Ett sorgens år

För ett år sedan var det en härlig dag idag. Jag var i Göteborg med familjen och köpte nya kängor inför kvällens stora fest, som jag hade sett fram emot länge. Festen blev precis fantastisk som jag trodde att den skulle bli. Maten var underbar, talen vackra och vännerna trevliga. Jag njöt och livet kändes enkelt att leva.

Klockan hann bli fem på morgonkvisten innan jag smög hemåt, efter att ha suttit och rundat av med kvällens värdinna, i ett par timmar. Vi hade suttit och pratat om hur underbart det är att vi funnit varandra och hur mycket vi uppskattar den vänskap vi har. Vi pratade om livet och hur viktigt det är att ha roligt, att umgås och att njuta.

Inte visste jag då att jag tre timmar senare skulle få mitt livs chock. Inte hade jag en aning om att min älskade storebror redan lämnat oss. Telefonsamtalet jag fick klockan åtta på morgonen glömmer jag aldrig och jag vägrade ta in det som sades. Nej, var det enda jag sade. Nej. Nej! Det gick inte att förstå. Jag ville inte begripa.

Fortfarande har jag svårt för att inse vidden av det som hänt och att det är oåterkalleligt. Att aldrig mer få höra hans röst eller krama honom är fruktansvärt plågsamt.

Min älskade storebror, världens finaste, kommer för alltid att finnas i mitt hjärta. I mina ljusa stunder är jag glad och tacksam över den tid vi fick tillsammans. I mina mörka stunder förbannar jag livet och är både arg och ledsen över det som hänt. Så onödigt, så orättvist och så fel.

Det är en tung dag idag. Helt annorlunda än den för ett år sedan. Vid åttasnåret ikväll, svensk tid, hände det som inte fick hända många, många mil härifrån.

Livet förändrades för alltid.

Ett år har gått sedan 
du rycktes ifrån oss
Det enda som är större 
än sorgen och saknaden 
är kärleken och längtan 
efter dig, älskade bror