Två år har gått

Till minne av min älskade storebror

Två år har gått sedan du rycktes ifrån oss
men minnet av dig och kärleken till dig
lever för alltid inom oss

(minnesannons i lokaltidningen hemmavid, men då med hans namn som rubrik istället ...)

Fortfarande har jag inte kunnat förmå mig att titta i albumen från när vi var små och min storebror alltid fanns där för mig. När vi vaknade tidigt och byggde med lego. När vi fick en mugg med lättsaltade potatischips till lördagsprogrammet på tv. När vi byggde snögubbar och bad om en morot till näsa. När vi hade likadana tröjor, men i olika färgsättningar, som mamma hade stickat.

När vi drack liptonte och åt ostmackor på lördagsmorgnarna. När vi tävlande sprang bredvid varandra och andra barn med en potatis vinglande på en sked i handen på midsommarafton. När vi spelade rullpingis i källaren. När vi hängde med kompisarna i kvarteret.

När vi var barn med hela livet framför oss.

En hemsk februaridag för två år sedan förändrades allt på en enda sekund och livet blir aldrig detsamma igen. Livet går vidare för att det är så livet gör, men ännu gör det för ont att ta fram de där fina bilderna i albumen. De påminner alltför mycket om hur roligt vi hade och hur goda vänner vi alltid var.

Älskade storebror, vad du fattas mig.