Medicin och biverkningar

Idag går planet hem. Visserligen har vi haft det underbart, roligt, spännande, intressant och helt fantastiskt på alla sätt, men det ska ändå bli skönt att få komma hem. Hemma är ändå alltid något särskilt och nog är det tur att man känner så.

Det enda minuset på resan har varit min onda rygg. Den är okej när jag ligger ner, bedrövlig men ändå överlevbar när jag går omkring, men när jag sitter tar den nästan livet av mig, som jag skrev igår. Ett par minuter klarar jag sedan gör det så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen eller hur jag ska bära mig åt. Det tar flera minuter att få mig ur bilen när vi väl är framme, för vid det laget har kroppen förtvinat så den nästan inte går att röra.

Den frågvise undrar säkert varför jag inte helt enkelt tar en gäng värktabletter och dövar smärtar en smula, för bara tanken på två flygturer, där den ena är hela femton timmar lång, ger mig förfärliga rysningar och nästan ångestladdade känslor.

Jomen så här är det med mig och medicin; de funkar inte ihop. Inte alls. Mina erfarenheter är inte så värst många, men mycket tydliga.

Jag skulle gärna åka rymdraket hem för snabbhetens skull.

Den senaste medicinen jag tog var Cocilana Etyfin, som är en hostmedicin som mina barn fick utskriven för ett antal år sedan. Flaskan stod kvar i kylen och efter att ha haft otroligt jobbig rethosta i ett par veckor och knappt någon nattsömn alls, rekommenderades jag att ta 5 ml två gånger dagligen. Jag gjorde det en gång på kvällen och sedan en gång morgon därpå. Framåt eftermiddagen började jag må illa.

Om du är äckemagad ska du sluta läsa här och göra något annat.

Jag lade mig för att vila, men hann inte mer innan jag fick rusa upp för att kaskadkräkas. Detta upprepades ett par gånger och det var en solig dag i augusti, så både maken och barnen var i trädgården, helt omedvetna om att jag kräktes som en kalv.

Jag ringde i desperation min lilla mor, tillika distriktssköterska, och hon reagerade direkt på hur dålig jag var och ringde min syster, tillika granne, så hon skulle kunna köra in mig till jourcentralen. Min man var ju ingen idé att ringa, för han går inte omkring med mobilen i fickan när han är hemma och den fasta telefonen skulle han inte höra där ute i trädgården.

Syrran kom  skuttande genast och med en platskasse i händerna kördes jag in till jouren. Jag kräktes hela vägen och syrran stirrade och styrde.

Mitt favoritgodis Skittles ska med hem.

Väl inne hos läkaren, som jag fick komma in till direkt och lägga mig på en bår, togs en massa prover och doktorn bad till och med snällaste systern gå ut till papperskorgen som jag släng spypåsen i och hämta den för en okulärbesiktning. Fy, så äckligt!

Läkaren konstaterade att mina värden var så dåliga att hon rekommenderade ambulanstransport till stora sjukhuset i Varberg och en vidare utredning där. Så fick det bli. Syrran åkte hem och jag åkte med två unga män till Varberg och fortsatte att spy hela vägen ner. Vid det laget var det mest galla som kom, för det finns inte hur mycket kolsvart kräks som helst i min kropp och svart var det verkligen från början.

De gjorde en mindre undersökning, men när de nämnde det läskiga ordet gastroskopi påpekade jag att jag slutat kräkas och att det kanske kunde vara en reaktion på hostmedicinen, som den första läkaren faktiskt sagt som en av flera tänkbara anledningar till kräkattacken. Det beslutades att vänta med magtitten och tack för det.

Jag fick sova över på sjukhuset, men eftersom jag inte fortsatt att spy fick jag åka hem dagen därpå. Hostmedicinen hällde jag ut så fort jag kom hem och detta var nog tre eller fyra år sedan.

Gången innan dess fick jag lunginflammation efter att småförkyld stått på en idrottsarena under en friluftsdag i ösregn och då fick jag en sorts antibiotika som gav mig enorma nässelutslag över hela bålen, men främst kring nedre delen. Jag såg helt tokig ut och det kändes dessutom väldigt obehagligt. Det är nog sex eller sju år sedan.

Mitt på jordklotet ser ni oss - nu ska vi åka över halva.

Ungefär för lika länge sedan fick jag problem med en tand. Det visade sig att den bakersta tanden låg och ruttnade helt brutalt. Det hade kommit ner bakterier under en gammal fyllning och tanden var borton räddning och gjorde sjukt ont. Jag fick citodon mot smärtan och en tid ett par dagar senare för att dra ut eländet hos en specialist. Dessa citodon gjorde mig alldeles kollrig och okoncentrerad. Jag kände mig hela tiden helt förvirrad och andra dagen började jag må illa. Jag lyckades hålla mig från att kräkas ända tills jag kom till tandläkaren.

Stackars kvinna. Jag hann inte mer än öppna munnen och hon lokalisera vilken tand det vår, så började jag spy som en stolle. Mycket pinsamt, tyckte jag. Och väldigt jobbigt. Tanden fick hon i alla fall ut och maken fick komma och hämta mig, precis som han gjorde i Varberg.

En enda gång har jag tagit en enda Ipren och då fick jag magknip som satt i i fyra dagar. Jag kunde knappt äta.

Så om ni undrar varför jag inte proppar i min värktabletter, så vet ni nu exakt varför. Det går inte ihop med mig alls.

Men goda tankar uppskattar jag, så tänk gärna en god tanke om mig i eftermiddag och i natt, så kanske jag klarar resan hem, trots att det kommer att bli plågsamt.

Tack på förhand.