Två fina recensioner av Våra älskade orkade inte leva

Idag har jag haft det stora nöjet att få läsa två fina recensioner om Våra älskade orkade inte leva. Camilla, min bloggvän sedan länge som jag hälsar på alltför sällan numera, skriver idag på sin blogg att hon varmt rekommenderar boken och att den är både lättläst och jättebra skriven. Hurra, så glad jag blir! Kanske är det ändå det hon avslutar med som gör mig allra gladast. Hon skriver nämligen att man inte behöver vara anhörig till någon som tagit sitt liv för att läsa boken, utan det räcker med att man är en medmänniska. Så ser jag det också och jag så glad över att Camilla har tänkt samma sak.

Tusen tack för att du läst och för att du bloggade så insiktsfullt om boken, Camilla!

Även Nathalié har läst Våra älskade orkade inte leva och jag tror nog att hon slagit rekord i snabbhet, för hon fick boken med posten i förmiddags och några timmar senare var det fina blogginlägget klart. Hon kunde inte lägga ifrån sig boken och det tyckte jag var så underbart att höra.

Och vilken egen historia denna fantastiska kvinna har bakom sig. Jag läste blogginlägget med tårar i ögonen och är så tacksam och glad över att hon till slut fick hjälp. Ett självmord innebär en så enormt stor förlust för alla inblandade så vi måste verkligen våga prata om psykisk ohälsa för att ha en chans att rädda dem som mår dåligt.

Jag tycker att Nathalié är väldigt modig som vågar berätta om sina suicidförsök, men samtidigt är det exakt så som hon själv skriver i slutet av blogginlägget; fler skulle våga prata om att de mår dåligt om det inte var så tabubelagt. Jag önskar att det hade varit lika naturligt att våga säga att man mår psykiskt dåligt som att man har brutit benet. När vi är där har vi kommit långt och jag tror att Nathaliés viktiga blogginlägg är ett av många små steg på vägen.

Tusen tack för att du läst och för att du bloggade så värdefullt om boken och vävde in dina egna erfarenheter, Nathalié!