När jag skrev på reportageboken Våra älskade orkade inte leva drevs jag så otroligt starkt av känslan av att det jag gjorde var viktigt på riktigt. Jag grät ibland, men trots tårarna var det på något märkligt sätt lustfyllt. Detta dels på grund av att jag kände mig hemma i reportageformen och verkligen ville förmedla vad jag fått höra och dels för att jag kände att ämnet var så angeläget.
Men nu sitter jag här, ett par veckor efter det att boken släppts på Grim förlag, och får en klump i magen. Boken säljer bra och det är glädjande, men jag får också personliga beställningar. Beställningar där mammor vill köpa boken för att de mist ett barn i självmord. Det gör mig så ont.
Lyckan över att sälja böcker går hand i hand med sorgen över att människors älskade inte orkade leva...
3 kommentarer:
Det är ju egentligen en bok man önskar inte skulle behöva finnas....
Ja, Ezter, EXAKT så är det, faktiskt!
Jag sak på bibblan i morgon och se om dom har din bok där. Annars ska jag be dom köpa hem den. Dom köpte ju in din förra bok då jag frågade efter den :)
Kram!
Skicka en kommentar