Fin ekorre på besök

Idag kom en fin liten ekorre på besök och jag slet självklart fram kameran. Dessvärre vågade jag inte öpnna altandörren, så jag fick fotografera genom fönsterrutan. Bilden blev därför inte knivskarp, men söt var hon i alla fall när hon letade i vår kruka efter lite mat mitt i vintern.

Idag har vi dessutom haft ett mer planerat besök av finfina exgrannar och det var riktigt trevligt som vanligt. Det är sådant som gör att jag trots allt kan stå ut med att vara hemma igen i detta kyliga land. Det är här jag har mina vänner och min familj. Och de betyder allt.

Tulpanens dag blev Orkidéns dag också

Självklart måste vi uppmärksamma Tulpanens dag, så jag begav mig till blomsterbutiken för att köpa en bunt. Det fanns flera varianter att välja på, men idag valde jag en vit. Alltid stilfullt och vackert.

För många år sedan var jag och käre maken i Holland och vi passade på att besöka Kuekenhof, där det finns otroligt många och vackra tulpaner av alla de slag. En del vara bara ett par decimeter höga, medan andra var en meter och färger gick i precis hela skalan från vitt till svart och allt färgglatt däremellan var förstås det dominerande. Det var en fascinerande syn och verkligen värt ett besök.

På fälten bredvid vajade fullständigt enorma åkrar i knallrött, solgult och rosa och där växte tulpaner, för att  sedan skördas och skickas vidare bland annat till oss. Kika gärna på länken och njut av blomsterprakt av synnerligen hög klass; keukenhof.nl

När jag var där såg jag att det även fanns fantastiska orkidéer, så jag var tvungen att köpa en sådan också. Det gick bara inte att motstå denna ovanliga färg och dessutom var båda stänglarna fulla av blommor samtidigt som det kom nya knoppar.

Vår minijulstjärna, som stått på badrumshyllan har tackat för sig och det var dags att köpa en ny även dit. Det måste vara något riktigt litet, för det kommer en hylla till alldeles ovanför. jag kände mig väldigt nöjd när jag hittade denna fina kaktus med klarröda blommor, som piggar upp i vintermörkret.

Ett hem med vackra blommor känns levande och ombonat, så nu har vi det tjusigt!

Klassisk fredag med tacos och räkor

Förr var det räkor och vitt vin som gällde på fredagskvällar, men nu för tiden är det tacos som står på de flestas middagsbord denna afton. För att vi alla ska få vårt lystmäte satsar vi idag på en kombination. Barnen får tacos, jag får vitt vin och räkor och maken får välja vilket av dem han föredrar.

Nu när vi är hemma i Sverige igen känns det som om jag borde byta ut den bedårande kolan på bloggbilden, men hur ska jag kunna hitta en bättre bild? Jag blir glad varje gång jag ser den och tar jag en vinterbild, som antagligen skulle passa bättre, skulle effekten bli den motsatta. Jag skulle antagligen bli deppig.

Lilla koalan får hänga med ett par dagar till som utfasning i alla fall...

Färglös värld hemma

När jag gick för att möta dottern efter skolan idag tog jag med mig kameran. Jag såg redan IRL hur färglöst det var runt omkring mig, särskilt jämfört med den färggranna världen Down Under, men när jag laddade in bilderna i datorn såg det väldigt märkligt ut, för det ser ut som svartvita bilder med en något blåaktig ton.

Tänk om solen hade skinit idag, vilka makalösa bilder vinterlandskapet hade bjudit på. Nu ser det mest ganska trist ut, även om det är fint med all snö som ligger på grenarna.

Det är svårt att tänka sig att bilderna är tagna strax innan 14.30, för det är lätt att tro att solen redan gått ner, men den är absolut kvar.

Långt bort bakom det tjocka molntäcket gömmer den sig för oss nordbor...

Lustigheter fångade på bild

När man alltid har kameran beredd stöter man emellanåt på lite lustiga saker och självklart måste även dessa fångas på bild. Ibland är det också så att det roliga inte framgår förrän man ser bilden efteråt, så här kommer ett litet humoristiskt axplock från vår resa.

Vi har hittat många fina och roliga skyltar längs vägarna och charmigast var förstås alla de som varnade för diverse djur, men den ovan fick oss att le lite. Som ni förstår tillbringade vi inte många minuter där skylten fanns, för det får ju finnas gränser på hur torrt och tråkigt livet får vara på en semester.

Koalorna är underbart söta och denna bild tycker jag är riktigt festlig, för se hur han sitter med armen. Den har verkligen åkt ner och hänger som om den håller på att trilla av. Den lilla pinnen som fungerar som rump- och ryggstöd ser sannerligen inte heller mycket ut för världen. Nog är det imponerande att han kan sitta och sova timme efter timme på detta sätt?

När vi kom till Kina på nerresan hade de pyntat flygplatsen med en gigantisk rosa drake och det kändes som ett inslag i en exotisk film, för något liknande har vi aldrig sett och kommer antagligen aldrig att få se det på Landvetter heller...

En annan sak som vi tyckte var kul var att det fanns flera olika sorters ris att köpa i lösvikt i Kina. Här hemma nöjer vi oss med färdigförpackade tvåliterspåsar på ICA, men där kan man själv plocka sitt ris ur enorma ämbar ungefär som vi plockar smågodis. Jag misstänker dock starkt att de inte blandar rissorterna lika friskt som vi blandar vårt godis, för då blir det nog uppror i riskokarna runt om i Kina.

Mitt emot våra vänners hus finns ett annat ganska högt hus och vid första anblicken ser det både nybyggt och trevligt ut. Det är lätt att kunna föreställa sig att bo där och ha en fantastiskt utsikt över hav och berg. Tittar man närmare ser man dock att vinden gått hårt åt husets balkonger.


De allra flesta glasen har faktiskt blåst sönder och nu ser det mer eller mindre livsfarligt ut att vistas på balkongen. Enligt våra välunderrättade vänner hade glasrutorna som tur var fallit inåt och inte landat i huvudet på människor som passerat på gatan under, men otäckt var det i alla fall och lär bli dyrt att renovera.

När vi var på resande fot levde vi gott och jag är även i vanliga fall en mästare på att unna mig godsaker i tid och otid och där fick jag verkligen tillfälle att visa det. Varenda dag njöt vi av vin tillsammans med kex och dipper av olika sorter. Självklart har det satt sina fysiska spår på min kropp, men bilden på mig i den här klänningen tycker jag är väldigt kul, för eftersom den har flera volanger ser det i blåsten ut som färdigsydda valkar runt midjan! Ungefär så kände jag mig och ler gott åt bildbeviset. Det är sant det som talesättet säger; en bild säger mer än tusen ord.

Avslutningsvis kommer en bild på en riktigt cool Santa från Down Under. Självklart kommer inte tomten i något så gammaldags och snökrävande som en släde dragen av rödnosade renar i ett så varmt land som Australien, utan givetvis är det motorcykel som gäller. För att det inte ska råda någon tvekan om vad det är han kommer med står det för säkerhets skull TOYS på säcken med julklappar. Man skulle ju lätt annars kunna förledas att tro att det är något kriminellt motorcykelgäng som ska ha möte och att vapenarsenalen ligger i säcken. Tack vare den tydliga texten kan alla andas ut och få en fridfull jul.

Skönt att drömma sig bort

Efter ett drygt dygn i kalla Sverige är det skönt att ha fått in alla bilderna på min egen dator, för nu kan jag sitta och drömma mig bort till varmare breddgrader genom att titta på dem.

Vi har sett många söta djur på vår semester och här kommer några bilder som jag inte fått plats med tidigare.

Båda barnen känner sig som koalor just nu, för jetlagen har slagit till med full kraft. Den ene vaknade tre i natt och den andra fyra och när de väl skulle gå till skolan några timmar senare var de båda supertrötta igen.

En koala sover mellan 18 och 22 timmar per dygn och den enda förflyttningen de gör är i princip när de ska byta eukalyptusträd. Vid 7.30 var båda fina barnen sugna på de där timmarna, men den stränga mamman skickade iväg dem till skolan i snöovädret med varsin lapp till respektive fröken, där jag förklarade läget och påpekade att de naturligtvis fick komma hem om de blev väldigt risiga, men annars vädjade jag mest om förståelse för deras eventuella apati under dagen...

Det har kommit en hel del snö under natten, så att sitta och titta på dessa bilder och tänka sig att de är tagna för bara några dagar sedan känns helt overkligt. Visserligen på andra sidan jorden, men ändå. Det är fascinerande att vädret skiljer sig så enormt världen över.

Planen är att byta ut de nio fotografierna som vi tog i Grekland 2009 och som sitter i ramarna i badrummet, men det är sannerligen inget lätt jobb att välja vilka bilder som kvalar in där. Alla bilder måste dock vara liggande så nästan hälften av alla bilder jag tagit under resan till Australien går bort direkt, för de är tagna på höjden.

En koalabild måste vi ha och så en med barnen i kinesiska kläder, men de andra sju är mer oklara. Det kommer helt säkert att bli en och annan badbild, för vatten är alltid fint och passar dessutom utmärkt i ett badrum.

Det är i alla fall ett angenämt bekymmer att ha många bilder att välja mellan, så jag ska inte klaga.

Lång och kylig resa hem

Första gången vi klev ut på balkonen hemma hos våra vänner i Australien kom en vacker kakadua och hälsade oss välkomna och när vi gick ut på altanen för sista gången på den här underbara resan kom denna vackra papegoja och sa farväl. Det känns som om cirkeln slöts med dessa fåglar.

Det kändes väldigt sorgligt att lämna våra underbara vänner Jan och Tony, för man vet aldrig när vi ses nästa gång. Min kloka syster har ett talesätt som hon och hennes långväga vänner använder sig av när de inte vet när de ses nästa gång och när vi kramat om varandra länge och väl vid bilen, sa jag:

- See you next weekend!

Vi vet alla tre att det inte kommer att bli så, men det känns lite bättre att i alla fall säga det och det fick oss att skratta lite mellan tårarna.

Thank you, Jan and Tony, for your hospitality and friendship, the great meals, the amazing dips and rice crackers, the Australian white wine, all the Christmas gifts, the terrific fry pan and most of all for spending time with us and making us feel at home Down Under. You will always have a very special place in our hearts. Distance is nothing, friendship is everything...

När jag vaknade på morgonen vräkte regnet ner, men när vi åkte iväg strax efter klockan 17 hade det slutat och på vägen mot Sydney kom det bara spridda droppar. Jag är övertygad om att väderomslaget var för min skull, för det är mycket lättare att lämna ett regnigt Australien än ett som badar i solsken och värme.

Vi hade flera timmars marginal på flygplatsen inför avresan, men det var så struligt att checka in, så vi hann så gott som precis innan det var dags att gå ombord. Det visade sig nämligen att vi hade 12 kilos övervikt i vårt bagage och det sågs inte med blida ögon av personalen vid incheckningen. Det skulle kosta 70 dollar per kilo att få hem allt och eftersom en dollar står i 7 kronor var det lätt att räkna ut att det skulle kosta tusentals kronor att få hem allt.

Vi rullade undan väskorna och öppnade locken och blev bara sittande på golvet och stirrade på alla saker. Att packa om var omöjligt, för kilona skulle ändå vara desamma, så det handlade om att slänga eller betala. Suck. Jag började plocka lite bland mina kläder och bland juklapparna vi fått, men ville inte slänga något alls och kände mig förtvivlad. Jag som till och med hade fått en helt underbar jättestor stekpanna som man kopplar in i ett vägguttag, ville inte ta bort en enda pryl.

Smarte maken kom på att det brukar vara lite specialregler som gäller för golfbagar och surfbrädor, så han lyckades få tag på en person som jobbade lite högre upp på rankingen och minsann, vi fick med allt! Vi hade nämligen med tre boggie boards och passande nog vägde dessa exakt 12 kg! HURRA!

Sedan kan man ju alltid invända att vi har med två halvportioner till barn och att deras kroppsvikt endast är 80 kilo IHOP och det motsvarar endast en enda vuxen, så med lite kreativt synsätt kan man säga att vi egentligen hade sådär 80 kilos undervikt och inte 12 kilos övervikt. Allt ska ju ändå på samma plan, så hade vi varit fyra vuxna som rest med vårt bagage så hade vi totalt sett vägt betydligt mer än vi gjorde nu.


Till slut klev vi i alla fall ombord och slumrade snart, allihop. I Guangzhou i Kina fick vi byta plan till det som ni ser på bilden och det var inte en jättekul upplevelse, för jösses, vilket strul det blev där. Vi kom klockan 5 på morgonen till en iskall flygplats och de började med att ta ifrån oss våra pass och boardingpass. I nästan en timme var de borta, utan att vi fick veta vad de hade för sig och det var iskallt och vi resenärer, som var ett fyrtiotal, bara stod och väntade. Till slut var vi flera som gick fram och klagade och det uppskattades inte alls, utan de pekade på den gula linjen vi skulle hålla oss bakom och sa bara "Sorry, don't know" utan att ens se oss i ögonen.

När vi väl fick alla våra nödvändiga saker igen skulle vi gå till nästa gate, för att åka vidare hemåt. Vi kom fram till säkerhetskontrollen och det tog som vanligt lång tid, men till slut var vi igenom den. Då visade det sig att vi inte ens fick komma till en ankomst- eller avgångshall och pusta ut i de timmar vi skulle vänta, utan vi blev hänvisade att stå precis efter säkerhetskontrollen. Där fanns varken toaletter, stolar eller något att äta eller dricka.

Vi lackade till ordentligt och jag var tvungen att ha vatten för att kunna svälja ännu en åksjuketablett, så en mycket upprörd och bestämd make gick in till personalrummet bredvid och lyckades få en skvätt vatten i en godisburk som vi hade med oss.

Efter mycket gnällande från vår sida fick vi tillåtelse att gå ut genom säkerhetskontrollen igen och till den vanliga hallen, för att äta och dricka och gå på toaletten och en timme senare blev vi upplockade av en som arbetade på flygplatsen igen, för att lotsas tillbaka till det torftiga stället vi stått på tidigare.

Självklart fick vi gå igenom samma rigorösa säkerhetskontroll och visa pass, boardingpass och röntga väskorna igen!

När vi stått och väntat en halvtimme, stolar fanns ju inte, fick vi visa pass och boardingpass ÄNNU en gång och gå ner en trappa, där vi stod och väntade ytterligare någon timme. Barnen blev såklart kissnödiga och det fanns två bås med toaletter, men de stank redan genom dörren och det hängde en skylt att de inte fick användas, så efter mycket tjat på personalen, som först vägrade låta barnen kissa, fick maken och de två små gå ut igen, genom alla kontroller och så var det samma visa igen; köandet till säkerhetskontrollen, visa pass och boardingpass och sedan ner för att stå och vänta.

Vi var både småsura, genomfrusna och utmattade när vi äntligen fick slå oss ner i flygplanstolen och åka mot Beijing, där vi skulle mellanlanda. När vi klev ur planet, för det var vi tvungna att göra, trots att vi skulle fortsätta med samma plan sittande på samma säten, hamnade vi mitt i denna vackra butik. Det var onekligen en rolig upplevelse mitt i allt elände.

Vi var glada över att se vår flight mot Amsterdam, men lite svårt var det att läsa destinationen på denna tv-skärm. Det är dock Amsterdam som står högst upp och vi såg mycket fram emot att få lämna Kina för den här gången.

Maten ombord bestod hela tiden av nudlar och ris och jag längtade efter en hederlig ostmacka medan barnen längtade efter McDonaldsmat, så det första vi gjorde när vi mellanlandade på Schiphol i Holland var att leta upp ett McD och mumsa i oss lite västerländsk mat igen.

Efter en kort flygtur, det tar bara en timme och tio minuter att flyga mellan Schiphol och Landvetter, stod vi äntligen på svensk mark igen strax efter klockan 22 på måndag kväll. Att få ut allt incheckat bagage gick smidigt och bilresan hem kändes riktigt mysig.

När vi burit in alla väskor och pustat ut hemma konstaterade jag att vi varit på resande fot i en hel arbetsvecka, närmare bestämt i 40 timmar och 15 minuter, från dörr till dörr. Det är en imponerande tid.

Nu återgår vardagen så sakta till det normala igen och överst på listan står tvätt och mathandling. Men med oss bär vi underbara minnen från en fantastisk resa till andra sidan jorden.