga, men förhoppningsvis kommer Egenutgivarna att höras mycket framöver. Vi är en stark förening på frammarsch och nu har vi satt ihop ett informationsblad om oss inför Bokmässan i Göteborg som slår upp portarna torsdagen den 27 september.

Under fyra intensiva mässdagar kommer 22 egenutgivare sälja 27 författares böcker i en turkos monter på tio intensiva kvadrat med adress A02:52. Vi kommer inte bara att sälja våra egna alster, utan även varandras och det ska bli väldigt kul. Vi tror nämligen att alla böcker har en publik och det bli mycket spännande att försöka para ihop rätt bok med rätt läsare.

Ett fullspäckat monterprogram har vi också och jag kommer att både bli intervjuad och intervjua kollegor.

På toppen av det hela kommer vi att släppa Kristina Svenssons och min sprillans nya bok Förverkliga din bokdröm - en handbok om att ge ut böcker på eget förlag. Det finns en massa spännande saker på bokens webbsajt och också möjlighet att provläsa de första sidorna.

Dessutom kommer jag att ha mässpris på min roman Nära dig, för det måste man såklart ha!

Ses vi på Bokmässan?

Ground Zero

I vintras besökte vi New York och det var mitt andra besök i den stora fantastiska staden. Första gången var 1997 då käre maken och jag var där på bröllopsresa. Vi var där över den 11 september, men då var det fortfarande fyra år kvar till terrorattacken, så Twin Towers utgjorde en snygg kuliss på många av våra fina bilder.

När vi återvände till New York i vintras var det för första gången med barnen och ett besök på Ground Zero kändes självklart. Det var väldigt känsloladdat att stå där och se hur otroligt stort det var och att läsa namnen på alla offer... Det var riktigt, riktigt tufft.

Idag tänker jag på alla som förlorade någon de älskade denna dag. En dag som de trodde var som vilken annan dag som helst, men som slutade i en mardröm, som de fortfarande kanske inte helt vaknat upp ur. Elva år kanske inte räcker för att komma över förlusten? Sorgen kanske bleknar, men saknaden finns nog alltid där.

Jag vet hur sorgen och saknaden känns.

Pärlor eller Jelly Belly?

Jag köpte dem på Karpathos för jag kunde inte låta bli. Dyra är de, men de är ändå alltid värda sitt pris. De ser ut som pärlor. Kanske kan man göra ett flott armband i härliga färger om man trär dem på en tråd?

Men nä. Här ska inte träs på tråd. Istället ska de avnjutas en och en. Långsamt och njutningsfullt. Jag funderar alltid en god stund innan jag stoppar in en av dem i munnen.

Jelly Belly. Mmmmm, detta ljuvliga godis.

Alla sorter smakar verkligen helt olika och konsistensen är perfekt. Granatäpple visade sig vara en höjdare, liksom den klassiska favoriten Very Cherry. Green Apple och Peach gör mig heller aldrig besviken. Exotiska Coconut och Watermelon är också jättegoda. Blueberryn är inte heller fel, men Juicy Pear är faktiskt ingen höjdare i min mun.

Skummast är utan tvekan Buttered Popcorn, som märkligt nog smakar som man tror fast det knappt går att föreställa sig det innan man testat. Tutti-Frutti vågar jag nästan inte svälja utan istället försöker jag blåsa bubblor för de smakar exakt som rosa tuggummi.

Jelly Belly är inget man stoppar i sig en blandad näve av och tuggar frenetiskt, utan det är godis för finsmakare.

Perfekt för mig, alltså.

Gröna fingrar eller arbetsmyra?

I helgen har barnen och jag hälsat på mina föräldrar och det blev fantastiskt mysigt på alla sätt och vis. Vi behövde det allihop och vi hann både prata, äta och dricka gott, spela wordfeud mot varandra medan vi befann oss i samma rum och gå uppfriskande promenader.

En sak som slog mig ännu en gång är att mammas fingrar är så oerhört mycket grönare än mina. Jag har i hela mitt liv känt till hennes skicklighet, men ibland blir det mer tydligt än annars. Hennes krasse växer till och med in på grannens tomt. Vadå staket? tänker krassen och breder ut sig utan att tänka på jantelagen.

Och den klematis som växer vid staketet och välkomnar alla besökare kan knappast sägas vara annat än välkomnande.

Fast det är höstligt väder känns mammas och pappas trädgård väldigt somrig och det gillar jag.

I barndomens kvarter

Det är härligt att hälsa på hos mamma och pappa i min barndomsort. Visserligen har de flyttat flera gånger sedan jag flyttade hemifrån och centrum i byn (eller vad jag nu ska kalla det...) är så otroligt förändrat att bara fontänen på torget finns kvar, men det känns ändå lite som hemma.

Många av sakerna hos mor och far känner jag ju igen och mammas goda mat är alltid lika ljuvlig, så det känns trots de yttre förändringarna som att komma hem.

Och så har de en tavla på väggen som jag ler lite åt. En tavla som jag målade när jag var 23 år gammal...

Fredagsmys med klass

Eftersom käre maken lämnat landet åkte barnen och jag till mina föräldrar i eftermiddags och nu har vi avnjutit ett fredagsmys med klass; champagne och räkor!

Kristallbröllop har firats

Underbar champagne dagen till ära! Skål för 15 år!

 Tänk att jag sitter i ett mörkt Halland och hör regnet piska mot rutan en dag som denna. Det trodde jag inte denna dag för exakt 15 år sedan. Då hade vi ett perfekt väder; lagom varmt, inte full sol för det ger inte de bästa utomhusbilderna, och så var vi några mil norrut.

Svenskt och italienskt; kantarelltoast
och bruschetta -båda ljuvliga.

Vår bröllopsdag 1997. Vilken ljuvlig dag det var. Så vacker och speciell jag kände mig. Och vilken stilig man jag hade vid min sida. När jag tittar i albumet bara ler jag och när jag lägger upp länken från förra året ler jag igen...

Det känns som igår och samtidigt så länge sedan. Sedan dess har vi fått två barn och den äldsta är redan tonåring. Vi har köpt hus, bytt jobb flera gånger om och varit i många spännande länder.

Vi har upplevt så otroligt mycket tillsammans, men ändå känns det som igår. Jag minns vår bröllopsdag in i minsta detalj. Jag har alltid älskat detaljer. De stora dragen kan ibland kvitta, men en hastig doft eller en kvick rörelse kan etsa sig fast i mitt minne.

Mycket vacker bukett från maken!

Jag minns när min underbara frisör, som gjorde både hår och make up, inte tyckte att jag behövde någon consealer under ögonen och jag minns när hon dukade fram både macka och bubbelvin. Likaså minns jag när blivande maken dök upp med min ljuvliga brudbukett på salongen och var övertygad om att jag skulle tycka att den var för liten. Men det var den verkligen inte, utan istället helt perfekt.

Jag minns prästen Bosse Prästs tänkvärda ord när han bytte ut de klassiska "tills döden skiljer oss åt" mot de mer positiva "hela livet ut" med motiveringen att man inte ska tala om döden en så lycklig dag som en bröllopsdag.

Och så minns jag festen. Den ljuvliga festen! Den goda maten. De glada vännerna. Den grymma discjockeyn. Alla öppnade vinflaskor som inte gick åt...

Det är inte utan att jag skulle vilja gifta om mig med samma man ungefär vart femte år eller så.

Änglar finns de?

Ja, jag tror att änglar finns. Och jag vet att det låter som om vissa av dem har vingar trots att de inte syns till vardags.

Maria Engelwinge är en sådan ljuvlig ängel. Vilket passande namn för denna förtjusande kvinna. Jag har fått en fullständigt fantastisk present av denna underbara, kreativa och snälla väninna. Jag är så rörd och så hedrad att jag inte finner ord. Annat är dem jag fann för att beskriva henne, förstås, för DET kunde jag hitta många vackra ord för. Men i övrigt ska jag låta bilderna tala sitt tydliga språk.

När jag öppnade paketet blev jag faktiskt helt mållös och genast tårögd, för jag insåg vilken enorm tid hon lagt ner på att göra denna fina present till mig. Sedan en tid tillbaka ägnar Maria väldigt mycket tid åt scrap booking och nu fick jag flera små handgjorda album som ändå satt ihop till ett enda.

Vilken makalös present och vilken gåva det är att få ha Maria i mitt liv! Tack så mycket, fina vän, för du finns, för att du tänker på mig och för att du lagt ner på otroligt mycket tid på något till mig - trots att vi inte ens har träffats IRL.

Våra hjärtan har i alla fall utan tvekan mötts! <3