Sagolik och sprakande nyårsafton

Vi vaknade till fågelsång och strålande sol och jag och dottern begav oss i förväg ner mot stranden, för att tillbringa några härligt slappa timmar innan det skulle bli dags för nyårsfirande.

Nar vi kom fram upptäckte vi att varningsskylten för maneterna var på plats igen, men vi lät oss inte nedslås utan gick försiktigt ut i vattnet. Eftersom vågorna är så vilda och vattnet så skummande är det omöjligt att se om det är en Blue Bottle på väg, så vi hoppades bara på det bästa. Det tog ungefär två minuter så kved dottern till och så var den friden slut.

Ett svidande rött märke i knävecket satte stopp för badandet och vi gick med raska kliv, lätt morrande, hemåt igen. Maken och sonen hann inte ens gå utanför dörren, innan vi var hemma igen.

För att skölja bort stinget lite och för att svalka min irriterade och svettiga panna gick vi ner till poolen och tog en snabbt dopp. Vi hann inte ens upp ur vattnet innan maken ropade att yngste sonen i huset var på besök med sin sambo och som bonus hade sambon med sig en kusin från Frankrike.

Raskt fick vi gå upp igen och jag slängde på mig en klänning och berättade om bravaderna på stranden på förmiddagen. Sonen, som är både triathlonutövare, och därmed simmar mycket, och läkare hade själv bränt sig på två ställen på armen samma dag, och rekommenderade oss att inte bada i havet innan varningen var borta, för en del bränner sig ganska illa och det gör ont i flera dagar.

Kusinen kämpade sig fram på knagglig engelska och när han frågade varifrån vi kom och maken svarade "Sweden" kunde vi inte låta bli att skratta när han hörde fel och trodde att vi kom från Sudan! Riktigt roligt!

På bilden med huset som våra vänner bor i ser man maken stå på den vår balkong och allt ni ser på den våningen till hör lägenheten vi bor i. Den är enormt stor med sina 198 kvadratmeter och det finns inte en enda yttervägg utan allt som vätter mot omvärlden är panoramaglas. Otroligt tjusigt, men självklart som ett växthus när man vaknar och solen bränt på glaset i ett par timmar, så därför har de skaffat en sorts plast som man sätter upp på glaset innan man går och lägger sig. Då är det bara sådär 28-30 grader när man vaknar. På dagarna står solen rakt ovanför huset och då försvinner både problemet och solen, så alla balkonger hamnar i skuggan.


På eftermiddagen tog maken och dottern en tur till köpcentret igen, medan jag och sonen slappade vid poolkanten. Det var underbart varmt och en stilla havsbris som svalkade precis lagom. Shopparna var lika nöjda som vi, för de kom hem med  bland annat ett tjugotal strumpor, en keps och en badtröja.

Lite blandade badbilder måste jag bjuda på och jag tycker att den på mig är precis lagom skarp...

Redan vid 17-tiden korkade vi upp den första flaskan med bubbel och det var underbart lyxigt att få sitta utomhus i sommarvärme en nyårsafton och njuta av bubbel i glasen och tilltugg!

Vid sjutiden åt vi en fantastiskt middag med lax och det kändes som att den var fångad alldeles nära där vi bor, men den var lokalt fångad från Nya Zeeland, så det var lite extra flott.

Så småningom drog vi oss ner mot hamnen och fyren och fick se ett härligt fyrverkeri. Förra gången vi var i Australien åkte vi till Sydney och såg deras spektakulära fyrverkeri på plats, men denna gång nöjde vi oss med det som Wollongong kunde uppbringa och det var inte heller fy skam. Massor av vackra och sprakande färger lyste upp den annars så kolsvarta natten. Fyrverkerierna i Sydney kostade i år hela 5 miljoner australiska dollar och det betyder ungefär 35 miljoner kronor och nog för att det alltid är otroligt vackert, men är det försvarbart? Tveksamt.

Dottern fick ett blinkande diadem, som ni ser på den första bilden, och priset var 5 dollar. Mer lagom tycker vi.

Här i Australien får privatpersoner inte köpa fyrverkerier bara för att det råkar vara nyår, utan det blir ett vackert fyrverkeri som anordnas av staden och sedan är det över. Här var fyrverkeriet schemalagt klockan 21.30, så vid tolvslaget fick vi blåsa i egna flärpar och kasta lite serpentiner för att ska bli stämning hemma på balkongen. Det kändes märkligt att inte kunna tjuvkika på alla grannars fyrverkerier, som vi brukar göra, men samtidigt tror jag att alla hundägare är väldigt glada, för de tio minuter som fyrverkeriet pågår i hamnen borde de flesta hundar kunna stå ut med!


Här är det redan 2011 sedan ett par timmar tillbaka och nu är det dags att sova några timmar innan det är dags att bege sig ut på resa igen. I morgon åker vi mot Melbourne, men vi kommer bara halvvägs för det är hundra mil dit...

Gott Nytt År!