Nostalgisk promenad

Igår åkte jag spontant upp till mina föräldrar för att passa på att hälsa på dem innan höstens alla aktiviteter drar igång. Det var som vanligt jättetrevligt på alla sätt och den här gången passade vi på att gå en härlig promenad i mina barndomskvarter. Vi tittade på hus vi bott i, skolor jag gått i och även garage som jag cyklade rakt in i.

I oktober är det dags för återträff med alla årskurs nior som gick ut tillsammans för exakt tio år sedan (host host - det KAN möjligen vara lite längre sedan...) så promenadens första bild tog jag på entrén till Fuxernaskolans högstadium. I det stora hela är det sig likt på mitt gamla högstadium måste jag säga, i alla fall på utsidan. Det känns tryggt och bra.

Alldeles bredvid högstadiebyggnaden ligger idrottshallen. Dörrarna är numera försedda med kodlås, men i övrigt ser den också ut nästan precis som jag minns den. Även om det inte direkt var ett favorittillhåll för min del.

En gång i tiden var detta biblioteket vi alltid hängde på.

Ett favorittillhåll var däremot biblioteket. I avsaknad av fritidsgård hände vi alltid där tills de stängde klockan 20 varje vardagskväll. Då gick vi vidare till bowlinghallen och hängde där någon timme innan vi gick hem. Idag är biblioteket flyttat till helt nya lokaler som uppförts där det en gång stod ett stort hotell. Det brann ner under mycket dramatiska former när jag var tonåring.

Längs vår tur kom vi sedan till Brudstigen (fint namn på en gata, tycker jag) och där ryste jag genast till när jag såg garagelängans vitmålade sida. När jag var sju år och hade en enda vecka kvar på mitt livs första skolår körde jag med dunder och brak rakt in i väggen. Bromsen på min enväxlade cykel hade slutat fungera och jag hade ingenstans att ta vägen. Till höger fanns en bom och kurvan till vänster var för skarp, så jag körde rakt in i väggen i god hastighet eftersom det är en backe innan.

I bakgrunden garageväggen jag körde in i ...

Resultatet blev ett kraftigt brott på båda benpiporna på höger handled, ungefär en decimeter innan handflatan börjar. Så som jag står med handen på bilden - exakt så såg det ut fast en extraled en decimeter längre ner. Det var fruktansvärt att se och jag har kvar ett litet diskret ärr efter äventyret fortfarande. Hela sommaren gick jag med gips ända upp till axeln och armen i fixerad 90-gradersvinkel. Inget bad den sommarens inte.

Dessutom satt mamma och sydde en examensklänning till mig just den helgen, men med min stela arm gick det inte att komma i den, så mamma fick sy något nytt. Det blev en kjol och en cape som dolde armen och ändå lite grann såg ut som en klänning. Mycket fint!

Sista huset jag bodde i innan jag flyttade hemifrån och in i en lägenhet.

Bara en gata ifrån olycksplatsen bodde vi i ungefär fem år och det var ifrån det huset jag flyttade hemifrån. Det var fortfarande mycket välhållet och fint, så det var kul att se det igen.

Ytterligare en gata längre bort kom vi till ett hus som min pappa byggde i mitten på 1970-talet. Då var det stort, grått och med blå fönsterluckor. Mamma som alltid varit och fortfarande är mycket trädgårdsintresserad gjorde jättefint i trädgården, som var som ett blankt papper när vi flyttade in. Alla hus på vår gata byggdes på det som tidigare var en äng, så det var var spännande att se allt ta form och frodas genom åren.

Muren som mamma murade är fortfarande fin, men mossig.

Idag är huset gult och trädgården en helt annan. Muren som mamma murade finns fortfarande kvar och på den satt vi och pratade med våra kompisar när vi var yngre. Då var den ny och helt mossfri. Idag ser den helt annorlunda ut, men det är fortfarande ett fint hantverk.

Ofattbart att vi åkte skidor och pulka här i flera år.

Backen som vi åkte pulka och skidor i alldeles bredvid huset är för länge sedan helt igenvuxen. Då fanns inte ett enda träd och inte ens sly där, men idag går det inte ens att se att det varit en skid- och pulkbacke för alla ungar i kvarteret.

Här är Kvarteret där vi hade mycket kul.

På tal om kvarteret så kallades området som låg två minuters promenad ifrån oss just Kvarteret. Min storebror hade många kompisar där så han var där så gott som jämt. När jag var 11-13 år följde jag och någon kompis också gärna med för att umgås med de äldre, coola killarna och det var alltid lika kul. Vi lekte sparka burken, pallade plommon eller bara snackade.

Vårt första hus med en gigantisk tomt - tyckte vi då.

Ytterligare ett hus, närmare bestämt det allra första som vi flyttade till på orten, kikade vi också på och det är numera rött istället för vitt. Den gigantiska trädgården med den långa, långa gången fram till huset känns extremt mycket kortare och järnvägen som gick precis bredvid tomtgränsen är ett minne blott.

Då järnväg med slipers - idag gångbana med asfalt.

Under alla år jag gick i skolan gick jag alltid längs järnvägsspåret, oavsett var vi bodde, men idag är det asfalterad där istället och det känns väldigt konstigt, trots att jag vet att tågen inte gått där på evigheter.

Jag avslutade promenaden med att slå mig ner vid entrén till Folket Hus, där återträffen kommer att äga rum om ett par månader och så lät jag mamma ta en bild på mig. Den bilden lade jag sedan upp i vår Facebookgrupp och skrev att nu var jag på plats, men var var alla andra?


Det blev en nostalgisk rundtur med lilla morsan och efter 4,5 km och 1 timme och 20 minuter var vi hemma igen. Fulltankade med minnen och känslor, men också hungriga. Då passade en räkomelett utmärkt.

Och det kunde vi behöva efter alla kalorier vi bränt.