Tre år har passerat ...

Det är så svårt att förstå att det idag gått tre år sedan den fasansfulla dagen då jag väcktes av ett telefonsamtal som chockade mig och förändrade hela min värld. Efter en fantastiskt festnatt med goda vänner smög jag hem när klockan passerat fem på morgonkvisten och redan strax efter åtta skrällde telefonen vid mitt öra.

Yrvaket svarade jag och vägrade ta in det som sades. Min älskade storebror var död. Nej, sa jag. Jag vägrade ta in det. Nej, upprepade jag. Jo, det är så, hörde jag igen.

Helt bedövad och fullständigt omtumlad klädde jag på mig, packade ett par ombyten och åkte med min fina syster till våra föräldrar. Där fanns polisen och vår fine lillebror hade just kommit. Poliserna sa några få ord innan de lämnade oss med vår sorg, smärta och fullständiga förtvivlan.

Tre år har gått idag. Tre år utan att vi har fått krama den fantastiske man som var min bror. Tre år då vi inte fått höra hans skratt. Eller kittla honom när vi ska ta en familjebild.

Tre år utan honom. Utan den bror som alltid funnits. Jag är redan äldre än han någonsin blev och det gör ont att ens tanka tanken. En storebror är en storebror är en storebror .... Ska för alltid vara en storebror ...

Under mitt arbete med reportageboken Våra älskade orkade inte leva har jag tänkt så mycket på alla känslor som jag gick, och fortfarande går, igenom. Jag förstår så väl de anhöriga i boken som berättar om sin förtvivlan, sin smärta, sin sorg, sin kärlek och den ständigt närvarande frågan "Varför?". Även om min bror omkom i en trafikolycka och inte genom suicid är många av känslorna desamma och saknaden har vi definitivt gemensamt. Inget blir sig någonsin likt igen, för livet har bytt riktning.

Min smärtsamma erfarenhet har betytt mycket för mig under arbetet med boken och min älskade storebror har därmed varit ständigt närvarande, så mitt i allt elände känner jag ändå att han är nära mig. Det kommer han alltid att vara för han finns för evigt i mitt hjärta.

Det kan inte åren som går ändra på.