En lång dramatisk flygresa

Vi åkte hemifrån redan strax efter fyra på morgonen fredagen den 17 december och det var kolsvart och tio minusgrader ute. Märkligt nog var vi alla piggare än vi vågade tro och vägen inte lika hal som jag fruktade, så resan till Landvetter gick alldeles utmärkt.

Bekymren började dessvärre redan vid incheckningen, som vi förväntades sköta själva. Självklart lyckades vi inte med detta konststycke, utan när alla personnummer, passnummer, namn, destinationer och flighter var inmatade, så stod det i alla fall ERROR med stora retsamma bokstäver.

En uniformerade tjej hörde vår desperation och hjälpte oss. Tyvärr lyckades hon bara halvvägs, så vi fick boardingkort till de två första flygturerna, men i Kina tog det stopp. Därifrån kunde hon inte hjälpa oss, så hon bad oss försöka i Paris eller i Kina. Spännande nog lyckades hon checka in bagaget ända till Australien, men alltså inte oss.

Vi var lite försenade ut från Landvetter, men resan till Paris gick smidigt och vi hade gott hopp om att hinna med planet mot Kina. Lite oroliga var vi över att de inte skulle hinna få med våra väskor, men vi höll tummarna och hoppades på det bästa.

Dessvärre blev vi sittande i planet i Paris timme efter timme, utan att få tillstånd att lyfta. Till slut gav de oss maten vi skulle fått i luften och det kändes mycket märkligt att sitta i ett plan på en flygplats och äta lunch. Efter ett par timmar efterfrågades en läkare genom högtalarsystemet ombord och troligen var det en resenär som fick en hjärtinfarkt. Det betydde ytterligare försening, för patienten måste tas om hand.

Närmare fyra timmar senare än planerat lyfte vi äntligen och redan då visste vi att vi skulle missa anslutningsplanet som skulle ta oss från Kina till Australien. Irriterande, förstås, men samtidigt var vi glada över att vara på väg och vi mådde bra, så det gick ingen nöd på oss.

Efter ett par timmar stönar dottern över att hon inte känner sig bra och jag känner på hennes glödheta panna. Hon har definitivt feber och jag har som vanligt inga febernedsättande mediciner i handbagaget, utan bara diverse åksjukepiller. Hon får lite kallt vatten att dricka, men har svårt att sova och koppla av.

Som tur var hade vi med oss lite lördagsgodis och det kan alltid pigga upp en sjukling en smula.

Vi landade i Canton i Kina vid niotiden på morgonen, fyra timmar senare än planerat, så när vi klev av planet hade vi ingen aning om när och hur vi skulle kunna komma vidare till Sydney i Australien. Vi gick till transferdisken tillsammans med massor av andra försenade resenärer. En del skulle till samma ställe som vi, medan andra skulle till Filipinerna.

Vi blev erbjudna en ny avgång 21.05, exakt tolv timmar senare, ett snabbvisa till Kina och ett hotellrum en kvart från flygplatsen och vi tackade genast ja till alltihop.

På Landvetter hade vi köpt en flaska Hallands Fläder, som vi skulle ha på julafton och sjunga snapsvisor till, och vi insåg att om vi lämnar flygplatsen kommer vi inte att få ta med oss den in på planet igen. Käre maken såg på vägen mot transferbussen en av sina incheckade väskor och lyckades övertala personalen att få stoppa in snapsflaskan i den redan incheckade väskan.

Mycket nöjda försökte vi hitta vår grupp som leddes av en ung kines igen. Alla turister såg lika vilsna ut på flygplatsen och alla kineser som jobbade där såg verkligen helt identiska ut, så vi hade plötsligt ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Vi stirrade på en kille och trodde att det möjligen var honom vi först rusat efter, men säkra var vi absolut inte.

Jag fräste till maken på att de är helt omöjligt att veta om det är rätt kines när alla ser precis likadana ut och har exakt samma kläder. Maken har också ett forcerat tonfall och försöker känna igen någon annan resenär från planet, men även det var omöjligt, för det var mörkt mest hela tiden i kabinen. Just som jag morrat klart över hur besvärligt det var, säger en kines till mig på klockren norska att vi hör till samma gäng och att vi ska stå exakt där vi står.

Jag kunde inte låta bli att både rodna och skratta. Han hade förstås hört hur hemsk jag lät när jag vräkte ur mig att alla kineser ser likadana ut, så jag fick trassla mig ur det lite diplomatiskt, men särskilt bra gick det nog inte, för även om det var sant, så var det knappast snällt sagt.

När transferbussen äntligen kom ropade flygplatskinesen att alla damer skulle köras till hotellet först och pekade på mig och dottern. Jag vägrade att gå ombord utan resten av min familj!

Blotta tanken på att åka iväg i ett främmande land, där jag inte förstår ett enda ord och de själva knappt kan engelska, medan maken och sonen är kvar på flygplatsen med våra pass var helt otänkbar. Alla stirrade på mig när jag vägrade, men jag var omöjlig att övertala, så jag och dottern fick vänta och åka i herrbussen en halvtimme senare.

Från hotellrummet, som bestod av hela tre rum, hade vi en underbar utsikt över synnerligen prydliga odlingar. Eftersom kineserna har svårt med bokstaven R kunde vi inte låta bli att ta en bild av denna roliga skylt!

Vi fick en oätlig lunch på hotellet, och trots att det kändes oartigt var vi alla tvungna att lämna tallrikarna så gott som orörda. Det var någon biff, där benbitarna fortfarande var kvar, och så ris till som serverades.

Vi bestämde oss för att gå en sväng på stan innan vi skulle vila och som närmaste granne låg ett MacDonalds! Sällan har vi blivit så lyckliga över att se denna snabbmatskedja! Hela familjen åt varsitt meal för totalt 70 kronor, så det var både billigt och gott. Till efterrätt fick vi varsin pytteliten glass alldeles gratis.

När vi ätit tog vi en tur på marknaden och det var mycket fascinerande för både dem och oss. De tyckte vi var väldigt exotiska och vi tyckte detsamma om dem. Massor av barn kom fram och sa hello och stirrade med stora ögon.

Det fanns hur många stånd som helst och flera av dem saluförde bara en enda sak; till exempel clementiner eller bananer. Inte alls frukt i allmänhet som hemma, utan en enda sort.

Stackars sonen kände sig alldeles vimsig efter ett par timmar i larmande höga ljud på gatorna i Kina, så vi bestämde oss för att gå tillbaka till hotellet och sova ett par timmar. Trots allt var det ju mitt i natten i våra kroppar, även om det var dag i Kina.

Efter några timmar kom transferbussen och hämtade oss igen och den här gången avgick planet nästan i tid. En dryg halvtimme tvingades vi dock vänta på en fransman som förhoppningsvis gått vilse, men som mer troligt stannat för länge i taxfreeshopen, för han bar på uppenbara bevis på att han varit där och vi retade oss så klart på att en enda person sinkade oss ytterligare.

Dotterns tillfälliga feber lade sig ganska snart, men på flygturen mellan Kina och Australien fick sonen ont i magen och tappade matlusten helt och hållet. Som tur var lyckades han sova en del, men bra mådde han inte.

Jag hade beställt vegetarisk mat, men eftersom jag inte kom med planet där min mat fanns, så fick jag inte alls det jag hoppats på. Middagen gick an, för där fanns det ett fiskalternativ, men till frukost bjöds det endast skinkmackor, så då fick jag tjatat till mig en brödbit som blivit över från middagen några timmar tidigare.

När planet äntligen landade i Sydney var klockan redan elva på söndag förmiddag. Vår fine vän stod och väntade på oss och när vi äntligen ställde ner resväskorna på golvet i deras lägenhet konstaterade vi att resan från dörr till dörr tagit imponerande 58 timmar! Då ingår det förvisso den del tidsskillnad, men ändå.

Femtioåtta timmar är väldigt, väldigt många timmar och vi var väldigt, väldigt glada över att äntligen vara framme.