Inriktning på framtiden

Jag vid Atlanten på nyårsafton.

När vi hälsade på våra vänner på Long Island över nyår hade vi ett spännande samtal om ambitioner, drömmar och mål i livet med utgångspunkt från våra yrken och arbetsliv.

Vår vän började som snickare, men har under årens lopp rönt mycket stora framgångar som arkitekt och ritar nu hus som han sedan säljer för sådär 35 miljoner kronor styck. Han lever gott på det han gör och styr helt och hållet själv sina uppdrag.

När han fick höra att jag skrivit en bok blev han eld och lågor och när jag berättade om handlingen för honom blev han om möjligt ännu mer entusiastisk. Han fick se framsidan och tyckte att den var väldigt snygg och dessutom säljande, vilket jag alltid blir glad över. Hans spontana fråga var varför jag inte översatt den till engelska ännu och jag log när jag svarade att den bara funnits på svenska i mindre än en månad.

Då svarade han ändå att jag måste tänka större och så följde ett mycket intressant samtal där han med sina händer visade hur litet Sverige var jämfört med USA och hur många fler människor som bor i den engelsktalande delen av världen jämför med den svensktalande. Han påpekade också hur otroligt bra engelska jag pratar (jorå, så sa han smickrande nog), så det borde vara busenkelt för mig att översätta romanen.

Jag slickade glatt i mig, så klart, och inte blev det sämre av att hans fru anslöt sig till sällskapet en stund senare och berättade om sin egen bokcirkel och hur vanligt det är med bokcirklar i USA. Hon tyckte att boken skulle passa perfekt i en sådan cirkel och det kunde jag faktiskt hålla med om, för det tycker ju jag med.

På nyårsfesten träffade jag sedan en annan bokcirkeltjej och även hon tyckte att det var givet att jag skulle översätta boken, för hon blev genast intresserad av handlingen. Alla påpekade också att det anses exotiskt och spännande med en svensk författare (jodå, de har läst Stieg Larssons böcker och jag försökte övertyga dem om att den enda likheten mellan mig och Stieg är att vi båda har en journalistisk bakgrund...).

Några av mina läsare har också framfört önskemål om att jag ska skriva en uppföljare och ni som läst boken vet att det finns möjlighet att nysta i vissa trådar och gå vidare med andra, så visst är det tänkbart och görligt på alla sätt och så var nog min tanke från början.

Men nu vet jag varken ut eller in längre. Jag funderar på att översätta Nära dig och jag funderar nästan lika mycket på att skriva en uppföljare.

Fast sanningen att säga skulle det vara skönt att ha ett alldeles vanligt jobb också. Att gå till jobbet och ha arbetskamrater. Att få lön varje månad och välförtjänt semester efter månader av slit.

Hur ska jag göra? Vad ska jag bli när jag blir stor? Och hur stor ska jag behöva bli innan jag vet?

Kära 2012, vad har du i beredskap för mig?