Kennedy Space Center

Denna soliga torsdag har vi mestadels tillbringat inomhus, men det är ju inte annat att vänta när vi åkt på en upplevlserresan med fullspäckat program. Så snart vi fått i oss frukost styrde vi kosan, eller jag menar jättebilen, mot Kennedy Space Center och redan när vi stod i kö för att köpa biljetter började äventyret.

Man brukar alltid envist hävda att man ställer sig i fel kö för de andra går alltid snabbare, men idag var det verkligen inte bara ett talesätt utan plågsamt sant. Redan tidigt lade vi alla märke till att just vår kö gick särskilt långsamt, men vi trodde att det skulle räta ut sig. Det gjorde det inte utan efter ungefär 25 minuter ställde sig käre maken sist i kön till höger om vår. Dottern hängde på och trots att de alltså initialt var minst tio gubbar efter mig och sonen, som snällt stod kvar i vår sega kö, så var vi snart jämsides.

När maken hade en enda person framför sig hade jag också det, eller i alla fall en farfar eller morfar och ett barnbarn. Min bedömning var att maken lika gärna kunde komma tillbaka till mig då, för hur lång tid kunde det ta för de två före mig? Jag hade ju hört dem prata hela tiden och de var definitivt infödda amerikaner, så hur svårt skulle det bli för dem att köpa biljetter?

Oerhört svårt visade det sig oväntat nog. Den äldre mannen började tjafsa om rabatter coh vilken biljett han skulle ha och ofattbart nog slutade det hela med att tjejen i kassan fick ringa två telefonsamtal för att reda upp hans biljettköp. Det tog, och det är faktiskt inte en överdrift utan helt sant, över en kvart för honom att lämna luckan. Behöver jag säga att maken var hyggligt sur över att jag fått honom att komma tillbaka till vår första plats i den ursprungliga kön...?

Touch the Moon - vi fick känna på en månsten!

Alla andra köer matade på i ett stabilt tempo, men vi hamnade på tvärnit. Till slut kom vi in i alla fall och vi köpte våra biljetter på mindre än en minut, så de bakom såg väldigt glada och tacksamma ut, för vi hade på högljudd engelska ondgjort oss över hur segt det gick i vår kö och de höll sammanbitet med när jag föreslog av män av den sorten som stod framför oss borde ha en lapp på ryggen med texten "I'm a difficult customer, so don't get in line behind me".

Väl inne på området blev det trevligare och vi började med en imponerande 3D-film där vi fick se hur det vardagliga livet ombord på en rymdfärja går till. Intressant var det och jag kunde ännu en gång konstatera att det inte var astronaut jag var ämnad att bli. Den där tyngdlösheten tycker jag verkar tokläbbig.

Bussar tar besökarna till olika spridda delar av området och när bussen stannar till kan man välja att gå av eller åka vidare. Väljer man att gå av, vilket vi gjorde på alla stopp, hoppar man bara på nästan buss när man tröttnat på sin station. Mycket praktiskt och smidigt.

Amerikanerna är duktiga på att fixa till allt så det blir snyggt, intressant, sevärt och givande på alla sätt och precis som på Magic Kingdom igår var det mycket läckert på Kennedy Space Center idag. Vi fick bland annat följa hur det gick till när de började åka runt i rymden. Kapplöpningen med Sovjet kände jag till redan innan förstås, men det var kul att höra hur nöjda de var över att ha lyckats landa på månen först när nu sovjeten Gagarin blev den första människan i rymden.

Efter en glass som bestod av pyttesmå glasskulor, som såg ut som frigolitkulor, blandat med Oreo, gick solen ner och det blev dags att ta sig hemåt igen.

Nu ska vi skynda oss att sova, så vi orkar upp till Universal Studion imorgon bitti!

Magic Kingdom i bilder

 Nu har vi inlett vår nöjesparksupplevelse här i Florida och vi började med klassiska Disneyworld och valde då Magic Kingdom. Disneyworld är så stort att de delat upp härligheten i olika teman och vi började med den mest grundläggande parken, den som fokuserar på Musse Pigg, Kalle Anka och de andra klassiska figurerna.

Maken och sonen härmar Walt och Musse.

Jag passar alltid på att ta bilder om det är lite glest mellan folken, men jag kan erkänna att bilderna gör inte stället rättvisa, för det var otroligt mycket mer folk överallt än det kan verka om man bara ser mina bilder. Det var nästan en timmes kö till alla attraktionerna, men vilka attraktioner!

Vi är bortskämda med Liseberg och det är i mina ögon en vackrare park än Magic Kingdom, men attraktionerna var så otroligt mycket flottare här.

Det fanns en motsvarighet till Flume Ride också och den åkte maken och sonen och var supernöjda. En längre tur än hemma och inte lika blött - en perfekt kombo. Jag var så nöjd när jag lyckades fåna rätt barkbåt på bild. Min smarta familj hade den goda smaken att sitta längst fram så de syntes bra.

På Liseberg går det omkring gröna kaninen med rosa öron lite varstans och det är bara att posera och fotografera bäst man vill, men här var det kö till att fotograferas med den enda lösa ankan vi såg. Alla andra var enbart en del av paraden senare på dagen.

The Haunted House var så fantastiskt bra gjort att vi satt med uppspärrade ögon hela tiden och bara förundrades över hur skickligt gjort allt var. Så synd att det inte går att fånga med kameran, för det var helt fantastiskt och dessutom var åkturen ganska lång. På Hotell Gasten på Liseberg är det riktiga spöken eller jag menar levande människor, som går omkring och skräms och blåser i ens hår och så och det var det inte här, men det var ändå en fantastisk upplevelse.

It's a small world var också underbart fin och så oerhört mycket snyggare än Sagoslottet på Liseberg, där inget har hänt sedan typ 1972. Inget är renoverat eller fixat sedan jag var pytteliten och det syns för varje år att det blir lite loppigare. Med tanke på hur tekniken utvecklats tycker jag också att Sagoslottet är i enklaste laget, faktiskt.

Här inleddes turen med en sväng till Norden och knätofsar på dockorna som dansade i ring och sedan fortsatte turen runt hela jordklotet och det var helt bedårande att se små hulahulaflickor och kängurur om vartannat. Så otroligt snyggt att jag bara tindrade.

Buzz Lightyear var också kul och där skulle man samla poäng genom att skjuta på olika mål längs turen, men jag fick bara 6 200 poäng, för jag sköt mer med kameran än pistolen, till dotterns stora förtret. Hon lyckades skrapa ihop över 200 000 poäng alldeles själv, men mot makens och sonens 600 000 räckte det inte ändå och det var utan tvekan mitt fel. Jag erkände direkt.

Den stora paraden klockan 15 gick med pompa och ståt genom hela parken och framåt 16.30 var vi både matta, mätta och trötta, så då åkte vi hemåt igen. Med en rejäl disneydos susande i våra huvuden.

På kvällen träffade vi en svensk familj, som vi mötte för första gången på en fest i början av december. När det visade sig att de skulle vara här samtidigt som vi bytte vi mobilnummer och så igår var vi ute och åt tillsammans. De hade valt en japansk restaurang där kocken lagade maten direkt vid vår plats och det var fantastiskt gott. Det absolut godaste jag ätit på restaurang under denna resa, måste jag säga.

Det var en upplevelse att se honom skära allt med sin extremt vassa kniv och steka alla grönsaker och all fisk mitt framför näsan på oss. Så färskt, snyggt och gott och när han vid ett par tillfälle tände eld som steg på skyn från stekbordet jublade vi alla hänfört.

För att runda av kvällen bjöd vi hem våra nya vänner på en liten drink på vårt mysiga och rymliga hotellrum och sedan somnade vi som vanligt på denna resa: som klubbade.

Shopping på hög nivå!

Vilken shoppingdag det blev! Vi rullade fram i vår enorma hyrbil till ett av shoppingcentren redan på morgonkvisten och den första butiken vi handlade i var Converseaffären. Äntligen slapp jag mina bedrövliga, men för all del sköna, promenadgympadojor. Jag hittade genast ett par Converse som jag gillade och för ungefär 350 pix kunde jag klättra några viktiga pinnhål på snyggskalan rent fotmässigt. Äntligen!

Visserligen behöver jag fortfarande betydligt varmare skodon när vi återvänder hem för att uppleva svensk januari, februari och mars, men fram tills dess kan jag vara lite glad i alla fall.

Faktum är att 75 % av familjen hittade snygga skor där. Söte sonen fick hela tre par och dem har han väntat på så länge att det var ett rent nöje att se honom trippa runt i dem senare under dagen. Han har nämligen velat ha en färg som han inte hittat i Sverige, men nu gjorde han det. Tilläggas kan att de vita skosnörena numera är utbytta mot limegröna dito. Coolt.

Några minuter senare var det dags för ett besök på Crocs och jag har alltid tyckt att Crocs är förskräckligt fula skor (ursäkta alla bärare, men stora klumpiga tofflor av plast är inte min grej), så planen var att bara tre fjärdedelar av familjen (dock inte samma personer som i Conversebutiken) skulle handla där. Käre maken påminde dock om att jag ibland skuttar iväg till systern ett hus bort och då lånar hans plasttofflor. Samma sak gäller när jag ska hämta posten eller slänga soporna.

Säga vad man vill om storlek 45, men det är ju lite mer än mina 39:or, så jag kanar omkring rätt så rejält i dem när jag stapplar fram. Nu uppenbarade sig min chans att få ett par egna dojor som är extremt lätta att bara stoppa in fötterna i. Jag trodde knappt att det var sant när jag plötsligt (vetesjutton hur det gick till) slog till med TVÅ par.

Nu kan jag skutta ner till syrran både sommar och vinter, för mina nya Crocs har både sommarlook på det ena och päls i det andra. Så det kan gå.

Sonen fick två par jeans, en keps och en legosats (en adventskalender på halva priset med en liten leksak att pyssla ihop varje dag och självaste Yoda i tomtedräkt – jodå, det är sant!) också.

Det viktigaste idag var dock att söta dottern fick sitt lystmäte på Juicy Couture. Svindyra grejer för att vara plyschmyskläder, men jag antar att silvret och glittret gör att det ska kosta några runda hundralappar extra. För det gör det. 

Hon ville såååå gärna ha i princip allt i butiken, men fick nöja sig med två hoodtröjor och en väska som kostade minst fyra gånger så mycket som någon väska jag någonsin köpt.

På kvällen blev det en tur till Downtown Disney, men eftersom det tar sådan lång tid att ladda in bilder och lägga upp dem tar vi det en annan gång …

Soligt med svinkallt Florida

Det är alltid lite tråkigt att säga hejdå till fina vänner och så var det även igår. Efter två härliga och innehållsrika dagar tillsammans lämnade vi vid elvatiden det enorma huset med den svenska flaggan och åkte tillbaka till flygplatsen JFK, där vi tog ett inrikesplan till Orlando, Florida.

Vi hade fyra och en halv timme på oss och själva bilresan till flygplatsen beräknades ta strax under två timmar. Trots att det låter som om vi hade gott om tid blev det ändå så hektiskt på slutet att käre maken och sonen fick hoppa över toalettbesöken innan ombordstigningen på planet.

Ost på burk - sonen gillar!

Det berodde, som vanligt skulle man kunna säga, på alla dessa evinnerliga köer. Det var kö till allt och anledningen till att vi flickor hann med toabesöket var att vi valde pizzakön som var betydligt kortare än hamburgerkön.

Det var i alla fall en väldig tur att vi åt lite lätt lunch innan vi klev ombord för på planet fick vi bara ett glas dricka och valet mellan en minipåse med tio jordnötter eller ett paket med två söta kex. Det vräkiga USA där allt är stort och galet lyste med sin frånvaro.

Snart blev det dock ändring på det, för maken hade hyrt en fullständigt gigantisk bil. Bild kommer på den, så småningom, men jag kan säga att barnen tjöt av förtjusning. Den är stor, den är hög, den är vit, den har tre rader med säten och den har TV som vinklas ner från taket. The American Style i allra högsta grad och årsmodellen är en 2012:a, så det är verkligen sprillans ny.

Framåt niotiden på kvällen kom vi fram till hotellet och om bilen var stor så var det ingenting jämfört med hotellet, som är som ett helt bostadsområde. Gigantiskt på alla sätt och när vi checkat in åkte vi flera hundra meter för att komma till vår byggnad.

Vårt hotellrum är en trerumslägenhet, där barnen delar rum och har egen toalett. Maken och jag har ett annat rum och i det rummet finns en jacuzzi. Dessutom har vi förstås en egen toalett med dusch. Vardagsrummet består av soffgrupp och matsalsbord och alla tre rummen har platt-TV.

Det finns spis och ugn och även kyl, frys, tvättmaskin och torktumlare i köket. Ofattbart stort och lyxigt. Här kommer vi absolut att kunna överleva i åtta nätter. Det enda som är en liten nackdel är att internet är väldigt trögt och att det lär finnas en gräns på något sätt, så det kanske inte blir så många bilder som jag skulle vilja. I så fall får jag lägga upp fler när jag kommer hem, för det lär finnas mycket att fotografera och bara den här första veckan har jag tagit drygt 1300 bilder.

Mera ost - morsan gillar!

Vid tiotiden på kvällen var vi ordentligt hungriga så vi åkte till Publix och tokshoppade som riktiga matvrak. Ojojoj, så mycket gott vi köpte. Det riktigt vattnades i munnen när jag såg allt smarrigt, som dessutom företrädesvis fanns i big pack. Ett paradis för oss som älskar att äta.

Efter underbar kvällsmat däckade vi som vanligt pronto och nu har vi redan vaknat igen och gör oss redo för en dag på stan. Vi kör en liten lugn dag med shopping idag, för detta är den kallaste dagen med ungefär tio plusgrader och dessutom blåsigt. För att få lite fart på nätet sitter jag nu ute och det är fullständigt svinkallt. Från och med imorgon kommer det att bli varmare och framåt helgen kan det bli upp emot 25 grader om vi har tur.

Framför oss ligger en massa trevliga äventyr och jag hoppas att ni också har det fint på andra sidan Atlanten. Gör ni något äventyrligt?

Nyårsdagen på Long Island

Viss fördröjning får man räkna med när man befinner sig på andra sidan Atlanten jämfört med de flesta läsarna av denna blogg, så här kommer en glad rapport från vår soliga och fina nyårsdag en smula i efterhand.

Dagen började väldigt flott med ännu en underbart god frukost och den här hade dessutom ett extra tjusigt inslag, nämligen champagne. Det blev ett par flaskor över efter nyårsfirandet och ibland när familjen vi bor hos äter brunch på söndagarna dricker de champagne till, så de tyckte att det var helt givet att göra det på nyårsdagen och vi protesterade inte det minsta.

I övrigt bestod frukosten av nygräddade belgiska våfflor som serverades med färska jordgubbar, björnbär, jätteblåbär en vispgrädde. Sagolikt gott och en underbar start på 2012. Om man ska se frukosten som en symbol för resten av året kommer detta år att bli en dröm. Hoppas det stämmer!

Eftersom vädergudarna verkligen varit på vår sida under vår vistelse här i USA passade vi på att göra en lite utfykt och få frisk luft medan solen stod som högst på himlen. Vi åkte till Montauk som ligger allra längst ut på Long Island och där finns en fyr som är 200 år gammal och våra vänner tycker att det är så exotiskt eftersom USA är ett så pass nytt land, att inte speciellt mycket är flera hundra år gammalt.

Vi tog en blåsig promenad på stora stenblock runt fyren och till en och annan mötande önskade vi gott nytt år med ett leende. Så charmigt att hälsa på det sättet.

Hummer är ju väldigt exklusivt i Sverige, men här är det inte lika dyrt, så när vi var ute på vår biltur stannade vi till på en bondgård där det fanns allt möjligt spännande och bland annat humrar till försäljning. Exakt hur färska de var får ni själva föreställa er, för jag inte tänka på det, för i så fall vill jag inte äta den.

På gården fanns fullt av gäss som sprang omkring lösa och kacklade, hundar som skällde i stora burar, massor av olika sorters höns i burar och enorma kar med vattenlevande djur, som till exempel humrar. Ett par gummibröst fanns också nedgrävda mitt på gårdsplanen ...

Ett par olika stränder besökte vi också och det är så vackert med vågorna. Blåsigt var det som vanligt vid havet, men underbart friskt och soligt.

Vi fick också en guidad tur i de mest flotta kvarteren i East Hampton och där kostar husen mellan 20 och 30 miljoner styck. De är enorma och har stora trädgårdar. Många har också en fullständigt hänförande havsutsikt. En trädgård hade en väldigt hög häck och fullt av kameror i varje hörn och där fick vi veta att Steven Spielberg bor. Själva huset låg så långt in på ägorna att vi inte kunde se det.

Vi fick också Paul McCartneys bostad utpekad och även huset som Bill och Hillary Clinton hyrt för några veckor sedan visades upp. Faktum är att frun i familjen vi bor hos träffade på både McCartney och Clintons nyligen. Båda gångerna var det på stranden och McCartney var väldigt trevlig och presenterade sig för både henne, dottern och dotterns kompis. Clintons hälsade när de möttes när de gick på promenad, men stannade inte för att prata och i släptåg hade de två säkerhetsvakter. Exotiskt och kul, för det var ju inga b-kändisar direkt.

När vi kom, lätt åksjuka efter allt snurrande på gatorna, var det snart dags för middag och då fick vi hemgjord pizza. Degen sattes redan på lördagsmorgonen och nu bakades den ut för att täckas av allt möjligt gott. Jag tror att det blev 12 stycken olika pizzor och inte en enda var den andra lik, utan det var olika fyllningar på alla. Otroligt gott!

Efter ett par timmar var det dags för de där två pundshumrarna vi köpt tidigare på dagen och de var verkligen gigantiska. De vägde alltså över ett kilo styck och vi fick varsin. Efter att ha ätit en massa underbara pizzaslizar.

Vi åt dem på klassiskt amerikanskt sätt med smält smör och pressad citron och det var väldigt, väldigt gott. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag dock inte äta upp hela. De två enorma klorna var en hel måltid i sig och stjärten ska vi inte tala om. Som att äta flera kilo räkor på en gång kändes det.

Idag ska vi packa igen och försöka stuva ner nyinköpen från New York i de befintliga väskorna. Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till, för även om vi absolut inte tokshoppade i NYC, så blev det i alla fall ett och annat plagg och det var trångt i väskorna redan innan.

I eftermiddag drar vi vidare med inrikesflyg till Orlando i Florida och efter ett par lugna och fina dagar på landet ska det bli kul med lite puls igen. Våra vänner tror att det inte kommer att vara jättemycket folk på Disney World och liknande ställen eftersom jullovet redan är över för de amerikanska skolbarnen. En och annan turist får vi förstås räkna med, men trängseln som vi upplevde på bland annat Times Square tror de att vi kommer att slippa och det låter skönt.

Jag hinner inte titta in på era bloggar så mycket som jag skulle vilja, men jag blir alltid lika glad över era kommentarer hos mig i alla fall och hoppas att ni har det fint på det nya året.

Nu ska jag dricka en kopp morgonte. En chaivariant köpt på Starbucks - supergott!

Underbart och flott nyårsfirande

Vi började nyårsaftonen med en underbar och ekologisk frukost full av olika sorters bröd och ostar. Barnen fick blanda sin egen varma choklad och sonen gjorde en glad gubbe av sin chokladblandningen.

Sonen sparade en liten bit av chocolate chip coockien som vi köpte till efterrätt för att kunna säga att han hade ätit frukost i Central Park och med den i handen begav vi oss till parken för en liten morgonpromenad i solskenet. Söte sonen hann inte mer än börja äta på sin kaka så tappade han en kindtand!

Det såg läskigt ut när blodet rann, men sonen var som vanligt glad över att ha blivit av med ännu en irriterande lös tand.

Vi, eller om sanningen ska fram käre maken, hittade ut ut NYC med hyrbilen lättare än vi vågade tro och sedan började vi vår färd mot Amagansett, Hamptons, Long Island där våra amerikanska vänner bor. GPS:en fungerade väl och trots lite slingriga vägar och väldigt glest mellan huset på slutet så kom vi efter ett par timmar fram till en väg som såg ut att ta slut utan att vi hittat rätt nummer på postlådan.

Då utbrast plötsligt barnen i munnen på varandra:

- Där är det! Det sitter en svensk flagga på väggen!

Och det gjorde det mycket riktigt. Vilken perfekt ledtråd för att komma rätt. Vi kände oss genast välkomna och rullade sakta nerför den lilla backen till det enorma huset. Det är svårt att veta om det syns på bilden hur enormt huset är, men det är fullständigt gigantiskt och första gången gick jag vilse på väg tillbaka till vårt sovrum, så det säger en del.

Barnen fick ett sovrum med egen toalett i ena änden av huset och vi ett med ett annat eget badrum i andra änden och när vi sover borta för första gången brukar jag alltid säga till barnen att om det är något under natten, så kan de alltid komma till oss eller ropa så kommer jag. Den här gången fick jag putsa till den uppmaningen lite och då blev det så här:

- Om det är något under natten så får ni gärna komma in till oss eller gallskrika allt vad ni orkar så kanske jag kan höra er och komma hit istället.

Det var galet långt emellan rummen, men som tur var sover alltid, ja faktiskt alltid oavsett var vi är eller vad klockan är när de lägger sig, våra barn som små änglar, så natten har varit lugn och fin och alldeles utan gallskrik.

Innan vi somnade gjorde vi förstås en del annat. Vi började med en trevlig lunch bestående av två tortillas med massor av god ost, tomat, lök och het sås mellan sig och sedan tog vi en biltur i området och ner mot havet. havet var bedövande vackert och vågorna rullade in mot stranden i solnedgången.

Vi fick också en bild på hela familjen med det stora blå i bakgrunden.

Sonen lät Atlantens vatten nudda skorna medan jag gick steget längre och doppade ena handen. Kyligt, men härligt. Nästan som ett litet nyårsbad, men inte så stolligt som det tiotal människor i röda badkläder som faktiskt, under högljudda läten, doppade hela sig just som vi var på väg tillbaka till bilen.

Nyårsfesten hos våra vänner började inte förrän klockan 21 och det tyckte var med sent med våra svenska mått. Inte heller var det traditionell trerättersmeny, som vi så gott som alltid har hemma, utan plockmat och gående bord, så folk satte sig lite här och där eller stod runt köksön i ett par timmar. Totalt var vi över fyrtio personer och stämningen glad och babblig hela kvällen. Amerikaner är ju inte de mest svårpratade människorna som vandrar på denna jord och dessa trevliga gäster var inga undantag.

Maten var fullständigt ljuvlig och perfekt för mig som inte äter kött. Det enda jag inte kunde äta var en nygrillad filet mingon, en dito skinka och en salami. Allt annat, och då menar jag fat efter fat med idel godsaker slank mer än gärna ner i min vid det laget rätt hungriga och tomma mage. Det var galet gott och lyxigt, alltihop och jag åt och åt tills jag inte fick plats med en enda liten bit till.

 Då kom den enorma efterrättsbuffén fram. Jösses. Det var äppelkaka, hallonpaj, glass, tiramisu, kakor ... Allt hemmagjort och förföriskt gott, så jag var tvungen att smaka lite av allt där med. Fast jag inte orkade egentligen. Barnen brukar alltid säga att de har en egen magsäck för efterrätter och jag är benägen att hålla med dem. Jag har också det.

Som present till våra vänner köpte ett stort grönt fat från Kosta Boda och turligt nog kom det fram helt, fast vi var tvungna att checka in det, för att det var så stort att det inte rymdes i handbagaget. På fatet lade vi massor av godis. Framför allt saltlakrits som är så speciellt för oss svenskar, men även lite Ahlgrens bilar och sånt. Det blev en uppskattad present och även de andra gästerna provsmakade under kvällen de exklusiva svenska läckerheterna.

Fem i tolv samlades alla vid tv:n för att räkna ner inför tolvslaget som direktsändes från Time Square, där vi var i förrgår då vi såg alla förberedelser inför det stora firandet.

När vi önskat varandra ett riktigt gott nytt år och druckit champagne började gästerna väldigt snart droppa av och det kändes  så hastigt eftersom de nyss kommit. Vi är ju vana vid minst sju-åtta timmars nyårsfirande, men här handlade det om tre intensiva timmar och sedan några kindpussar och adjö. Massor av mat blev det kvar också, så förhoppningsvis kan vi använda en del av detta till lunch. Slurp.

Nu är det frukostdags och därefter dags för en biltur då vi kommer att åka längst ut på Long Island. Ännu en dag har vi strålande väder, så vi har verkligen tur. Många plusgrader är det också, så det är ett drömväder för mig och bilderna kommer att bli fina med klarblå himmel.

Hoppas ni har en alldeles underbar nyårsdag, kära vänner!