Sean Banan vinner imorgon

Vi har varit på Melodifestivalen flera gånger och suttit på parkett under den tv-sända delfinalen på så bra platser att vi (i alla fall de andra i familjen) till och med synts i tv-rutan ett par gånger. När Amy Diamond sjöng syns skylten dottern håller upp den allra sista sekunden. I år tänkte jag dock att vi inte skulle gå. Det är dels svindyrt att köpa de bästa platserna och dessutom måste man klicka in på datorn i exakt rätt sekund för att ha en chans.

Alltså hade jag bestämt att vi inte skulle gå i år. En sen natt lyckades dock söta dottern övertala mig och utan att jag egentligen förstod hur det gick till hade jag köpt fyra biljetter på tjugonde raden på sektion R för 425 kronor styck inklusive serviceavgift. 1 700 spänn för att sitta på ett avstånd som gör att artisterna påminner om små färgglada myror är i maffigaste laget för ett par timmar en fredagkväll, men faktum är att det ändå är trevligt. Det är något speciellt att sitta där och se allt på riktigt.

Här kommer min högst subjektiva bedömning av kvällens samtliga artister, så får vi se hur många rätt jag får imorgon kväll när rösterna har räknats.

Anton Ewald har en fartigt nummer och en hygglig danslåt. Dansar svinbra, men räcker det? Ja, i denna konkurrens lär han gå minst till Andra chansen i alla fall. Men jag tippar på final direkt.

Felicia Olsson sjunger vackert och låten känns lite James Bondinspirerad, men det brukar aldrig räcka i den här typen av sammanhang, så hon går inte vidare. Det blir liksom lite trist, tycker jag. Och många fler.

Joacim Cans gillar jag ju, men låten är inte alls min tekopp. Hugaligen. Vad hände med coola hårdrockskillen? Och en uppföljare på den HÄR låten, behövs det? Nej, icke alls.

Erik Segerstedt och Tone Damli passar röstmässigt fint ihop och det är en helt okej låt, men antagligen behöver man höra den några gånger för att den ska fastna och det har jag inte gjort. Möjligen Andra chansen för att Erik har sina unga fans.

Swedish House Wives är tre trallande jäntor, eller f'låt, jag menar tre glittriga tanter och deras låt On top of the World känns nästan lite ironisk. Är de inte på väg ner sedan ett tag? De lär inte gå vidare, hur trevligt det än är med 40-45-åringar i glitterkläder (jag är själv en av dem!).

Louise Hoffsten är alltid stabil och jag gillar faktiskt den här låten. Konstigt, för även om jag gillar att Hoffsten alltid står för sin egen stil och aldrig känns köpt, så är jag vanligtvis inte så förtjust i musiken. Men den här går till Andra chansen. Minst.

Rikard Wolff tycker jag om. Han har en underbar röst och jag älskade Pojken på månen. Men idag kändes numret segt och gammalt, tyvärr. Inte en ton kändes ny och spännande, så han har ingen chans imorgon. Ändå blir jag lite glad av att se honom som vanligt. Senast såg jag honom var på Bokmässan 2011 och han har en perfekt röst för uppläsningar.

Sean Banan är ett kraftpaket det sprakar om. Han tar ut svängarna så det viner i kurvorna och han är faktiskt alldeles, alldeles underbar. Han ler med hela ansiktet, eller snarare hela kroppen, och uppför sig som ett tvättäkta proffs när han får så STORA PROBLEM med sina byxor att jag var beredd att skutta ner och hjälpa honom. Han vinner lätt som en plätt imorgon. Och han kommer att bli fett glad.

Japp, så tror jag inför morgondagen. Vad tror du?

Gratisgodiset är helt fantastiskt generöst!!!!!