Ni hjälpte mig hem!

Det var med förvåning jag vaknade i morse, eller rättare sagt igår morse men eftersom jag inte sovit på över ett dygn, så känns det fortfarande som samma dygn, och kände att ryggen gjorde betydligt mindre ont än dagen innan. Jag vågade knappt ens tänka tanken, men medan jag klädde på mig kändes det som om jag skulle överleva hemresan, trots allt.

Första etappen gick mellan Orlando och Detroit och visst gjorde det lite ont i ryggslutet, men absolut inte alls som dagarna innan och jag KUNDE faktiskt sitta hela flygturen, vilket jag var säker på att jag inte skulle klara. Lite ont, jodå, helt bekymmersfri kan man inte räkna med att bli bara så där i en handvändning, men ändå. Helt klart överlevbart, även jag är stel ännu.

I Detroit bytte vi plan och sedan bar det av igen. Även denna gång gick det över förväntan och visserligen kunde jag absolut inte somna, men vad gjorde det så länge jag kunde sitta på mitt säte och titta på filmen One day som baseras på boken med samma namn av David Nicholls? Sämre kan man faktiskt ha det.

Sista etappen blev mellan Schiphol i Holland och Landvetter och då hade vi till slut rest i femton timmar. I min nervositet inför hemresan räknade jag förstås fel och de femton timmarna jag trodde att den längsta etappen skulle ta var istället hela hemresans alla tre delar. Som tur var.

Jag är helt övertygad om att ni, kära, fina, omtänksamma och varmhjärtade bloggvänner, hjälpte mig hem med er tankekraft och hållna tummar och det tackar jag er så mycket för. Hoppas förtrollningen hänger i.

För ikväll ska jag äta färska räkor med het sås och då vill jag kunna sitta på en stol innan jag fullständigt däckar i egen säng (denna ljuva ordkombination - egen ... säng ... åh ...) vid 20-tiden.

Jetlag är en lag vars långa arm man svårligen undkommer.