Vi hann inte mer än gå ut på balkongen på Edward Street 7, så kom en vit kakadua och landade på räcket. Det såg vi som en hälsning från Joey, som var våra vänners tama papegoja, som vi träffade förra gången vi här och som kunde prata. Han blev imponerande 51 år gammal och var en del av familjen.
Dagen började med att käre maken skulle hämta hyrbilen, så han tog en promenad till lokalen där Hertz brukar husera. Han blev mycket förvånad när han upptäckte att någon helt sonika sprejat svart färg där logon brukade sitt och dessutom tömt hela stället. Inte en enda hyrbil syntes till.Vi fick istället lifta med våra vänner och det visade sig att det var nästan en mil till nya uthyrningsstället, där vi till slut kunde kvittera ut den sportiga och silvriga hyrbilen.
Till barnens förtjusning tog vi sedan en tur till köpcentret och där fanns otroligt färgglada och läckra donuts, som fick utgöra förmiddagens fika. En tur till K-mart, där vi köpte nya badtröjor till båda barnen, och ett besök på Wollworth's avrundade shoppingturen och nöjda och glada begav vi oss hemåt igen, med kassarna fulla av Jell-O, chokladmjölk och Hubba Bubba i smaker barnen aldrig provat tidigare.
Efter en snabb lunch bestående av varma mackor åkte vi till Mount Keira, som bjuder på en underbar utsikt över hela Wollongong. Huset där våra vänner bor ligger inte så långt ifrån fyren, men exakt vilket det är är svårt att förklara utifrån bilden.
Det var en riktigt blåsig dag, så håret stod som en solfjäder på oss alla och vi tog en liten promenad i skogen på berget.
Vi kikade också i den vackra botaniska trädgården, där både rosor och Betlehems stjärnor stod i full blom. Vilken skillnad mot hemma så här års!
När vi gått halvvägs runt i parken lade vi oss vid en damm och lät solen värma våra ansikten och det kändes som en dröm att få ligga där och njuta när man vet att det är minst tio minusgrader hemma i Sverige. Fåglarna i dammen hade just fått ungar och de var så söta när de sakta simmade efter sina mammor i vattnet.
Vi avslutade utflykten med en tur till fyren och där blåste det så mycket att det nästan inte gick att prata utan att tappa andan. Härligt och vackert!
Medan vi andra åkte hem och förberedde maten bestämde sig den suktande vindurfingmaken för att ta en tur till Illawarra Lake, för att se om han kunde få vindsurfa lite. Han träffade en kille och erbjöd honom flera hundra kronor för en enda liten snabb tur på hans bräda, men han sa nej, med motiveringen att den okände svensken säkert skulle köra sönder hans grejer direkt.
Muttrande började maken sedan prata med en annan kille och denna trevlige vindsurfare erbjöd honom att låna hans grejer direkt. Maken behövde varken erbjuda honom pengar eller ens fråga. Lycklig slängde sig maken över sakerna och upptäckte direkt ett jättehål i seglet, men han var ändå glad över att få köra en vända, så han begav sig ut.
Dessvärre hade han i sin iver glömt att sätta på GPS:en som mäter hastigheten, så han frågade om han fick göra ytterligare några rundor och det fick han.Trots hålet i seglet och fenor som inte alls var anpassade för omständigheterna lyckades han komma upp i 33 knop. Strålande glad bad han den australiske surfaren om namn och adress, för att kunna skicka några betydligt bättre fenor hemifrån Sverige. Detta hörde den förste killen som vägrade låna ut sina grejer och det är lätt att tänka sig att han ångrade sin snålhet rejält... What comes around goes around...
På kvällen åt vi mycket god fisk och potatisklyftor och visst slank det ner ett och annat glas vin också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar