Nostalgiskt eller galet?

När min man sov på hotell förra veckan fanns det en skivspelare på hotellet. Ni vet en sådan där stor sak som man spelar enorma LP- skivor eller lite mindre singlar på? Med arm? Och skivan snurrar runt runt?

Ni kanske också minns konvoluten? Särskilt de inre var viktiga, för där stod låttexterna. För min egen del började det med Abba och jag satt bokstavligt talat timme efter timme och dag efter dag och sjöng med i texterna så fort det kom en ny platta. "Manni, manni, manni, massbi fanni, inö rischmäs wö" förvandlades plötsligt till det korrekta "Money, money, money, must be funny, in the rich man's world" tack vare konvolutet.

En blekt blondins hjärta av Eva Dahlgren var den sista LP:n jag köpte. Jag njöt av både musiken och de vackra texterna.

Ni minns kanske också kassettbanden? Blandbanden man spelade in med halva låtar från Poporama på P3 och så försökte man kapa Kaj Kindvalls röst så mycket det gick när han plötsligt avbröt? Eller när man spelade in blandband från sina egna plattor och ibland från ett syskons eller en kompis - för att få en schysst mix?

När kassettbanden trasslade sig fixade man det med en blyertspenna och snurrade och snurrade till allt trasslet var infångat igen. Minns ni?

Sedan kom den stora revolutionen CD-skivan. Herrejösses, vilken grej. Nu slapp man vända på skivan när sidan var slut. Sjukt praktiskt. Så gott som en hel timmes musik utan avbrott och liten och behändig var den också.

CD-spelaren ersatte snabbt både skivspelaren och klassettbandspelaren och de förhatliga och skrymmande drickabackarna fullastade med skivor åkte obönhörligen ner i källaren. CD-skivorna fick snyggt plats i bokhyllan och ljudet sprakade inte alls som det gjort när stiftet krafsat omkring på den stora svarta skivan. Vilken underbar musiktid vi gick in i. Bättre än så kunde det väl ändå aldrig någonsin bli?

Jodå. Så klart att allt kan utvecklas ytterligare. För några år sedan kom ju Spotify. Om CD-skivorna var mindre än LP-skivorna, så var ju Spotifys koncept ännu smidigare för här behövdes inga plattor alls. Det var bara att koppla upp sig på nätet och spela sina favoritskivor om och om igen.

Och som om detta inte räckte gick det att göra sina egna listor, fulla av bara den allra bästa musiken. Inte behövde man skynda sig att trycka på paus för att inte få med radiopratarens röst och inte behövde man oroa sig för trassliga band. Inte ens behövde man gå till butiken för att handla, så billigt blev det också. Och ljudet ska vi inte tala om, för om det ibland kunde bli repor på alla de tidigare varianterna, så är det alltid fläckfritt och repfritt på nätet.

Dessutom upplevdes plötsligt den där timmen som CD:n bjöd på som kort, för nu var det inga bekymmer att lägga upp en partylista med sjutton timmars blandad och fullständigt grym musik.

Plötsligt blev det plats för böcker i bokhyllan också, för nu åkte CD-skivorna ner i källaren och blev till sällskap för de andra gamla plattorna.

När man tror att allt är på topp kommer käre maken hem med en stor apparat som han pratar helt lyriskt om. Han blev så inspirerad av den han såg på hotellet att han köpte en sprillans ny spelare som kan spela radio, kassettband, LP-skivor, singlar och CD-skivor. Den ultimata alltiettprylen.

Och nu har drickabackarna, som stått i olika källare beroende på var vi har bott i två decennier, åkt fram igen. Jag kan inte annat än le, för jag trodde att vi så gott som nått toppen av den tekniska musikutvecklingen och så kastas vi tillbaka så här våldsamt i tiden.

Frågan är om det är mer nostalgiskt än galet eller rent av tvärtom?