Kennedy Space Center

Denna soliga torsdag har vi mestadels tillbringat inomhus, men det är ju inte annat att vänta när vi åkt på en upplevlserresan med fullspäckat program. Så snart vi fått i oss frukost styrde vi kosan, eller jag menar jättebilen, mot Kennedy Space Center och redan när vi stod i kö för att köpa biljetter började äventyret.

Man brukar alltid envist hävda att man ställer sig i fel kö för de andra går alltid snabbare, men idag var det verkligen inte bara ett talesätt utan plågsamt sant. Redan tidigt lade vi alla märke till att just vår kö gick särskilt långsamt, men vi trodde att det skulle räta ut sig. Det gjorde det inte utan efter ungefär 25 minuter ställde sig käre maken sist i kön till höger om vår. Dottern hängde på och trots att de alltså initialt var minst tio gubbar efter mig och sonen, som snällt stod kvar i vår sega kö, så var vi snart jämsides.

När maken hade en enda person framför sig hade jag också det, eller i alla fall en farfar eller morfar och ett barnbarn. Min bedömning var att maken lika gärna kunde komma tillbaka till mig då, för hur lång tid kunde det ta för de två före mig? Jag hade ju hört dem prata hela tiden och de var definitivt infödda amerikaner, så hur svårt skulle det bli för dem att köpa biljetter?

Oerhört svårt visade det sig oväntat nog. Den äldre mannen började tjafsa om rabatter coh vilken biljett han skulle ha och ofattbart nog slutade det hela med att tjejen i kassan fick ringa två telefonsamtal för att reda upp hans biljettköp. Det tog, och det är faktiskt inte en överdrift utan helt sant, över en kvart för honom att lämna luckan. Behöver jag säga att maken var hyggligt sur över att jag fått honom att komma tillbaka till vår första plats i den ursprungliga kön...?

Touch the Moon - vi fick känna på en månsten!

Alla andra köer matade på i ett stabilt tempo, men vi hamnade på tvärnit. Till slut kom vi in i alla fall och vi köpte våra biljetter på mindre än en minut, så de bakom såg väldigt glada och tacksamma ut, för vi hade på högljudd engelska ondgjort oss över hur segt det gick i vår kö och de höll sammanbitet med när jag föreslog av män av den sorten som stod framför oss borde ha en lapp på ryggen med texten "I'm a difficult customer, so don't get in line behind me".

Väl inne på området blev det trevligare och vi började med en imponerande 3D-film där vi fick se hur det vardagliga livet ombord på en rymdfärja går till. Intressant var det och jag kunde ännu en gång konstatera att det inte var astronaut jag var ämnad att bli. Den där tyngdlösheten tycker jag verkar tokläbbig.

Bussar tar besökarna till olika spridda delar av området och när bussen stannar till kan man välja att gå av eller åka vidare. Väljer man att gå av, vilket vi gjorde på alla stopp, hoppar man bara på nästan buss när man tröttnat på sin station. Mycket praktiskt och smidigt.

Amerikanerna är duktiga på att fixa till allt så det blir snyggt, intressant, sevärt och givande på alla sätt och precis som på Magic Kingdom igår var det mycket läckert på Kennedy Space Center idag. Vi fick bland annat följa hur det gick till när de började åka runt i rymden. Kapplöpningen med Sovjet kände jag till redan innan förstås, men det var kul att höra hur nöjda de var över att ha lyckats landa på månen först när nu sovjeten Gagarin blev den första människan i rymden.

Efter en glass som bestod av pyttesmå glasskulor, som såg ut som frigolitkulor, blandat med Oreo, gick solen ner och det blev dags att ta sig hemåt igen.

Nu ska vi skynda oss att sova, så vi orkar upp till Universal Studion imorgon bitti!