Jag var på jobbet en vanlig dag. Allt var som det brukade
denna förmiddag i februari. Jag var 23 år gammal och arbetade som
högstadielärare på en skola som drog sin sista suck. När sommaren kom skulle
den läggas ner och det visste jag redan när jag fick jobbet.
När jag promenerade i korridoren på väg mot min sal mötte
jag studierektorn som gick bredvid en ung man. I samma stund som jag såg denne
unge man tänkte jag ”Wow! Herrejösses! Det här kan aldrig sluta väl! Vilken
snygging!”
Vi närmade oss varandra och studierektorn sa att killen vid
hans sida skulle vikariera fram till sommarlovet. ”Jaha, hej, välkommen”, sa
jag så svalt och neutralt som jag förmådde.
Knäsvag gick jag vidare till min sal. Inte visste jag då att
jag träffat mannen jag skulle gifta mig med och få två underbara barn med, men
det var något i luften. Det var som om en livsenergi frigjordes och jag kunde
inte påverka flödet det minsta. Jag kände instinktivt att vi hörde ihop, även
om det tog några månader innan jag erkände det för mig själv och andra.
Kärlek vid första ögonkastet, ja det var det ju helt klart, men jag vägrade kännas vid
det. Jag hade mött mitt livs kärlek men jag både visste det och vägrade ta in
det för det skulle ställa mitt välordnade liv på sin spets.
23 år senare är jag oändligt tacksam för att jag följde mitt
hjärta. Den skitsnygge killen i korridoren blev min äkta make och idag fyller
han år.
50 grymma år fyller han och han har inte förspillt ett enda.
Han är lika förbaskat snygg ännu (OCH han har en insida som jag inte kände till då!!!) och hade jag mött honom i korridoren idag hade
jag känt samma sak – Honom ska vi ha (som de säger i Tjuren Ferdinand på
jul)!!!! Det är fasen i mig värt att fira.
Massor av grattis, käre maken! Du är så bäst!
1 kommentar:
Grattis till mannen och Grattis till dig, som hittade honom :)
Skicka en kommentar