En månad i nya huset

Idag har vi bott i vårt nya hus i exakt en månad och det är samma dag som ljuset börjar återvända så det känns väldigt symboliskt. Nu ska det bara bli ännu bättre hela tiden. För det har ju faktiskt enbart varit bra sedan vi väl landade här. Hur bra ska det bli? Finns det några gränser? Hoppas inte det!

Vi bor bara några meter från havet och så gott som varje morgon ställer jag mig på altanen (ofta i pyjamas och med bara fötter trots decemberkylan - det erkännes) för att fotografera soluppgången. Det är så hänförande vackert att orden inte räcker till. Alla bilderna här har jag tagit från altanen och vi har samma utsikt från sovrummet, så jag antar att jag inte ens behöver säga att rullgardinen är oanvänd.

Jag kan inte förstå att ett hav, där varje droppe är transparent trots att det brukar uppfattas som blått, kan innehålla så otroligt många färger som det gör här. Så gott som varje dag förundras jag över magin i naturen. Även de dagar då det är grått är det vackert.

Bilderna i detta blogginlägg tog jag igår och eftersom det var en söndag var hela familjen samlad. Var tionde minut ropade jag på käre maken och sa att han var tvungen att släppa allt han höll på med (typ montera det sista i köket) för att komma och och se den spektakulära naturen.

Hur kan naturen vara så här vacker helt utan filter? Om någon målat en tavla som såg ut som bilderna här hade jag tyckt att konstnären tagit i onödigt mycket, för riktigt så blaffigt är det faktiskt aldrig på riktigt.

Men jo, det är ju det.

Framåt eftermiddagen var solen på väg ner igen. Då var färgerna mildare, men de var lika vackra då med. Varje dag vid vattnet är en gåva. Nu har vi fått en månad.

Jag hoppas på många fler.