Partymätarna slår över

 Nu har partymätarna slagit över på allvar! Vilken kanondag vi har haft! Men så har vi ju hunnit med två parker fulla av fantastiska upplevelser på en och samma dag också.

Enligt väderleksrapporten skulle det bli vår varmaste dag hittills och det visade sig stämma. Inte ens jag tog med vinterjackan in i parken och då utlovas det definitivt värme, för jag är en fryslort av sällan skådat slag. Självklart hade jag med mig yllekoftan i alla fall. Det får ju vara någon måtta på hur naken man går i januari.

Vi började med Universal Studios och för att slippa köa bort hela dagen köpte vi faktiskt Express-pass, så vi fick gå före i kön till alla attraktioner. Det kostade en hel del, egentligen alldeles för mycket, men med tanke på att vi sparade mellan 45 minuter och en timme per attraktion, så måste jag nog ändå erkänna att det var värt det. Tack vare passen hann vi med det vi ville, även om det kändes lite fisförnämt att stega rakt förbi alla köande och tappra människor. I de andra parkerna har vi köat så det räckte, så det jämnar väl ut sig.

Först ut på listan var Shrek, den underbara och gröna antihjälte. Föreställningen var en 4D-show och fullständigt magisk. Om ni redan tröttnat på mina superlativ i detta blogginlägg så kan ni sluta läsa nu, för det kommer massor av fler. Hela dagen var nämligen superdupermegagrym.

4D är ett spännande fenomen och eftersom det stod att varken gravida, hjärtsjuka, människor med nack- eller ryggproblem eller åksjuka stackare borde hänga med på turen så var jag tveksam till om jag skulle våga mig på det. Jag är ju rent parodiskt åksjuk och dessutom lider jag (ja, jag lider faktiskt) av oväntade och våldsamma smärtor i ryggslutet sedan flera dagar tillbaka. Jag har inte gjort något, utan det har bara kommit och jag vankar som en anka. Det passade möjligen på Disneyland, men nu är jag mer än trött på det.

Hur som helst så vågade jag. Nästan. Det fanns nämligen åtta stolar för fegisar och de fanns allra längst fram i salongen som rymde sådär 400 personer. Jag slog mig ner på den stationära stolen (är det inte något ljuvligt tryggt i att veta att en stol man sätter sig på står stilla?) och det tog inte mer än fem sekunder, så kom en yngling med namnbricka fram och frågade om jag verkligen avsiktligt satt mig på en stol som inte skulle skaka och hoppa runt. Tydligen såg jag inte lika mesig ut som jag kände mig.

Sedan började föreställningen med otroliga 3D-effekter, men det allra läckraste var förstås den där fjärde dimensionen; det skvätte vatten rätt i nyllet, det blåste i nacken och när det trillande ner spindlar på mitt högra lår hoppade jag till alldeles utan att stolen rörde sig. Runt omkring mig hörde jag hur stolarna skakade och jag var glad över att just den delen icke var mig förunnat.

Näst på tur var ett besök hos vår gula favoritfamilj Simpsons. Stärkt av upplevelsen hos Shreck tänkte jag att jag nog skulle klara hela åkattraktionen utan reservationer. Jag kunde inte ha haft mer fel. Jösses. När vi suttit i vagnen i några futtiga sekunder kopplades en mycket avancerad simulator på och jag var genast döende. Min enda räddning var att jag tokblundade exakt lika länge som turen varade. Jag hörde barnen skratta och tjuta av förtjusning, men själv tyckte jag mest att det var ett snopet slut på ett rätt så kul liv. This was the end.

Just som jag drog min sista suck var allt över. Och då menar jag inte mitt liv, utan tjohoo, åkturen var över och mitt arma hjärta slog ännu stadigt. Dessutom knäckte det vid ett tillfälle till i ryggen och jag förbannande genast det faktum att jag inte brytt mig om de tydliga varningsskyltarna som precis som vid Shreck fanns här också.

Nästa attraktion hette The disaster och hallå, där gick min gräns. Om man döper en attraktion till det så tänker i alla fall inte jag testa den. Jag satte mig istället på en parkbänk och funderade över livet, raderade bilder från kamerans minneskort och försökte sträcka ut ryggen lite medan resten av familjen roade sig.

När de kom tillbaka skuttade de glatt och utbrast i munnen på varandra att jag absolut hade gillat äventyret och att det inte var det minsta otäckt. Suck. Ytterligare en felprioritering i rad.

För att lugna oss gick vi på show med Beetlejuice och hans kompisar och det var riktigt trevligt. En massa kända rocklåtar revs av på galet hög volym och vips var parykänslan tillbaka.

Lunch åt vi på Mel´s Drive In som är känt från American Graffiti, eller Sista natten med gänget som den fick heta på svenska, och det har käre maken sett flera gånger, men jag känner mig lite väl ung för den. Jag vet inte om jag sett den en enda gång ens. Veggieburgaren var god i alla fall.

Efter lunchen kom dagens höjdpunkt enligt mig för då upplevde vi T2 i 3D. Jag har alltid gillat Terminatorfilmerna och det här var verkligen en upplevelse utöver det vanliga. Det var fantastiskt snyggt gjort och en väldigt cool blandning mellan inspelade filmsekvenser och riktiga skådespelare som sprang omkring på scenen. Allt prat var gjort av de riktiga skådespelarna från T2 och filmen som rullade på de gigantiska filmdukarna innehöll enbart de riktiga skådespelarna, men de som sprang på scenen var förstås mindre kända. Helt galet snyggt var det i alla fall och jag var helt euforisk.

Efter lite promenerande av och an gick vi till nästa park och den hette Island of Adventures och var också maxad på sitt sätt. Det fanns en vattenbaserad åkattraktion som alla kom dyblöta ifrån, men sonen och maken ville gärna testa den i alla fall och tack vare kvarlämnade plastponchos som de lånade så blev de inte helt dränkta trots att det sprutade vatten ordentligt när de åkte ner för den sista backen.

Sinbads åttonde äventyr kallades en stuntshow som vi såg och den var i riktigt amerikansk stil full av stunt, eld och vattensprut. Självklart en upplevelse för alla som såg den, men jag är glad över att vi inte satt på splaschzonen för när det skvätts på amerikanstk vis, då blir det blött.

Mer vatten upplevde vi i Poseidon’s Fury som var en show där vi bytte salong flera gånger och fick se den store vattenguden kämpa om sin treudd mot mörkrets furste. Mycket effektfullt och fantastiskt.

En liten vandring i Harry Potters värld hann vi också med och där låg snön på taken i det gnistrande solskenet. Tjusigt.

Vi avslutade med en 3D-tur tillsammans med Spindelmannen, men även det här, precis som Simpsons, var något jag utan tvekan borde valt bort. Vrålläskigt är bara förnamnet och jag kunde inte titta på hela denna simulatorturen heller. Istället fick jag nöja mig med att känna värmen från eld som sprutade och fukten från vatten som kom ifrån en vattenskurk, berättade barnen efteråt.

Summan av kardemumman var att vi alla var väldigt nöjda med dagen. Till och med jag, som gjorde tre felsatsningar; valde två jag borde avstått ifrån och valde bort en jag skulle ha gillat, var mycket nöjd.

Nu blir det en lugn hemmakväll i ett par timmar innan det är dags att sova. Morgondagen kommer att bli ett trevligt avbrott i det hektiska nöjeslivet, för vi har inte planerat in en enda nöjespark. Istället räknar vi med att åka till stranden och kika lite på omgivningarna i Florida.

Det låter väldigt lagom.